Dramione | Det där emellan

46

{Hermione}

När jag egentligen var förstörd inuti, men inte kunde gråta. Då var jag tyst. Då var jag som att prata med ett spöke. Visst kunde jag få ord ur mig, men inte mer än så.
-Hermione! Jag pratar med dig! utbrast plötsligt Ginny vid sidan om mig. Jag vände mig sakta om.
-Ja vadå?
Ginny suckade. Den senaste veckan hade hon gett ifrån sig mycket suckar.
Jag tittade ner. Började tänka på hur heltäcksmattan under soffan hade fått avtryck.
-Jag är säker på att Draco är okej, sade Ginny och försökte fånga min blick. Jag svarade inte, utan lät en klump sättas i min hals.
-Jag... jag måste på toaletten, mumlade jag och reste mig upp. Med trötta steg gav jag mig ut ur gryffindortornet utan att låta Ginny hinna svara. Mina steg gled upp mot astronomitornet som som vanligt var tomt och tyst. Hösten kylde ner min kropp en aning, men på ett sätt gillade jag det. I dagar hade jag gått runt utan att kunna identifiera mitt humör, även fast jag visste hur mycket jag hade inom mig. Sanningen var att jag ville känna någonting. Smärta. Jag var som i behov av det.
-Vilken fin utsikt det är här va, hjälper en att rensa tankarna, sade plötsligt en röst bredvid mig, men jag behövde inte ens vända mig om.
-Draco, sade jag och omfamnade min saknade långa blonda gestalt. Jag lade märke till att han hade bandage på många ställen, och även tog stöd av en krycka.
-Jag är okej, svarade Draco när han såg min bekymrade min. Snabbt kunde jag känna hur mina ögon fuktades, så jag tittade ner. Mycket hade jag saknat den trygghet och trivsel man kände runt Draco. Med pekfingret lyfte han försiktigt upp min haka.
-Jag trodde att du skulle...., började jag men avbröts av en snyftning.
-Jag vet. Men jag fick inte glömma en viktig sak du lärt mig, att aldrig ge upp, sade Draco och log varmt. Jag slängde mig snabbt i hans famn och kysste honom. Aldrig trodde jag att jag skulle sakna Draco Malfoy. Plötsligt kände jag hur Draco stönade till av smärta då jag snabbt släppte taget.
-Vad är det? Får du ont? frågade jag oroligt.
-Angående det.... började Draco. Direkt kände jag hur orolig jag blev.
-Stenen som träffade mig... Den träffade min lunga, mumlade Draco.
-Vad händer då? utbrast jag.
-Min lunga har fått ett litet hål, jag har lyckats få en hyfsad operation.. men den är fortfarande skadad... Ja och det leder till andningsproblem vilket sedan leder till att jag inte kan utföra några fysiska aktiviteter och sånt, fortsatte han besviket.
-Åh Draco, jag är så ledsen, svarade jag och klappade honom på armen.
-Det är inte farligt annars då eller? frågade jag.
-Som tur är inte, mumlade Draco.
-Vi tar oss igenom detta tillsammans, försäkrade jag honom om och log kort.
-Det finns då chans att det inte blir så tillfälligt utan liksom... konstant, fortsatte Draco och kliade sig i nacken. Detta visste jag inte var bra. Hur skulle Draco kunna klara av ett krig när han fått andningssvårigheter?

Sen med uppdatering! Jag vet! Förlåt. Lovar att uppdatera mer! Rösta och kommentera!