Dramione | Det där emellan

37

{Hermione}

Jag hade precis kommit upp till uppehållsrummet när Dean och Seamus kom inspringandes i rummet.
-Seamus, han vet inte vem Malfoy är! flåsade Dean och lutade överkroppen på knäna. Seamus tittade förvånat på oss alla.
-Vadå han vet inte vem han är? frågade Ginny och reste sig upp ur soffan för att gå fram till dem.
-När vi passerade Malfoy i korridoren så frågade Seamus vem han var. Det är som att, han inte kommer ihåg, berättade Dean oroligt.
-Tusan... mumlade jag och reste mig upp jag med.
-Vadå? frågade Seamus och skakade på huvudet.
-Detta är Dracos fel, sade jag besviket och rynkade pannan.
-Vadå hur är det hans fel? frågade Dean.
-Men tänk, suckade jag och vände upp huvudet.
-Obliviate besvärjelsen... mumlade Ginny och slöt ögonen.
-Men... varför skulle Malfoy vilja att Seamus skulle glömma vem han är? sade Dean och ryckte på axlarna.
-För att Seamus har sett något Draco inte ville att han skulle se, sade jag tyst och suckade.
-Som vadå? frågade Seamus upprört.
-Vi måste ju få reda på detta nu, mumlade Ginny och såg på Seamus.
-Hah, okej. Någon frivillig som vill prata med Malfoy? frågade Dean sarkastiskt och himlade med ögonen. Fast en sekund senare vändes både Dean och Ginnys huvud mot mig.
-Seriöst?.... Okej, okej, visst... mumlade jag och sträckte upp händerna i luften. Detta var inte det jag ville.
-Lycka till, sade Ginny bekymrat i ett flin och klappade mig på axeln. Jag log kort innan jag vände ner mot trapphuset igen. Var det bara meningen att jag skulle hitta honom nu? Jag sprang ner några trappor innan jag svängde in mot biblioteket. Jag letade mellan hyllor och bord, men ingen Draco. Det var nog här man skulle mena efter mig, och inte honom. Jag gick ut ur biblioteket och fortsatte ner mot huvudkorridoren. Där gick jag men ögonen djupt koncentrerade och kikade in i varje vrå. Bara en tanke kom upp i huvudet i stunden. Trädet. Jag svängde ut mot gräsmattan och sten- runorna för att finna den blonda pojken. Men när trädet var i sikte så var han inte där heller.
-Vart går Draco när han vill tänka... mumlade jag för mig själv. Det slog mig i huvudet så att jag skämdes över min dumhet. Draco går till astronomitornet för att tänka. Det var det han själv sagt. Jag sprang upp för Hogwarts alla trappor och kom sedan till den sista mörkfärgade spiraltrappan då jag nästan kunde känna Dracos närhet. Jag smög upp den sista biten och såg - till min förväntan - den svarta klädnaden och det blonda avlånga bakhuvudet stå och titta ut mot landskapet. En står våg av nervositet flög igenom mig.
-Draco..?

RÖSTA GÄRNA!