Dramione | Det där emellan

5

{Hermione}

Det var nästan som att jag fortfarande var en aning förvånad om hur Draco för ovanlighetens skull betett sig. Han hade inte retats, inte gett mig en blick full av avsky eller inte ens hånflinat. Mest av allt, han hade kallat mig vid förnamn, vilket var ytterst ovanligt vid det här laget.  Jag undrade kort om allt var som det skulle, men hindrade mig genast. Det blev kallare och mina tänder huttrades automatiskt där jag låg och försökte värma mig med mitt tunna täcke som inte nådde längre upp över axlarna om det skulle täcka fötterna också. Mina tankar susade förbi och fastnade på Ron. Hans dumma skämt som han sa ibland, till och med de sarkastiska skämten om mig, kunde - av någon anledning - vara så otroligt roliga. Det långa skrattanfallet vi haft idag var något jag inte skulle glömma, om Rons påstående att Mcgonnagal hade något för Snape, och när den historien blev längre i våra huvuden så hade det bara blivit ännu roligare. Jag upptäckte mig själv le och rodna när jag tänkte på det, och med ens somnade jag.

- Godmorgon! utropade jag piggt när jag mötte Harry och Ron i uppehållsrummet innan frukosten. Jag var på oerhört glatt humör av någon anledning. Inte för det faktum att jag var klar med alla läxor för den kommande månaden, utan kanske för att jag antingen kände ett sting av ren tacksamhet, eller kanske för att det var en solig dag... som också hörde ihop med tacksamhet. I vilket fall så kände jag mig allmänt varm och glad idag och vad som skulle kunna ändra på det just nu var svårt att ana.
-Godmorgon Mione, sade Ron med sitt sneda leende som faktiskt var lite charmigt ibland. Jag kände hur mina kinder hettade till innan vi begav oss mot stora salen för att få i oss lite frukost.
- Vilken vacker dag, eller hur, visst är det? sade jag glatt när vi satte oss ner framför matbordet och rörde i maten. Varför jag gav sådana här kommentarer hade jag ingen aning om.
Harry och Ron tittade med en oanande blick på varandra innan dem vände sig mot mig.
- Uhm.. ja det är det väl.., mumlade Harry och gav en kort blick upp mot den stora salens tak som var mulet och regnade lite. Dem undrade säkert vad jag höll på med, och jag undrade förmodligen samma sak.
- Okej, Hermione, varför är du leendes idag då? frågade Ron utmattat och kikade upp mot mig. Jag släppte skeden.
- Helt ärligt, så vet jag inte, jag antar att vissa dagar bara känns bättre än andra! kvittrade jag och log sött. Harry skrattade till och skakade på huvudet.
- Då kanske du kan börja fantisera om Hagrid och Umbridge som par också, sade Ron tyst och fnissade till. Jag gav ifrån mig ett onödigt högljutt skratt och möttes sedan plötligt av en blick två bord bort. Det var klart det var Draco Malfoy. Jag tittade tomt på honom utan att ens ge en smitta av avsky eller hat. Jag vände ner blicken i bordet. Varför såg jag på honom sådär, och varför såg han på mig? Varför låg det en besvikelse i hans blick och varför bryr han sig plötsligt? Om han bryr sig? Om vad? Han ser bara plötsligt så annorlunda ut och nästan sliten. Men jag tyckte naturligtvis inte synd om honom, det är väl hans problem om han sitter och snackar skit med Blaise, eller vad han nu gör vaken om nätterna. Mitt leende som hade försvunnit återkom när jag kom in i samtalet med Harry och Ron igen. Ett par till skrattanfall mellan mig och Ron uppkom, och ett par fler blickar åt Slytherins bord och dess.... elever...