Everything is complicated

1. En ny start

Jasmines perspektiv

Det skrikande ljudet ekar sekund efter sekund. Jag sitter i det mörka hörnet i rummet medans branden sprider sig runt om i huset. Tårarna rinner ner en efter en och tankarna har trasslat in sig i en stor knut i bakhuvudet. Varför händer det här? Vad har jag gjort för fel? Varför händer det här mig? Just mig av alla? Jag hör hur en smärtsamt skrik ekar i mina öron. Skriket får mig att vakna ur mina tankar. Jag reser mig snabbt upp och börjar vifta med armarna för att se igenom den svarta röken men jag ser ingenting. Jag börjar leta mig runt om i rummet efter väggarna och hittar tillslut en. Jag leder mig efter väggen med händerna tills jag kommer till dörren. Jag slår upp dörren så hårt jag kan och börjar leta mig till min lillasysters rum. Skrik efter skrik närmar sig mina öron och jag kommer in i hennes rum men något är fel för skriket bara försvann. NEJ, NEJ , NEJ, NEJ, NEJ, NEJ hon får inte vara borta. Jag drar mig fram längst väggarna. En kall vindpust nuddar vid min kalla hud och röken börjar försvinna ju närmare jag kommer fönstret. Men det som jag ser i fönstret önskar jag att jag aldrig skulle sett. Där står hon med tårar rinnandes ner för hennes kinder. Min fina lillasyster, jag hatar att se henne såhär. Jag går fram till henne och hon vrider snabbt huvudet till mig. Hennes ögon är stora som pingisbollar. Hon granskar min kropp med en medlidande blick. Jag följer hennes blick och ser vad hon kollar på. Jag har flera djupa sår som täcker hela min kropp. Branden hann träffa min kropp innan jag kom undan den och sprang in i rummet. Jag kollar upp och möter hennes blick. Hon är så liten, hon har så mycket mer att uppleva, dagen då hon fyller fyra, hennes första skoldag, hennes vänner som hon kommer kunna ha hela livet, hennes första kärlek, roliga övernattningar med riktiga vänner, skratta så att magen gör ont. Jag tar tag i hennes hand och precis när jag drar in henne i min famn så snubblar hon på fönsterkarmen. Hon hänger ner längs husets vägg. Mitt grepp om hennes hand blir allt mer hårdare och hårdare. Hennes hand börjar sakta glida ur min hand, hennes mun öppnas och ett litet ljud lämnar den "jusmjin". Hennes hand glider ur min och hon faller till marken, hennes skrik ekar i mina öron...
Jag vaknar upp i panik och sätter mig snabbt upp, tårarna rinner ner som forsande floder. Jag inser att allt bara är en mardröm men det är det inte för mardrömmen är sann. Jag hade dem i mina händer och såg dem sakta glida ur dem. Dag för dag går men jag kan aldrig sluta klandra mig själv för det jag gjort. Allt är mitt fel!!! Om jag bara kunde hållit henne i mina händer mycket hårdare så hade hon nu varit här.

Jag kollar på klockan och ser att den bara är 03:10 så skolan börjar inte förens om 5 timmar. Men jag kan inte verkligen inte somna om, allt jag tänker på är den natten. Varför kunde jag bara inte kommit lite tidigare innan hon ställde sig i fönstret för att hoppa. Tänk om jag bara kunde sprungit in lite tidigare. Varför kunde det inte varit jag som stod i fönstret, då så skulle hon få leva sitt liv och vara lycklig. Men instället var det hon, när det skulle varit jag.

Jag har precis flyttat till min nya fosterfamilj, dem är faktiskt riktigt snälla. Miranda som är min fostermamma är runt 34år och hon verkar riktigt snäll även fast jag bara bott här i två veckor. Min fosterpappa Fredrik som är 35år är egenföretagare så han har väldigt mycket arbete men han bryr sig väldigt mycket om sin familj och till sist så har vi lilla Isadora som är 3år. Hon är så liten och söt att man bara vill krama sönder henne. Men något känns fel, det känns som om jag bara kommer att förstöra deras familj. Det känns som om familjen kommer att splittras pågrund av mig...

Jag kollar på klockan och ser på visaren att den är 07:40. Shit skolan börjar om en halvtimme. Jag springer in i min garderob och sätter på mig ett par svarta jeans och en grå tjocktröja. Jag borstar igenom mitt hår och låter det hänga över axlarna. Jag sminkar mig lätt och springer sedan in i garderoben igen och tar min skolväska. Jag snubblar över mina egna fötter när jag springer ner för trappan. Jag möts av två stora leenden när jag springer in i köket.
"Jag tänkte väcka dig men du såg så fridfull ut när du sov så jag ville liksom inte" skrattar Miranda.
"Det gör inget" säger jag snabbt och får ett stort leende på läpparna.
"Men du, jag och Fredrik måste åka och lämna Isadora på dagis, gör det något om du går till skolan?" Frågar hon. Jag nickar som svar och ler mot dem båda.
"Du vet vägen va" Frågar Fredrik strax där på. 
"Aa, den ligger typ 10 minuter härifrån bara" de båda nickar och Miranda lägger fram en smörgås på bordet.
"Jag tänkte att du kanske var hungrig" säger hon med ett stort leende och jag kan bara inte tacka nej även fast jag har bråttom till skolan. Jag mumlar ett "tack" med mat i munnen samtidigt som Miranda ger mig en stor kram. "Lycka till nu i skolan" säger hon och ler. Jag ler tillbaka samtidigt som de går ut och hämtar Isadora. När Isadora är fullt påklädd för att åka till dagis så springer hon in i köket. Hon springer fram till mig och håller upp armarna mot mig. Jag lyfter upp henne i min famn och hon pussar mig på kinden. Jag viskar ett "hejdå" till henne när jag släpper ner henne på marken och hon springer iväg till hallen.
"Hejdå" säger Miranda och Fredrik samtidigt ifrån hallen.
"Hejdå" säger jag med en mjuk röst tillbaka.

Klockan är nu 08:02 och jag springer snabbt till hallen och sätter på mig skorna och jackan. Jag tar upp nyckeln jag fått från Fredrik och låser snabbt dörren och springer iväg till skolan. Framför mig så sparkar jag på en och samma sten hela vägen fram till skolan. Jag ser dom stora dörrarna precis framför mig. Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörrarna. Jag börjar rota i min väska efter lappen där det står vilket klassrum jag ska till, A338. Jag börjar gå i en riktning men ser på en dörr att det står B326. Jag vänder riktningen och kollar ner på lappen. Jag ser ett till par skor komma in inom mitt synfält men jag hinner inte reagera förens personen ramlar över mig. Jag kollar in i hans ögon och han kollar förvirrat ner på mig. Han reser sig snabbt upp och jag stödjer mig på min hand och lyfter mig upp. Jag ska inte ljuga han såg ju inte dålig ut om man säger så.
"Vafan håller du på med!?"Nästan skriker han medans hans gäng står bakom honom och skrattar.
"Ursäkta?" flämtar jag fram. Jag ska precis gå förbi dem när han tar tag i min arm.
"Be om ursäkt" säger han med lugnare ton.
"För vad?" Säger jag lite förvirrande.
"För att du gick in i mig kanske, vad tror du?" Säger han med spända käkar.
"Det var ju ändå du som gick in i MIG!" säger jag tydligare än tidigare.
"Jahaja nu förstår jag, ny tjej eller hur?" Han får ett flin på läpparna när han säger det.
"Om ni ursäktar så måste jag faktiskt till min lektion" säger jag snabbt och går så snabbt jag kan förbi dem. Ugh vad irriterande han var då ååååå! Jag går igenom korridoren tills jag tillslut kommer till A338. Jag knackar försiktigt på och dörren öppnas snabbt därpå. Jag hör hur alla blir tysta i klassrummet.
"Förlåt för att jag är försenad men..." mer hinner jag inte innan hon avbryter.
"Du måste vara Jasmine, jag är Mrs Williams!" Säger hon med ett stort leende på läpparna. Hon öppnar upp dörren som betydelse att jag ska kliva in i rummet. Jag ställer mig bredvid Mrs Williams och hon fångar allas uppmärksamhet på två sekunder. "Allihopa det här är Jasmine, hon är ny här på skolan" säger hon och alla vänder sina blickar mot mig. Mrs Williams pekar på en stol och viskar att jag kan sätta mig där. Platsen var bredvid en liten flicka med brunt långt hår. Hon spricker upp i ett leende och började genast att följa mig med blicken när jag sätter mig bredvid henne.
"Hej jag är Olivia och du måste vara Jasmine" hon kollar på mig med hoppfulla ögon när hon säger det. Jag nickar innan jag svarar.
"Hej" säger jag och ler stort mot henne. Hon vänder tillbaka blicken och lyssnar på vad Mrs Williams säger med ett leende på läpparna.

Lektionen går segt och när den slutar rusar alla ut ut klassrummet. Jag börjar gå mot mitt skåp och känner sedan hur Olivia kommer upp bredvid mig. Hon är så kort och det är asssssss gulligt. Jag är ju bara 1,68 men hon måste ju vara 1,60 typ.
"Vad har du för lektion nu?" Frågar hon och kollar upp på mig.
"Fysik, durå?" Säger jag samtidigt som jag kollar på henne.
"Samma, då kan vi gå tillsammans!" Säger hon med en glad ton.
"Aa men jag måste bara till mitt skåp först" säger jag och gör en gest mot skåpet. Hon nickar och följer efter.

När vi är påväg till Fysiken så pratar vi om nästan allt möjligt som mat, kläder, favorit ämnen, betyg. Det känns riktigt bra faktiskt för jag tror att Olivia och jag kommer bli riktigt bra vänner.

Lektionerna gick snabbt och vi var nu påväg till lunchen. Olivia och jag hade blivit riktigt nära vänner och vi snackade bokstavligen om allt, eller nej inte riktigt allt. Vi gick emot matsalen när jag hör hur någon ropar något.
"Eyy nykomlingen" skriker killen som jag tidigare gått in i. Ugh vad vill han!? Jag vänder mig om och kollar på honom men vänder mig sen tillbaks och låtsas som att jag aldrig hört honom.
"Vad heter du?" Skriker han genom korridoren och jag fortsätter gå.
"Ursäkta hörde dig inte riktigt!" Skriker jag tillbaka även fast jag hört honom och fortsätter gå.
"Jag vet att du hörde mig så..." hinner han säga innan jag avbryter honom.
"Va? Hör inteeee!" Skriker jag ännu en gång tillbaka. Jag slänger en snabb blick bakåt mot honom och flinar. Han kollar först irriterande på mig men han kan sen inte hjälpa att flina tillbaka. Jag vänder tillbaka huvudet och går fram lite till Olivia som kollar fundersamt på mig. Jag rycker lätt på axlarna åt henne och hon flinar tillbaka mot mig.

Hej!<33
Ville bara säga att denna bok kommer att utspela sig i USA men boken i säg kommer att vara på Svenska. Hoppas ni kommer gilla den och jag kommer att uppdatera så mycket som jag kan.
Kommentera gärna vad ni tycker<333