Everything is complicated

35. känner inget för dig

Åå snälla inte dem också, jag som trodde de skulle förstå, dem om någon skulle förstå. Jag kollar på dem med en "är du seriös blick". De ler båda oskyldigt mot mig men jag ser rakt igenom det. Viskningar hörs på långa håll runt omkring mig, hur kan de bry sig så mycket mer om någons annans liv jag förstår inte. De kollar rakt på mig allihop o de känns som om hela jag krymper ihop. Alla hamnade plötsligt runt om mig men inte ett enda ansikte kände jag igen. Jag blundade hårt och öppnade ögonen igen. Och där kom andetaget. Olivia och Julia kommer upp vid min sida och ler stöttande men jag vet att de har så mycket frågor, men helt ärligt vet jag inte om de någonsin kommer få svar på deras frågor. Som sagt, inte ens jag har svaren. Allt e fortfarande overkligt, liksom inte ens jag tror på de ibland, allt. Allt e så konstgjort som om allt var meningen, den där branden va meningen, hemmen va meningen, misshandlingarna var menade, o den där killen i skolan och på festen var menade. Liksom varför? Jag går framåt i korridoren och ser inte bak när jag hör hur Alex kommer fram till Jason o ställer nån fråga om nått jag inte riktigt kunde höra. Helt ärligt när jag tänker efter på allt Jason gjort för mig känns de som om han har nått planerat, allt var för bra o allt hände så fort, varför skulle just han va den som hade koll på mig och varför var de just han som skulle, echh ja vet inte ens.

Lektionen var tråkig som vanligt, o de gick inte ens att lyssna. Jag kunde bara inte. Läraren står o babblar om nått helt oviktigt som några då tjejer tycker är jätte intressant o sitter o diskuterar me läraren. Olivia och Julia hade kramat om mig länge och hårt och de pratade mycket med mig om allt vi ska hitta på. Jag var på på allt de hade planerat. De gjorde skolan så mycket lättare genom att låtsas som att allt är okej. Jag behövde verkligen de. Bara för några sekunder låtsas som att allt är okej. Jag däremot sitter på samma gamla plats, vid fönstret och kollar ut. Varför kan jag aldrig bara sluta tänka på allt, sluta övertänka på precis allt. Men som sagt de går inte, aldrig i livet att jag kan glömma grejer även hur mycket jag försöker, man säger att om man förtränger saker så glömmer man bort dem till slut men är de inte tvärt om? Hur mycket man än försöker förtränga något kommer de bli tydligare och tydligare för minnet eller? Men påriktigt vad är de för fel.på allt jag gör, jag vet att det är mitt fel till att allt händer, ja kände på mig att något dåligt skulle hända när jag flyttade hit o de gjorde de, Isadora ligger nu på sjukhus o de finns inget jag kan göra, allt jag vill göra är att skrika på hjälp men jag kan inte. Jag kan inte för jag har lovat mig själv att alltid vara stark och klara mig själv, alltid. Vart jag än kollar ser jag henne ligga och skrika i hennes säng i panik och jag kan inte göra något...

Korridoren är tom och tystnade ligger tyst längst den gråa korridoren. Ljudet av mina skor dånar i golvet och mina öron spetsar sig efter ljud men de finns inget att lyssna över så jag slutar leta efter ljud. Det är som om jag inte reagerar när mitt namn ropas ut över korridoren. Det är säkert bara mitt huvud, men sen hör jag det igen. Jag vänder mig om o mina ögen hiner inte se innan någon går emot mig, ögenen e suddiga. Jag kisar me ögonen för att se vem de e, men sen så himlar jag bara me ögonen. Jag vänder mig om och fortsätter gå.
"Jasmine va har jag igentligen gjort mot dig, varför är du arg på mig?" Frågar Jason och jag hör hur han går efter mig. Jo kanske för att du är så himla förvirrande, men jag är även komplicerad, ena sekunden kan jag jag inte sluta tänka på dig o jag kan stå och säga en massa saker som jag sedan ångrar och inte menar som när vi bråkade i köket och du sen var då gullig och kom och bad om ursäkt vid toaletten. Men ändå så kan du vara största idioten och vara samma gamla fuckboyen Jason, men såklart sa jag inte det här. Utan sa istället...
"Jag är inte arg på dig" svarar jag enkelt och jag kan känna i nacken hur han himlar me ögonen.
"Du stör mig Jason" säger jag snabbt och vänder mig om emot honom, han skrattar smått och säger sen,
"Säg nått jag inte redan vet"
"Att jag inte vill ha något med dig att göra" säger jag som svar på hans ord.
"Redan hört" säger han tillbaks och går emot mig.
"Jag fattar inte" mumlar jag mest för mig själv men han hör.
"Vad fattar du inte?" Nu har han kommit riktigt nära men jag backar inte.
"Varför lägger du så mycket tid på mig, jag e ingen speciell människa direkt" säger jag och lyfter huvudet emot han.
"Jo det är just det" jag börjar nästan le när han säger de där för jag hatar sånt där klyschigt skit.
"O du, du kan sluta me de där klyschiga du håller på me där" säger jag och snurrar runt på fingret som pekar åt hans huvud.
"Men ärligt Jasmine va har jag gjort för fel? Jag fattar inte"
"Du fattar visst inte jag vill inte ha något med dig att göra, du komplicerar bara allt för mig hela tiden" nu så har klockan tickat förbi tillräckligt och jag måste till lektionen.
"Jag måste gå nu till lektionen" fyller jag snabbt i men han tar tag i min handled vilket får mig att dras ännu närmare honom.
"Snälla Jas..." jag avbryter han snabbt me att blämga på honom och säger "kalla mig inte det" jag vill inte påminnas gång på gång av att han ska kalla mig för Jas.
"Snälla bara förklara" säger han och kollar in i mina ögon. Okej visst jag kan förklara " jag känner inget för dig" så nu är det gjort nu har jag fått det ur mig.
"Jasså är du helt säker på de?" Han såg klart på mig att jag spännande på mig och blev nervös. Han lutar sig fram emot min kind och kysser mig lätt på kinden. En rysning går igen min kropp men jag visar det inte. Han drar bort mitt hår och sätter det bakom örat.
"Så du känner inget?" Frågar han igen och jag nickar samtidigt som jag mumlar "nope". Ännu en rysning går igenom mig när hans läppar träffar huden under örat. Jag ryser till i nacken och han sätter sin hand runt nacken. Jag biter mig hårt i läppen för att inte visa något för honom. Ännu en kyss träffar min hals och pulsen ökar kraftigt.
"Du känner fortfarande inget" jag biter mig i läppen och svarar inte, han kollar upp på mig med ett leende, just det leendet som han gör varenda gång. Jag skakar på huvudet och han tar ett tag runt min midja som får mig att andas ut ett stort andetag. Han drar min kropp emot hans snabbt så ett flämtande ljud lämnar mina läppar, han flinar lätt och plasserar sina läppar emot min hals igen. Hela jag spänner mig och kan knappt röra mig. Han börjar suga på en plats på halsen ett tag och lämnar wtt sugmärke efter sig. Jag greppat tag i hans hals och håller ett stadigt grepp om den. Jag känner klart och tydligt hur han börjar le mot halsen... ååå vad gör jag, jag vet ju att jag inte känner något för han! Jag kände hur ännu ett sugmärke lämnades på halsen... oo undrar hur de här kommer att sluta... jag vet att jag säkert kommer att ångra de här för i ena sekunden gillar jag honom och i nästa så vill jag inte ha något med han att göra. Varför ska jag vara så komplicerad?