Everything is complicated

32. De svarta ögonen

Jasons perspektiv

Läkaren kommer fram till oss men han möter inte våra blickar. Vad är han rädd för? Det här är hans fucking jobb! Det är ju för fan han som valt att arbeta med det här! Fan asså har på riktigt lust att bara slå till honom. Eller nej jag vill bara slå till något eller någon. Jag vet inte jag är bara fett lack och irriterad. Lugna dig nu Jason lägg ner. Slå fan inte till någon nu Jason. På riktigt du är med Jasmine. Håll dig lugn. Fan jag borde inte slutat tagit de där jävla lugntabletterna. Jag vet fan inte ens vad skit tabletterna är för något. Asså på riktigt om Jasmine int hade varit här just nu hade jag slagit till någon och det kan jag vara till hundra procent ärlig med.

Läkaren går fram till Fredrik och de byter några ord med varandra innan Fredrik, Miranda och läkaren försvinner ut från rummet. Jasmine kollar tomt ut som om hon försöker lyssna på vad de säger även fast man varken kan se dem eller höra dem. Nu när jag kollar på henne inser jag, varför skulle hon ens vilja va med mig? Asså allt är så konstigt. Vi har inte berättat att vi gillar varandra på riktigt eller jo jag har men de räknas liksom inte. Jag vet inte ens hur jag känner. Allt är så upp och ner. I ena sekunden kan hon ligga intrasslade i mina armar och i nästa kan hon vara sur på mig och inte vilja ha något med mig att göra. Ååå hon är såsåsåså komplicerad. Varför kan det här inte vara lätt? Men jag vet från första början att hon var annorlunda så jag får väl bara skylla på mig själv från första början att jag blev intresserad av henne. Men jag förstår inte hur hon tänker. Jag önskar hon bara var öppen, då skulle jag kunna förstå henne som en ordbok. Inte för att jag riktigt vet hur en ordbok fungerar men ni fattar.

"Vad tänker du på?" Frågar en mjuk röst bredvid mig. Jag lyfter sakta huvudet åt sidan och möter hennes vackra ögon.
"Om hur gärna jag vill slå till något" säger jag ärligt. Hon skrattar till, men slutar så fort hon märker att hon är lycklig.
"Vad är det?" Frågar jag med tanke på att hennes lyckliga skratt dog ut.
"Det känns fel, det känns fel att vara glad när hon mår dåligt" svarar hon ärligt och pillar med naglarna samtidigt som hon biter sig i läppen. Man ser hur lätt som helst att hon är nervös och rädd när hon biter sig i läppen.
"Du ska inte sluta le, sluta aldrig le, kan du lova mig det?" Hon drar undan blicken och skakar sakta nej på huvudet.
"Jag kan inte lova något jag inte kan hålla" innan jag hinner fråga vad hon menar med det kommer Fredrik och Miranda ut från rummet med läkaren hack i häl. Jasmine går fram till dem i hastiga steg och omringar de båda i en kram. Min mobil plingar till vilket får mig att reagera. Ett sms från Oliver,"Jace vill träffa dig, kom till hallen". Aldrig att jag kan möta hans ögon. Aldrig kan jag möta hans blick. Jag skadade honom och det kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv för. En hand landar på min axel och jag behöver inte ens vända mig om för att se vem det är. Jag känner det på mils avstånd.
"Vem var det?" Frågar hon sakta och nickar till mobilen.
"Emm Oliver" svarar jag och lägger ner mobilen i fickan.

Jasmines perspektiv

Nått i Jasons blick är fel. Han tänker på något, något som stör honom. Men jag vill inte fråga. Tänk så sårar det honom. Miranda och Fredrik döljer något dem med. Det är något dem inte säger. Något de helst vill glömma. Men jag ska inte säga något, jag har själv en massa hemligheter. En massa hemligheter ingen någonsin kommer få reda på.

I bilen säger vi ingenting. Vi sitter helt tysta fortfarande. Miranda och Fredrik är kvar på sjukhuset. De har inte varit hemma i huset på hur länge vet jag inte. Jason kör upp på uppfarten och stänger av motorn. Han suckar högt och slår till lätt på ratten. Man ser att set är något som stör honom. Jag måste ju få veta för att kunna hjälpa honom eller?
"Vad är det?" Frågar jag och kollar åt hans håll och söker efter hans blick men han vill inte möta min.
"Inget" svarar han kallt och struntar helt i att jag sitter bredvid honom, okej om det är så vi ska ha det...
"Jag ser ju att det är något som stör dig" säger jag kallt tillbaka och lite irriterad. Jag tänker fan inte ge upp.
"Det är inget sa jag ju!" Hans röst var hård och han går ut från bilen med stadiga ben och smäller igen dörren. Jag suckar för mig själv och går efter honom. Han öppnar ytterdörren och och jag hinner precis ta ett tag om den när han går in genom dörren. Han drar av sig skorna och går vidare in i köket. Jag tar av mig skorna irriterat och går efter honom in till köket.
"Sluta vara så kall" säger jag efter honom och han vänder sig hastigt om.
"Jas om jag säger att det inte är någonting så är det ingenting okej?" Hans röst var iskall och han vägrade möta min blick.
"Men jag ser ju..." hans höga ton avbryter min mening.
"Lägg av!" Okej han är arg.
"Snälla säg bara vad det är så jag kan hjälpa dig" min röst är mjuk och han vänder sig om bort från mig.
"Det är inget!" Han går vidare till köksön och slår till den med handen. Oaaawww det måste gjort ont men han visar inga tecken på smärta, kanske är han stålmannen? Vem vet. Jag går sakta emot honom men han backar bara.
"Snälla låt mig hjälpa dig" Varför kan han inte bara sägaaaa!!
"Jag. Behöver. Ingen. Hjälp!!" Hans röst är nu väldigt hög och arg. "Låt mig va?!"
"Jag kommer inte låta sig vara förens du har sagt" svarar jag självsäkert och lägger armarna i kors. "Sääägg bara, vad är det västa som kan..." jag avbryter mig själv och backar in mot vägen när han går mot mig med starka steg. Jag trycks upp mot väggen och han kollar argt in i mina ögon.
"Lägg ner nu Jas!! Påriktigt LÅT MIG VARA!" Hans ögon blev svarta och jag känner inte igen den Jason som jag vet om. Men jag tänker inte ge mig. Jag är inte rädd för honom.
"SLÄPP MIG!" Ryter jag arg åt honom vilket verkar göra honom ännu mer argare. Hans grepp om mig hårdnar och pulsen inom mig ökar. Hans hand höjs och jag blundar hårt beredd på en hård smäll men det kommer inget. Istället hör jag en hög smäll bredvid mig. Jag öppnar ögonen och ser ett stort hål i väggen bredvid mig. Jason kollar iskallt in i mina ögon och jag puttar honom ifrån mig. Jag lyckas ta mig ur hans grepp och går med snabba steg ut från köket.
"Jasmine..." mer hinner han inte säga förens jag avbryter honom.
"DRA ÅT HELVETE JASON!" Skriker jag åt honom och smäller igen dörren till badrummet. Aldrig trodde jag att jag skulle se en sån här sida av honom.