Everything is complicated

10. Det oförberedda

Jasmines perspektiv

Jag går längst den smala vägen påväg till festen. Jag, Julia och Olivia hade bestämt oss att vi skulle träffas där istället för Olivia behövde göra något innan festen. Den kalla kylan kryper upp längst ryggraden. Kappan jag har längst kroppen drar jag närmare mig så värmen ska hållas. Jag hade bara på mig en klänning så mina ben fryser ihjäl. Jag börjar huttra av den kalla vinden som blåser förbi min kalla hud. Jag börjar nynna lätt på en låt för att glömma bort kylan men jag avbryter mig snabbt när jag hör ett högt skrik. Jag stannar upp och kollar mig runt för att hitta stället där ljudet kommer ifrån. Jag går över vägen för att kolla om jag ser någon, men inget. Mitt hjärta börjar slå snabbare och jag känner en oroad känsla fylla kroppen. Jag vänder snabbt min blick till ett par tonåringar som springer över vägen lite längre bort. Jag vänder för att gå dit och kolla om de hörde var ljudet kommer ifrån. Men stoppar mig själv när jag ser tjejen skrika en gång till, men inte ett smärtsamt skrik utan ett skrik fyllt med glädje. Killen jagar tjejen och hon skriker till när han bär upp henne över axeln men de brister båda ut sen i skratt. Ett leende sprids på mina läppar och min kropp slappnar av igen. Jag vänder mig om för att gå vidare och en tanke jag helst skulle vilja glömma dyker upp i mitt huvud. Jag försöker tänka bort den me... (Flashback) slag efter slag matar på i mitt ansikte. Skrik efter skrik ekar i mina öron. Jag ser i spegeln hur mina ögon är rödsprängda och glansiga. Tårarna rinner ner en efter en snabbt längst med kinderna. Jag slår till honom hårt i ansiktet men han vände... jag avbryter mig själv snabbt genom att sparka till hårt i marken. Jag tänker fan inte ens ägna en tanke till den dagen, det är det förflutna och det stannar i det förflutna. Den höga musiken börjar höras och jag ökar takten så jag kommer fram snabbare. Jag småspringer snabbt upp längst den steniga trappen. När jag kommer fram så står flera stycken utanför och pratar. När jag kliver igenom tröskeln så kommer den starka stanken utav sprit emot mina näsborrar. Värmen lägger sig som ett tjockt lager över mig. Jag går emot vardagsrummet för att hitta Olivia eller Julia. Jag ser hur Olivia står och dansar med Alex och hur Julia sitter i soffan i Olivers knä. Jag går snabbt förbi folkmassan och går fram till där Julia sitter. Jag sätter mina händer på hennes axlar och hon hoppar lätt till och vänder sig snabbt om. Hon spricker sabbat upp i ett leende och slänger sig i min famn och ger mig en stor kram.
"Du koooom" skriker hon för att överrösta musiken.
"Jaa?" Frågar jag och skrattar lite samtidigt.
"Nää jag ba trodde du sket i det" säger hon och tittar nonchalant bort med blicken. Jag skrattar åt henne och hon flinar sen stort.
"Jag ska bara gå och hämta något att dricka" skriker jag pågrund av musiken. Hon nickar och jag vänder på klacken och beger mig till köket. När jag kommer fram till köket så står det massvis med människor. Jag häller snabbt upp min dricka och vänder mig om men blir stoppad, Jason.
"Nämen hej på dig prinsessan" flinar han med sitt sneda leende och hans ljus gröna ögon kollar rakt in i mina.
"Nämen hej är det verkligen du!" Utbrister jag med ett fake leende och går förbi honom men blir stoppad igen. Jag backar och kollar irriterat på han.
"Varför så bråttom prinsessan?" Frågar han och lägger huvudet lite på sned.
"Kalla mig inte det!" Precis när jag sagt klart meningen så känner jag ett par händer på mina axlar. Jag vänder mig om och Olivia slänger sig i mina armar. Jag kramar snabbt tillbaka. Det är knappt så att jag hinner med innan hon drar med mig till vardagsrummet. Julia kommer fram till oss och vi börjar alla sjunga med i låten som spelas och dansa i takt till musiken.
"Där har vi ju snyggingen!" Skriker Julia för att överrösta musiken. Jag vänder mig snabbt om och ser Nate (han som håller i festen) stå en bit bort. Han är lika gammal som Jason, Alex och Oliver och dem. Han kollar åt mitt håll och blinkar med ena ögat. Jag känner hur en rodnad sprider sig över mina kinder så jag kollar ner i marken och vänder mig om till Olivia och Julia igen.
"Omg bara kolla på honom!" Utbrister Olivia. Jag börjar skratta smått åt henne innan vi fortsätter dansa i takt till musiken. Det är lite kul hur barnsliga vi kan va även fast vi är 17 år gamla. Jag ser hur Alex och Oliver kommer gåendes mot Olivia och Julia så jag bestämmer mig för att gå och ta något att dricka så länge de håller på. Jag ler smått mot Olivia och Julia men de fattar ingenting innan jag ler bak mot killarna och de vänder sig snabbt om. Innan de hunnit kolla tillbaka försvann jag bland folkmassan. Jag går ut till köket och tar upp en utav de röda muggarna. Jag klunkar snabbt i mig den starka vätskan och det börjar bränna till i halsen. Jag känner hur ett par armar lindras runt min midja så jag vänder mig snabbt om och hela jag blir spänd. Det är han från skolan, han som försökte våldta mig i klassrummet. Jag backar och försöker ta mig ur hans grepp men greppet hårdnar bara. Jag kollar skräckslaget upp på honom igen. Jag känner stanken av alkohol fylla mina lungor ju närmare han kommer.
"Saknat mig gumman?" Frågar han och spritdoften känns på långa vägar från hans andedräkt. Jag drar mig ur hans grepp men känner köksön slå till i ryggen på mig.
"Varför så rädd?" Viskar han mot mitt öra och hela jag börjar skaka. Jag puttar bort honom från mig och springer ut genom altandörren. När jag kommer ut känner jag den kalla kylan spridas längst min hud. Jag kollar snabbt bakåt och känner hur andetagen blir tyngre. Jag går en bit ut på tomten och ljuset från månen är det ända som lyser upp marken. Jag kollar upp mot himlen och jag började få kontroll över mina andetag. Jag vänder mig om igen för att gå in men går istället in i något hårt. Jag kollar upp och möter hans äckliga flin. Jag trycker snabbt bort honom från mig men han tar ett hårt grepp runt mina handleder. Jag kollar upp på honom samtidigt som jag hårt sparkar till hans ben men hans ansiktsuttryck ser likadant ut som innan. Jag kollar mig runt för att se om någon är i närheten men ingen. Inte ens en endaste liten kotte?! Min underläpp börjar darra lätt och paniken växer inom mig. Han slår snabbt ner mig i marken. När jag landar så slår mitt huvud i något hårt och jag lyfter upp handen mot smärtan. När jag kollar på handen ser jag små bloddroppar. Mina ögon blir snabbt suddiga och synen försvinner i några sekunder men kommer snabbt tillbaka sen. Jag känner hur något blött rinner nerför min kind. Jag torkar snabbt bort den och försöker ställa mig upp igen. Jag blir hårt nedkastad igen och huvudet dunkar till. "Sluta, snälla" ber jag med en darrande röst och fler tårar börjar rinna ner längst kinden. Han kollar ilsket på mig och ännu en skräckslagen känsla fyller mig. Han lutar sig ner över mig samtidigt som han sätter sig gränsle över mig. Jag slår till honom hårt i ansiktet och på bröstet men inget, inget händer?! Han böjer sig ner och lämnar så kyssar på min hals. Jag puttar snabbt bort honom men han slår bara till mig en gång till. Han tar ett hårt grepp om mina handleder vilket leder till att jag inte kan röra dem längre. När jag skriker slår han hårt till vid revbenen, och ett smärtsamt skrik lämnar mina läppar. Han drar upp min klänning och börjar sedan fumla på sitt skärp. Nej snälla inte igen, bara inte igen snälla...(Flashback) slag efter slag matar på i mitt ansikte. Skrik efter skrik ekar i mina öron. Jag ser i spegeln hur mina ögon är rödsprängda och glansiga. Tårarna rinner ner en efter en snabbt längst med kinderna. Jag slår till honom hårt i ansiktet men han vänder snabbt tillbaka huvudet och sätter ett strypgrepp runt min hals. Min luft tar slut i lungorna jag knippar desperat efter luft men inget syre når mina lungor. Han dunkar hårt in mitt huvud i väggen och kastar ner mig på det kalla, hårda stengolvet. Jag backar bak mot hörnet i rummet men han hinner ta tag i mig och dra med mig upp för trappan. Jag dras längst den hårda trappan och flera sår bildas över hela min kropp. Blåmärken syns längt mina armar och mina andetag är tunga. Varför måste jag ens leva? Han drar med mig in till ett rum och stänger dörren. Den hårda smällen ekar igenom rummet och har styr sina steg mot mig...
Jag vaknar upp ur mina tankar av att killen dras bort från mig. Jag ser hur han landar hårt på marken och jag kryper ihop till en boll vid en utav träden. Jag lindrar mina armar runt knäna och jag känner hur hela jag skakar. Mina andetag är hackiga och tunga. Killen ligger på marken medans någon sitter över honom och matar honom med slag i ansiktet. Det kommer två springande killar till dem och darrar bort han som matar på med slag. "Det räcker nu, han har redan tuppat av" säger den ena killen lugnt medans han håller ett stadigt grepp om killen så att han inte skulle flyga på den medvetslöse killen. Mina tårar börjar rinna okontrollerat. De kollar åt mitt håll och jag stelnar till snabbt. Killen som precis har räddat mig går sakta fram till mig efter att ha stått och kollat på mig en stund. När han kommer in i månens ljus så ser jag att det är Jason. Han har en bekymrad blick och hans ansikte är sönderslagen. Jag kryper ihop ännu mer och ryggar lite till honom när han går ännu närmare.
"Jas du behöver inte vara rädd längre, ingen kan skada dig nu" Säger han med en stadig röst. Så fort han säger Jas så stelnar hela min kropp till. Ingen har någonsin kallat mig det där förutom min mamma. Fler tårar börjar rinna ner längst mina kinder och jag känner hur han kollar oroligt på mig innan han drar in mig i en kram. Jag lutar mitt huvud mot hans axel och flera tårar nuddar hans axel. Jag börjar skaka ännu mer och han kramar om mig hårdare. Jag känner hur mina andetag blir tyngre och tyngre. Mina ögon flackar runt innan de blir suddigare och tillslut blir allt svart. Jag får tillbaks synen i två sekunder och kollar upp på Jason. Han kollar skräckslaget ner på mig. Jag får svårt att få in luft i lungorna.
"Jason?" Säger jag tyst så det knappast hörs. Min röst är sprucken och den håller inte riktigt...
"Mhm" svarar han och kollar in i mina ögon. Han lyfter upp mig i hans armar och har ett hårt men mjukt grepp runt min kropp.
"Jag kan inte andas..." var det sista jag sa till honom innan allt slocknade...