Everything is complicated

8. Faller bit för bit

Jasmines perspektiv

Han slog till mig hårt över kinden så jag flög ner på marken. Jag kunde känna alkoholen sticka i näsan på mig. Han vinglade och hans ögon var röda. Jag backade men det tog stopp. Jag kröp ihop mig till en boll. Slag efter slag spred sig på hela min kropp. Järnstången han hade i handen svingade han fram och tillbaka tills den tillslut nuddade min kropp. Jag skrek till av smärta men ingenting hände, hans rörelser slutade inte, min kropp dunkade av smärta och ingen kom. Min 10-åriga hjärna sa till mig att springa så fort jag kunde men det gick inte. Ingen rörelse kom från min kropp. Jag skrek igen av slaget som kom mot mitt huvud. Jag satte mina armar framför mitt huvud men de flög snabbt ner igen till mitt ben när smärtan spred sig över benet. Tår efter tår forsade nerför mina kinder.
"Sluta gråta jävla unge"skriker han högt över källarvåningen. Det kalla golvet under mig spred sig i min kropp. "Du betyder inget, INGET!" meningarna han skriker ekar i mitt huvud gång på gång. Han lyfter upp mig och trycker mig mot den kalla stenväggen. Han tar ett grepp runt min hals och andetagen blir tyngre och tyngre. Jag ger upp hoppet om att knippa mer efter luft. Jag kollar ner på mina händer. En blå/lila färg är täckt över mina händer. Han dunkar mitt huvud hårt i vägen. Fler tårar tränger sig bakom ögonlocket och jag kan inte hålla dem inne längre. Han slår till mitt huvud i väggen en gång till innan han slänger ner mig på det kalla stengolvet. Han sparkar mig i magen och smärta dunkar över min lilla kropp. Sen så svartnade allt. Jag kände inget.
Jag skriker till och inrusades kommer Miranda. Hon kollar på mig med uppspärrade ögon. Hon springer fram till mig och håller om mig hårt. Tårarna vill inte sluta rinna och höga snyftningar lämnar mina läppar.
"Han... han gjo... gjorde" stammade jag fram. Hennes grepp hårdnade runt mig och hon vaggade oss fram och tillbaka sakta.
"Shhh, det är ingen fara okej?" Jag nickade sakta och hon borstade mitt hår med hennes fingrar.
"Du är här nu, i säkerhet, ingen kan skada dig nu jag lovar!" Viskade hon i mitt öra. Fler tårar började rinna nerför mina kinder. Hon tar upp sin hand och torkar bort några utav tårarna. Dörren öppnas och både jag och Miranda vänder våran uppmärksamhet dit. Isadoras lilla huvud kommer upp i dörröppningen. Jag får ett leende på läpparna när hon kommer in med hennes nallebjörn i famnen. "Jamjin" mumlar hon och springer fram till sängen innan hon kryper upp. Hon kryper in i min famn och Miranda lindar sina armar runt oss. "Mina flickor" mumlar hon mot min panna. Mitt grepp om Isadora hårdnar lite och jag drar mina fingrar igenom hennes hår. Jag börjar höra små snarkningar från Isadoras mun och jag ler stort för mig själv. Jag började även själv känna hur mina ögonlock blev allt tyngre och tyngre. Jag lutade mitt huvud mer mot Mirandas axeln innan allt slocknade.

Mirandas perspektiv

Jag känner hur både Isadora och Jasmine somnat så jag lutar dem försiktigt ner i sängen. Jag drar täcket över dem och ger dem en varsin puss på pannan. När jag vänder mig om så ser jag Fredrik stå i dörröppningen. Jag ler och går fram till honom. Han lindar sina armar runt mig och jag kramar om honom hårt medans jag kollar på tjejerna. Jag lutar mitt huvud mot hans bröst och slappnar av i kroppen. Han kysser min hjässa och jag ler för mig själv. "Hur länge har du stått här?" viskar jag till honom och kollar honom i ögonen. Han ler som svar och kysser mig på munnen. När vi drar ifrån så lutar jag mitt huvud mot hans bröst och kollar hur tjejerna sover fridfullt.

Jasmines perspektiv

Andetag fyllde rummets tystnad. Isadora låg framför mig med ett hårt grepp om sin nallebjörn. Jag satte mig upp och kollade på klockan, ugh 03:33. Jag satte mig upp i sängen och kollade ut genom fönstret. Det rann några vattendroppar längst fönstrets ruta. De små regndropparna dunsades mot marken. Jag kollar mer mot mina händer och ser de små ärren lite överallt på händerna. Bilder från flera olika hemska platser kommer upp i huvudet. Ärren jag har vid midjan påminner mig varje gång jag kollar mig i spegel. Ärren längst handlederna påminner mig varje gång jag kollar ner på den. Ärren jag har runt halsen av alla skador påminner mig varje gång jag nuddar dem, jag känner dem varje gång jag rör min hals när jag ska linda halsbandet halsen. De små ärren jag har över ryggen ger mig rysningar, så fort jag ska lägga mig ner. Det sista och det första jag tänker på när jag ska sova och vaknar är hur ärren bildades och hur allt kunde gått så fel. Jag döljer dem varje dag för att inga ska ställa frågor som jag inte ens vet svaren på själv. Då som nu är jag lika förvirrad. Varje gång någon rör mig kropp går det en rysning igenom min kropp av rädsla. Även fast jag vet att så många aldrig skulle vilja skada mig, så finns det en liten del inom mig som säger att jag aldrig ska lita på någon. Det är därför jag stänger alla ute och klarar mig på egen hand. Mitt förflutna försöker jag förtränga varje dag men fler och fler minnen spelas upp gång på gång i mitt huvud och det äter upp mig inifrån. Jag faller bit för bit och snart finns det inget kvar. Snart orkar jag inte stå upp själv på mina egna fötter. Snart så faller jag och kommer inte kunna ställa mig upp igen. Några ensamma tårar rinner nerför mina kinder. Jag kryper ihop mig till en boll. Min kropp börjar skaka och min kropp får en kall yta. Jag gömmer mitt huvud i mina knän och minnena börjar spelas om på nytt. Jag försöker tänka bort dem men de kommer tillbaka. Varför jag? Jag förstår verkligen inte?