Everything is complicated

6. Lögnen

Jasmines perspektiv

Gårdagens händelser spelas upp i mitt huvud gång på gång. Jag har inte berättat något för Miranda, Fredrik och Julia eller Olivia. Jag vill heller inte att dem ska veta. Det känns på ett sätt att det är mitt fel. Även fast jag vet att det inte är det så vet jag innerst inne att jag måste ge en liten del av skulden till mig själv. För jag skulle kunnat springa därifrån så fort jag visste att han var bakom mig, men jag gjorde inte det. Jag skulle kunnat slå honom hårdare, men jag gjorde inte det. Jag skulle kunnat skrika högre efter hjälp, men det gjorde jag inte heller. Även fast jag vet att inget riktigt hände så finns det alltid en liten baktanke som undrar vad som skulle hänt om det faktiskt hände något mer. När Miranda och Fredrik hade frågat vad som hänt hade jag bara sagt att jag ramlade på idrotten. De såg lite tveksamma ut först men nickade sen som att de förstod. Julia och Olivia har jag inte träffat ännu. De hade säkert stått vid mitt skåp och väntat men jag ville bara inte möta dem ansikte mot ansikte. Jag sitter och kollar ut genom det glansiga fönstret när Mr Adams förstörde mina tankar.
"Mrs Dawson, kan ni snälla svara vad svaret är!" Röt han argt. Jag kollade på frågan och kollade ut genom fönstret igen. Han suckade högt innan jag svarade.
"1973" svarade jag och alla i klassen kollade på mig med förvånade blickar. Till och med Mr Adams fick en förvånad blick. Han nickade och mumlade för sig själv innan han skrev svaret på tavlan. Jag kollade ut genom fönstret igen innan jag hör att lektionen är slut. Jag går snabbt ut från lektionen och vänder mina steg mot skåpet. Dörrarna öppnas plötsligt och in kommer Jason och dem andra killarna. Dem skrattar högt och knuffas med varandra. Flera tjejer kollar på dem med stora ögon och börjar sedan fnissa. Jag böjer ner mitt huvud i marken och går snabbt förbi dem. Jason kollar ner på mig och öppnar sin mun men stänger den lika snabbt. Adam vänder sig snabbt om när han ser att jag går förbi. Han visslar och säger sedan i en lägre ton "jävlar, tjejen" han blinkar med ena ögat och jag vänder mig snabbt om. Jag ser i ögonvrån hur Jason slår hårt till honom på axeln. "Lägg av" ryter han och Adam lägger en hand över där han slagit och kollar förvirrat på Jason. Jag öppnar dem tunga dörrarna och drar av nyckeln runt handleden. Jag slänger in böckerna i skåpet och låser det lika snabbt. När jag precis har låst skåpet och vänder mig om så går jag in i någon. Jag kollar ner i marken medans jag viskar ut ett "förlåt". Jag går förbi personen men min handled får ett grepp runt sig och jag flyger smått tillbaka. Jag kollar upp och möts av ett par gröna ögon. Ögonen lyser starkt och har en varm blick. Jason kollar ner på mig innan han drar med mig till ett utav hörnen.
"Snälla kan vi prata?" Frågar han mjukt. Jag koller ner i marken och drar åt mig handleden.
"Varför?" Jag kollar upp och möter hans blick.
"Varför inte?" Han ler sitt sneda leende när han säger det. Innan jag hinner svara så drar han med mig in på toaletterna. Han kollar så att alla båsen är tomma innan han stannar upp och kollar på mig runt om i ansiktet. Han kollar med en medlidsam blick. Jag försår att han kollar på de stora blåmärkena jag har i ansiktet och runt halsen. De små såren som täcker en liten del av ansiktet. Jag hade lyckats dölja märkerna runt min hals för Miranda och Fredrik. Eftersom dem är ganska grova så vill jag bara inte oroa dem.
"Hur mår du?"Frågar han samtidigt som han står kvar.
"Bra antar jag" mumlar jag tyst.
"Du behöver inte ljuga, jag ser att du inte mår bra" säger han med en lugn ton.
"Och du behöver inte låtsas bry dig heller" säger jag emot med en högre ton.
"Men det gör jag inte heller, jag bryr mig fan!" Säger han lite högre och går snabbt fram till mig. Jag backar så att jag går in i väggen. Han står nästan bara en decimeter från mig.
"Jag vet helt ärligt inte varför jag bryr mig men jag gör det, okej?" Säger han med lägre ton. Jag svarar honom inte utan bara kollar ner i marken. Han går ännu närmare och lyfter upp mitt ansikte samtidigt som han drar bort en hårslinga från mitt ansikte och sätter den bakom mitt öra. Han drar sin tumme över mina blåmärken och sedan så kollar han in i mina ögon. Jag drar ifrån så ögonkontakten bryts innan jag drar mig ifrån honom och går ut från badrummet. Han är bara dålig för dig okej? Intalar jag mig själv, jag tittar inte bak utan går bara till stället där jag, Julia och Olivia brukar vara på när vi har rast. Jag döljer min hals när jag ser dem sitta och prata om någon som Julia skrattar högt åt. När jag kommer fram och dem ser mig så kollar de båda chokat upp på mig. Olivia sätter händerna för munnen när Julia går fram till mig.
"Men Gud vad har hänt?" Frågar Julia skräckslaget. Olivia går fram till mig och kramar om mig hårt. Jag skakar bara sakta på huvudet och säger att jag ramlade på idrotten. De båda kollar frågande på mig och höjer på deras ögonbryn.
"Är du seriös?" frågar Julia fortfarande skräckslaget. Jag nickar tvekande som svar på frågan.
"Som om vi skulle tro på det" säger Olivia och höjer på ögonbrynet medan hon kollar medlidande på mig.
"Det är sant" intalade jag både dem och mig själv om. De skakar på huvudet och kollar runt på mina sår.
"Du behöver inte berätta om du inte känner dig redo men du ska veta att vi alltid finns här för dig" säger Julia snabbt efter hon tagit ett djupt andetag. Jag känner mig lite lättad över att dem inte ställer så många frågor. De förstår mig på ett sätt ingen annan gör. Jag vet att jag någon gång kommer att berätta för dem vad som hänt men just idag var inte dagen. Jag vill bara vara med dem på ett sätt som vi brukar vara på, skratta och ha roligt med varandra.