Everything is complicated

28. Min prinsessa

Jasmines perspektiv

Gång på gång går jag in i det här rummet i hopp om att hon ska vara vaken men inget händer. Inget. Miranda och Fredrik är på sjukhuset dygnet runt och jag skulle också vara det men de vill att jag fortfarande ska leva i vanliga rutiner. Men varje dag är jag där på sjukhuset. Varje dag tänds ett hopp inom mig men släcks lika snabbt. Jag har fortfarande inte varit i skolan. Jag klarar inte bara av all press nu. Jag är för svag. Jag vill bara att hon ska leva ett lyckligt liv med många lyckliga leenden, jag skulle göra vad som helst för att Isadora ska vakna till liv.

Helt ärligt har jag ingen jävla aning om vad jag håller på med just nu. Alla mina tankar bara psykar mitt huvud. I ena sekunden kan jag vara med Jason helt utan problem och i nästa så tror jag bara att jag är ett jävla spel för honom. Fast de kanske jag är? Men han har ju berättat för mig hur han bryr sig om mig, vilket betyder så extremt mycket för mig. Det betyder extremt mycket just på grund av att jag har levt ett liv i lögner. Jag har levt ett liv där ingen har pratat om sina känslor, just därför är det svårt för mig. Det är svårt för mig just på grund av att jag är uppväxt med att man inte ska visa sina känslor. Man ska inte prata om sina känslor för då är man svag. Men så är det inte! Det är just då man är svag. Man är stark när man står upp för sig själv. Man är stark när man uttrycker sina åsikter. Man är stark när man visar sina känslor. Men jag kan inte vara stark. Jag kan knappt stå på mina egna fötter. Men jag försöker. Jag försöker att vara stark för mig själv även om det är svårt. Det är svårt att vara stark när du varit som svagast i hela ditt liv. Du har legat på botten i hela ditt liv och nu så ska du lyfta dig upp till toppen. Det går inte, men jag försöker och de kommer jag alltid. Det är själva nyckeln, att försöka och motivera sig själv. Att finnas där för dig själv är bland de bästa som du kan göra.

Jag måste bara låta det gå som det går och faktiskt tro på det Jason säger för jag är inte redo att släppa taget om honom. Även fast vi inte kommit så långt så finns han i mina tankar. Han får fjärilarna i magen att väckas till liv. Han får mig glad och de måste ju alltid betyda något, eller? Jag måste väl bara tro på hans ord och hoppas på att han inte sviker dig. Hoppas han inte sviker dig så du hamnar på botten igen.

Helt ärligt så vet jag aldrig vad jag gör. Jag gör saker innan jag hunnit tänka igenom det. Så nu går jag här. Längst trottoaren. Sent på kvällen. Med endast månens ljusa ljus som lyser upp den här delen av vägen. Gruset under fötterna. Skosulorna som skapar en friktion längst marken. Pulsen som stiger i bröstet. Hjärtat som bankar hårt mot bröstet. Här går jag och låter mina fötter leda mig till den så kallade idioten som inte bryr sig om någon. Jag låter mina fötter leda mig fram tills den långa visaren på klockan når sin punkt och jag står framför hans ytterdörr. Fast denna gången finns det ett problem. Problemet är att jag har sjukt mycket tid att tänka igenom det här. Jag gjorde nu inte något som jag sen tänker över. Utan jag tänker vilket gör mig ännu mer osäker. Ska jag verkligen göra det här? Varför gör jag det här? Jag vet inte ens vad jag känner för honom. Jag är definitivt inte kär och det vet jag säkert för jag kan inte bli kär.

Sekunderna känns som minuter och minuterna känns som timmar. Aldrig kommer jag fram till slut destination. Men innan jag ens hinner fatta tag om ett nytt andetag står jag framför hans ytterdörr som förfrusen. Fan skit samma du lever bara en gång så varför inte förstöra hela ditt liv? Jadu Jasmine det är en bra fråga. Aja bara lyft din hand nu och knacka på. Och vill ni veta en sak? Det var vad jag precis gjorde. Jag knackade på. Vafan har du gjort Jasmine? Varför lätt du din hand knacka på dörren? Nu kommer han ju att komma och veta att du är här! No shit! Såklart han kommer öppna. Eller tänkt så gör han inte det. Tänkt så är han borta. Jaaaa snälla säg att han inte är hemma. Snälla. Snälla. Snälla. Gud jag ber dig snälla säg att han inte är hemma. Men mitt i allt tänkande hör jag hans fina stämma nudda vid öronen.
"Jasmine?" Hans röst låter överraskad och min blick lyfter jag från marken och möter hans ögon. "Vad gör du här?" Nu så vet jag inte riktigt om han är glad eller besviken på att jag är här. Jadu vad ska jag svara på det? Vad gör jag ens här? Det vet ingen så svaret var ju lite svårt.
"Gör något som jag kommer ångra imorgon?" Det kom nästan ut lite som i en fråga men vad skulle jag svarat. Jag har ingen aning om vad jag gör här. Hans blick flyttas ner till mina läppar och han fuktar sina lätt vilket får mig att dra blicken till hans läppar. De är fuktiga och fylliga. Allt jag vill göra nu är att trycka mina mot hans.
"Va?" Hans röst var i en svag viskning och min blick flyttas mellan hans läppar och hans ögon. Han tar ett steg fram vilket får mig att känna rysningen som sprider sig i hela kroppen. Jag kan inte hålla mig längre. Jag måste känna hans läppar mot mina. Innan mina tankar hinner ta över så ställer jag mig lätt på tå och trycker mina läppar hårt mot hans. Han blir fört lite chokad men tar snabbt ett stadigt grepp om min midja. Han tryckeri kropp närmare min.

Jasons perspektiv

Allt jag vill göra är att trycka mina läppar mot hennes och känna hennes beröring men jag kan inte. Hon vill inte ha något med mig att göra så jag får bara respektera det. Jag får bara respektera att tjejen jag gillar och ja jag gillar henne inte vill ha mig. Jag blir inte kär det vet jag men jag vet att jag gillar henne. Hon är annorlunda. Hon är underbar. Hon är vacker. Hon har glittrande ögon som vem som helst kan drömma om. Hennes leende skulle jag kunna döda för. Hennes ödmjukhet. Hennes beröring. Hennes skratt. När hon rodnar är den gulligaste saken jag sätt i hela mitt liv. Och just påverkan jag har på henne gör mig galen. Min beröring som får henne att rysa så gåshuden stiger på armarna. Hennes händer i mitt hår som gör mig alldeles galen. Allt med henne är underbart. Hon är speciell. Men hon vill inte mig. Vilket jag måste respektera.
"Göra något som jag kommer ångra imorgon?" Av någon anledning så kom hennes ord ut som i en fråga. Vad menade hon med det? Vad kommer hon att ångra imorgon? Kommer hon skrika på mig? Slå mig? Skälla ut mig? Berätta att hon hatar mig? Snälla säg att hon hatar mig för denna situationen skulle vara så mycket lättare då. Det skulle vara så mycket lättare att få veta att hon hatar mig för då skulle de inte göra lika ont att gilla henne. Det skulle inte göra lika ont att se henne varje dag och sakna hennes beröring så fort hennes hud snuddar vid min. Men det kommer aldrig hända. Jo det kan hända och kommer säkert hända att hon hatar mig. Men jag kommer alltid vara beroende av hennes beröring. Alltid.
"Va?" Jag förstod verkligen inte vad hon gör här. Jag såg heller inte vad hennes blick ville. Jag såg inte om hon är glad, ledsen, arg, lycklig. Inget, jag såg inget! Innan jag hunnit säga ett ord till var hennes läppar mot mina och beröringen av hennes läppar fick varenda cell i hela min kropp att slappna av. Hela hon gjorde mig lugn. Hennes läppar masserades mot mina och hennes händer höll i ett stadigt grepp om min nacke. Hon tryckte mig allt närmare och närmare om det ens var möjligt. Jag kände hur en obehaglig kylan träffade mina läppar när hon drog ifrån och hämtade andan.
"Tro mig, jag kan lova att du inte kommer att ångra det här" ett leende bildades på hennes läppar vilket fick hennes smilgropar att komma fram. Hon är så sjukt söt. Hon kollade ner i marken och försökte dölja hennes rodnad vilket slutande med att jag lyfte upp hennes huvud med min ena hand.
"Du är så sjukt vacker" ännu en rodnad spred sig på hennes kinder. Hur kan man ens vara såhär vacker. Det är sjukt att hon står här just nu med mig. Hon förtjänar helt ärligt inte mig. Men jag ska skydda henne som min prinsessa för det är vad hon är. Hon är min prinsessa.