Everything is complicated

19. Det exploderande huvudet

Jasmines perspektiv

Det skrikande ljudet dånade i rummets tystnad. Höga smällar smälls i det kalla stengolvet. Slag efter slag. Tårar efter tårar. Skrik efter skriv. De hoppfulla tankarna blir till hopplösa. Brutna ben. Sönderslagna ansikten. Blåmärken som fyller kroppens mjuka hud. De mörka ögonen mörknar ännu mer. Tanken om att få hjälp var omöjlig. Dagar efter dagar går och de blir till år. Varje dag tillbringar jag timmar och timmar på det kalla stengolvet. Min beniga kropp sjunker in längst det platta golvet. Spark efter spark. Svullna ögon. Rödsprängda ögon. Tårar. Skrik. Smärta.
Jag sätter mig upp snabbt och i rädsla. Tårarna rinner snabbt ner längst kinderna. Hela kroppen skakar och darriga andetag lämnar mina läppar. Tankarna har trasslat in sig i en stor knut och en enorm smärta slår till mitt huvud. Jag känner hur något ligger bredvid mig och jag vänder snabbt huvudet åt sidan. Jag ser hur Jason sover fridfullt vid min sida. Hans mörka hår ligger rufsigt på hans huvud. Hans skarpa kindben visar sig tydligt och hans fylliga läppar är lätt särade. Hans mörka ögonfransar fladdrar lätt på kudden. Jag märker hur hans ben är lindade runt mina och hur hans arm håller om min midja. Jag ler smått för mig själv och torkar bort tårarna med handen lätt. Bara ljudet av hand andetag fyller rummet och dess tystnad. Jag försöker slingra mig försiktigt ur hand grepp för att inte väcka honom. Men notera ordet "försökte", hand grepp hårdnade runt min midja och drar mig närmare hans kropp. Ett flämtande ljud lämnar min mun när han drar mig närmare hans kropp. Jag vänder snabbt huvudet mot honom men som tur var så sov han lika fridfullt. Jag försöker ännu en gång komma ur hans grepp. Jag kommer precis ur hans grepp när han börjar röra på sig och rulla runt i sängen. Han kramar om kudden och djupa andetag fyller rummet. Jag andas ut av lättnad när han inte vaknade. Jag smyger ut ur rummet och stänger dörren försiktigt bakom mig. Jag lutar mig mot dörren och sluter ögonen. En stark smärta når mitt huvud och det känns som om vilken sekund kommer det att explodera. Jag når trappan och tar försiktiga steg nerför den. Eftersom Miranda, Fredrik och Isadora fortfarande är borta så är det ingen hemma, de kommer hem imorgon. Jag når hallen och går vidare till badrummet. Jag tänder lampan och det första jag ser i spegeln är de stora mörka ringarna under ögonen. De rödsprängda ögonen som svullnat. Hela jag ser helt död ut. Jag sätter på kranen och tar det kalla vattnet i händerna och drar det över ansiktet. Jag kollar upp och känner den enorma smärtan i huvudet igen. Jag öppnar skåpet och hittar snabbt tabletterna. Jag tar ut en och går vidare till köket. Jag fyller ett glas med kallt vatten och tar tabletten i handen. Smärtsamma skrik. Smärta som fyller kroppen. Hennes hans glider ur min hand, hennes skrik ekar i mina öron. Hon ligger helt still på det brinnande golvet. Glaset i handen glider ur min hand och träffar golvet i en smäll. Jag märker hur flera tårar rinner ner längst mina kinder. Hur kunde allt gått så fel? Varför var det dem som skulle försvinna och inte jag? Det var röster inuti mitt huvud som ekade samma frågor om och om igen. Det värsta med dem är att jag inte kan besvara dem. Det finns inga svar på dem och jag kommer aldrig få svar på dem, ALDRIG. Jag backar bak mot köksbänken och åker sakta ner för den. Min kropp landar på det kalla golvet. Mörkret är runt omkring mig och tårarna slutar bara aldrig att rinna. Hela kroppen skakar och flera scener från min barndom dyker upp gång på gång i mitt huvud. Glassplitter ligger utspritt på golvet och höga djupa andetag lämnar min mun. "Varför kunde det inte varit jag, varför?" Viskar jag för mig själv och gömmer mitt huvud i knäna. "Allt är mitt fel, allt är alltid mitt fel!" Viskar jag ännu en gång tyst för mig själv men inte tillräckligt tyst.
"Inget är ditt fel Jas" hör jag en röst bakom mig och min blick vänds snabbt dit. Han kommer gåendes mot mig med ett oroat ansiktsuttryck. Jag flyttar ner min blick i marken och försöker dölja tårarna för Jason. Jag hör hur hans steg närmar sig mig. Jag flyttar mig närmare köksbänken och vänder ryggen emot han.
"Vad har hänt Jas?" Frågar Jason mig men jag kan inte se hans reaktion eller någonting för jag vägrar att möta hans ansikte.
"Allt är bra" viskar jag smått för att dölja de hackiga andetagen.
"Ljug inte för mig Jas" hans röst lät besviken men ändå orolig.
"Jag ljuger inte, allt är bra" försöker jag övertyga om.
"Du är så envis" motsvarar han vilket gör att ett litet skratt lämnar mina läppar. Jag vänder mig emot han och han ler varmt mot mig. Fler tårar börjar rinna nerför mina kinder och hans ögon visar så sjukt många känslor. Han håller upp famnen och jag skyndar mig snabbt in i hans armar. Han kramar om mig hårt och kysser min hjässa. Jag begraver mitt ansikte i hans bröst. Min kropp börjar sluta skaka. Jag drar in hans doft som gör så mina andetag börjar bli normala igen. Hans värme var det bästa som fanns. Han drar sina fingrar igenom mitt hår och håller om mig hårt.
"Berätta Jas, snälla berätta vad som är fel" viskar han mot mitt öra. Jag skakar lätt på huvudet och möter hans ögon.
"Jag kan verkligen inte Jason, det gör för ont" flera tårar rinner ner för mina ögon när jag säger den meningen. Han kollar frågande på mig och precis när han ska äga någonting så avbryts han av ett litet skrik från mig. Mitt huvud börjar värka extremt mycket och det känns verkligen som om de vilken sekund skulle explodera. Han kollar oroligt in i mina ögon och jag håller mina händer för huvudet.
"Tab... tab... tabletten" får jag ur mig. Han förstår först inte vad jag menar men ser sen tabletten på köksbänken. Han tar snabbt fram ett glas och fyller det med vatten. Han ger mig glaset och tabletten. Jag sväljer snabbt tabletten och ser på klockan i köket, 03:33. Jag suckar högt och Jason förstår vad jag menar. Han ler mot mig innan han lyfter upp mig på hans axel. Jag flämtar till av den plötsliga rörelsen och er smått.
"Jason snälla släpp ner mig" skrattar jag men han går bara ut ur köket med mig på hans axeln. Jag är helt ärligt talat glad av att ha han här vid min sida.
"Nope" säger han säkert och jag kan bara se framför mig hans nöjda leende. Han går uppför trapporna med mig på hans axel. Han går in i mitt rum och när han kommer in i rummet stänger han dörren och lägger försiktigt ner mig i min säng. Han drar upp täcket över mig och lägger sig tätt bredvid mig. Han drar in mig i hans famn och jag lägger mina ben mellan hans. Jag begraver mitt ansikte i hans bröst och låter hans värme värma mig från den kalla kylan i rummet.
"Godnatt prinsessan" viskar han och kysser min hjässa. Jag ler dumt för mig själv och låter sömnen ta över själv.

Jasons perspektiv

Jag väntar tills Jasmine har somnat innan jag slingrar mig ur hennes grepp. Jag skyndar mig nerför trapporna in till köket och tänder lampan. Hon har redan nog med allt så jag tänkte bara snabbt städa upp glasbitarna. Jag tar sopkvasten och sopar snabbt upp bitarna. Jag sätter mig en stund i kökssoffan och ser flera foton på familjen men Jasmine är inte med. Jag önskar hon bara kunde berätta för mig vad som är fel men jag förstår henne. Jag har själv massor med problem som jag aldrig berättat för någon. Eller dem som var med vet, men ingen annan. Det gör ont, jag vet det. Men allt jag vill är bara att hon ska sluta behöva bära på all den smärtan hon bär på. Jag har lärt mig att stänga ute känslor och om jag inte har gjort det hade jag varit knäckt just nu. Jag har lärt mig ända sen jag var liten att aldrig visa mig svag, aldrig visa mig svag för vem som helst kan använda dina svagheter emot dig. Jag reser mig från kökssoffan och skyndar mig upp igen. Vad är det som hänt med henne egentligen? Den frågan snurrar runt i mitt huvud hela tiden, jag undrar om jag någonsin kommer att få reda på den frågan. Jag skyndar mig till Jasmine för allt jag vill känna är hennes närhet. Jag öppnar dörren och där ligger hon. Hennes hår är perfekt utspritt över madrassen. Hon ligger aldrig med huvudet på kudden har jag märkt. Hon ligger alltid längre ner på sängen och hon ligger alltid ihop krullad till en liten boll. Jag ser hur hon skakar lätt så jag antar att hon fryser. Jag skyndar mig snabbt fram till henne och lägger mig nära henne så hon får all min kroppsvärme. Jag vet inte vad det är med mig men det är någon med henne som jag dras till och det vill bara inte sluta.