Everything is complicated

12. Kylan som omringar

Jasmines perspektiv

Jag tar tag i hennes hand och precis när jag drar in henne i min famn så snubblar hon på fönsterkarmen. Hon hänger ner längs husets vägg. Mitt grepp om hennes hand blir allt mer hårdare och hårdare. Hennes hand börjar sakta glida ur min hand, hennes mun öppnas och ett litet ljud lämnar den "jusmjin". Hennes hand glider ur min och hon faller till marken, hennes skrik ekar i mina öron...
Ett skrik lämnar mina läppar och jag sätter mig snabbt upp i sängen. Flera tårar har redan runnit nerför mina kinder. Någon bredvid mig flyger snabbt upp i sängen, "Jasmine" säger han och drar in mig i hans famn. Jag kollar mig runt om i det mörka rummet och inser att jag inte känner igen mig alls. Jag drar mig ut hans famn och backar bak samtidigt som jag faller ner på marken. Flera tårar rinner nerför mina kinder och jag börjar skaka hastigt. Jag kryper ihop till en boll mot väggen som träffade min väg. Jag kollar med rädsla runt om i rummet och han verkar märka det.
"Jasmine det är jag Jason, du behöver inte vara rädd" Säger han med en mjuk röst. Han kommer närmare mig och jag börjar hacka lätt på mina andetag. Han sätter sig ner mot väggen och drar in mig i hans famn. Jag lutar mitt huvud mot hans bröst och känner en varm känsla krypa igenom min kropp. Hur konstigt det är låter så känner jag mig trygg i hans famn.
"Du skakar" säger han tyst och håller om mig hårdare. (Flashback)Hennes hand glider ur min och hon faller till marken.
"Nej nej nej, snälla hon får inte vara borta!" Får jag ur mig och jag kommer tillbaka ur mina tankar. Jag kollar upp på Jason och han ger mig en frågande blick.
"Vem?" Säger han oroligt och jag bara drar mig ur hans famn. Jag sätter mig mitt på golvet och börjar gunga lätt fram och tillbaka samtlidigt som jag lindrar mina armar runt mina ben.
"Hon är borta!" Säger jag med en skakig röst. Jason säger något men jag hör inte vad. Jag hör ingenting.
"Hon är borta och det är MITT FEL! JAG KUNDE RÄDDAT HENNE!" Skriker jag ut och reser mig snabbt upp och springer ut genom dörren.
"Jasmine!" Ropar Jason bakom mig men det struntar jag i just nu. Jag springer nerför trappan. Jag tappar balansen i trappan och snubblar till lite men får snabbt tillbaka min balans igen. Jag lyckas ta mig fram till ytterdörren och jag drar upp den snabbt och springer ut. (Flashback) skrik efter skrik... hennes hans glider ur min hand... branden sprider sig... husets delar rasar ihop... skrik ekar igenom huset... såren om är täckta över hela min kropp...
Jag vaknar upp ur mina tankar. Jag hade dem bokstavligen i mina bara händer och ser dem sakta glida ur dem. Hur kunde jag låta detta hända!? Jag skulle dött då med dem. Då jag var åtta år gammal skulle jag dött!? Varför skulle jag leva istället för dem!? Det är inte jag som ska stå här utan det är dem... jag förtjänade aldrig det här livet utan det gjorde dem! Inte jag! Jag ramlar ihop till marken. Jag lutar mitt huvud mot mina knän men drar mina ben närmare min kropp. Mina andetag är hackiga och kylan omringar mig. Den mörka kalla luften är helt omringad runt mig. Jag kniper ihop mina ögon för att hindra mina tårar från att komma ut. Flera snyftningar lämnar mina läppar och mina ögon är suddiga för allt gråt.

Jasons perspektiv

Jag springer snabbt efter Jasmine. Jag ser henne slänga upp dörren och jag skyndar mig ner för trapparna.
"Jasmine!" Ropar jag en gång till men hon reagerar inte. Jag slänger igen dörren bakom mig när jag springer ut i den kalla kylan. Jag springer det snabbaste jag har efter henne. Jag kan ju inte lämna henne helt själv här ute i mörkret. Hon kommer ju att frysa ihjäl. Hon springer längst den mörka vägen och innan jag visste ordet av det så ser jag hur hon faller till marken. Hon börjar skaka och höga snyftningar hörs. Jag går den sista biten fram till henne och skakar extremt mycket nu och jag går snabbt fram till henne och lindrar mina armar runt henne. Hon lutar sitt huvud mot mitt bröst och flera tårar nuddar min hud.
"Jag borde inte leva..." viskar hon i min famn och jag kramar om henne hårdare.
"Jag borde dött då, jag förtjänar inte att leva..." säger hon mellan sina hackiga andetag.
"Du ska inte dö nu, du skulle inte dött då förstår du? Inget av det här är ditt fel jag lovar dig!" Säger jag med en allvarlig ton. Det gör ont att se henne såhär. Jag vet att jag inte bryr mig om någon men denna tjej, precis här är annorlunda. Jag vet inte hur men jag känner det.
"Du förstår inte, det är just det! Allt det här är mitt fel!" Säger hon högre och försöker dra sig ur min famn men jag håller fast henne hårt. Hon kan inte lämna nu jag ser att hon inte mår bra, och då kan jag bara inte låta henne gå.
"Nej Jasmine..." jag hinner inte säga mer innan hon avbryter mig.
"Jag hade dem i mina händer och släppte taget!" Säger hon och trycker sig närmare mig. Jag lyfter upp henne lite i min famn och sätter henne smått i mitt knä.
"Vilka?" Frågar jag lugnt och mjukt. Jag möter hennes ögon och de är rödsvullna och fyllda med gråt.
"Min familj" svarar hon och jag kollar frågande på henne och hon lyfter ner sin blick. Jag förstår verkligen inte vad hon menade. Hon har väl en familj eller hon snackade om ett par fosterföräldrar. Vänta bor hon i fosterfamilj?
"Vad menar du?" Frågar jag henne och lyfter upp hennes huvud med mitt finger. Hon flackar runt lite med blicken innan hon möter mina ögon. Flera tårar börjar rinna nerför hennes kinder. Hon börjar skaka hysteriskt. Jag kollar oroligt på henne och hennes ögon visar inget annat än sorg.
"De är döda, de dog dagen då jag också skulle dött..."