Everything is complicated

7. Frågorna

Jasmines perspektiv

Jag fattar inte ens varför jag ägnar en tanke bara till att ens tänka på honom. Varför är han så speciell om du jämför med alla andra på denna jord? Jag vaknar ur mina tankar genom att Isadora börjar hälla alla hennes leksaker både på mig, hon och över hela golvet.
"Jasmjin du fjår döpa djen här om dju villj" säger hon tyst och sträcker fram en hand som håller i en häst. Den är brun med vita fläckar.
"Kollja kollja jag har ett heljt stall" hon drar upp mig ifrån marken när hon säger det och drar med mig in till hennes rum. Miranda och Fredrik behöver jobba över idag så dem frågade mig ifall jag kan vakta Isadora så länge. Hon visar stolt upp alla hennes hästar. Hästen som jag håller i har hon haft jätte länge men hon har tydligen aldrig döpt den pågrund av att hon har fått den utav hennes farmor innan hon gick bort. Isadora vill därför aldrig döpa hästen för hon väntade på att hennes farmor skulle komma och döpa hästen någon dag men hon kom aldrig. Mitt hjärta sprack nästan helt när hon sa det. Hon har suttit och väntat på någon som aldrig kommit. Jag drar in Isadora i en kram och viskar i hennes öra "vad tycker du om Anastasia?". Hon nickar stort och ler så att nästan mungiporna spricker när jag ger mitt namnförslag. "Hej Anastasija, välkommjen hem" viskar hon när hon leder in hästen i stallet. Under tiden Isadora leker med hennes leksaker så passar jag på att gå in till köket och diska undan från middagen. Hon är så liten men ändå så stark. Jag förstår verkligen inte hur Isadora klarar av det. Hon är dessutom så liten och rymmer så mycket kärlek. Precis när jag ska lyfta upp ett glas så glider den ur mina händer och jag skär upp hela handflatan. Jag stönar till av smärtan och försöker få blodet att sluta rinna. Jag går snabbt in i badrummet och letar efter första hjälpen kitet. Precis när jag hittar något slags bandagegrej som jag precis ska linda runt handen så ringer ringklockan.
"Ljag öppnjar" skriker Isadora och jag hör hur hon öppnar dörren och säger "hej" med en glad ton. Jag börjar linda bandaget runt handen då jag hör henne säga "vem är du?". Jag reagerar snabbt och springer ut till hallen. Isadora kolla upp på mig med stora ögon när hon ser mitt sår på handen. Jag kollar upp på personen som står i dörröppningen och tappar andan för en sekund. Vafan gör Jason här?
"Vadj har häntj?" Frågar Isadora med en sorgsen röst. Jag böjer mig ner mot henne och drar in henne i min famn med ena handen som inte är full med blod.
"Det är okej, jag råkade bara skära mig på ett glas okej?" Säger jag till henne och hon nickar.
"Väntja jag ska hjälpa digj!" Ropar hon samtidigt som hon springer in till badrummet. Jag ställer mig upp igen och kollar frågade på Jason. Han skrattar bara till lätt när han ser mitt ansiktsuttryck.
"Vad?" Flinar han och jag höjer frågande på mitt ögonbryn.
"Vad gör du här Jason?" Frågar jag och backar ett steg när han går ett steg närmare dörren.
"För att dammsuga uppfarten" säger han sarkastiskt när han ler sitt sneda leende.
"Ha ha ha, jätte kul" säger jag ännu mer sarkastiskt än vad han gjorde.
"Ja jag vet asså det är faktiskt riktigt kul att dammsuga uppfarter och man får ju jävligt bra betalt också" han flinar när han säger dem sista orden. Precis när jag ska slå igen dörren så sätter han en hand emot den och trycker upp dörren igen. Ugh vad vill han?!
"Snälla Jason kan du bara låta mig vara!" Ber jag honom desperat även fast jag vet innerst inne att jag inte menade ett ord av vad jag just sagt.
"Här" han räcker fram någonting när han säger det. Jag kollar på vad han har i handen, det tar en stund innan jag faktiskt fattar att han håller i mina Engelska böcker. Det var dem böckerna jag tappade när den där killen... när killen försökte... Jag stoppar mina egna tankar för att inte tänka på det. Även de saker som hänt i mitt förflutna. Jag vägrade tänka på det nu för då så skulle jag inte kunna hålla tårarna inne. Jag kollar bara på den innan han öppnar sin mun och mumlar ut några få ord.
"Du behöver inte ta dem om du inte vill de kanske påminner dig om..." han avbryter sig själv när han ser hur jag stelnar till utav det han just tänkte säga. Han kollar på mig med sorgsna ögon innan han går emot mig. Han tar tag i min skadade hand och tar bandaget och lindar det försiktigt runt handen. Jag kollar noggrant på honom när han lindar min hand. Alla hans detaljer som han har, smilegroparna, lyssande ögon, skarpa käkben, mörka ögonbryn. Isadora ropar från badrummet vilket får mig att rycka till. Jag kollar honom i ögonen och vänder mig om för att kolla till Isadora när jag hör henne ropa igen.
"Jasmijn kollja jag har ordjnat till digj" skriker Isadora från badrummet. Jag börjar gå mot badrummet och hon kommer ut med små enhörnings plåster och sätter fast dem på bandaget. Hon pussar sedan min hand och blåser på den. Hon tar min hand i hennes. Jag böjer mig ner mot hennes och hon blundar innan hennes grepp hårdnar lite om min hand "snällja låt Jasmijns hand bli brja" viskar hon. Jag kollar på henne och ler innan jag drar upp henne i min famn och börjar kittla henne i mina armar. När hon lyckats ta sig ner så springer hon ut till hallen. När jag kommer ut till hallen så ser jag Isadora dra i Jasons hand. Hon drar med honom till vardagsrummet. Jag skrattar åt honom och han lipar bara tillbaka. Jag ler för mig själv. När jag går mot vardagsrummet hör jag stora skratt från Isadoras mun. Jag ställer mig i dörröppningen och kollar på dem. Hon har klätt ut Jason till någon slags sagofigur. Isadora ligger och skrattar på golvet åt Jason vilket får mig att le. Han kollar upp på mig och ler sitt gulliga sneda leende. Jag ler mot dem innan jag fortsätter till köket för att göra klart disken. När jag diskat klart så kollar jag till dem. De sitter på golvet och leker med några utav Isadoras leksaker. Hur gulligt är inte dehär egentligen?! Fast hur konstigt är ändå inte det här? Han sitter i mitt hus (eller mitt och mitt) och leker med Isadora. Jag vänder mig om och går in i köket. Jag kollar ner på min mobil och kollar på baksidan av den. Jag ler för mig själv när jag ser bilden på min mamma, pappa och min fina lillasyster Anastasia. Jag tar ut kortet från skalet och håller upp det i min hand. Gud vad jag saknar dem!! En ensam tår rinner nerför min kind jag sätter mig i den lilla kökssoffan som finns i köket. Jag kollar på varenda detalj som finns på kortet och saknaden av dem bara växer och växer. Flera tårar har lyckats tränga sig igenom mina ögonlock. Även fast jag försöker vara stark för deras skull så orkar jag inte alltid. Allt tar bara stopp. Jag kämpar varje dag för dem men ibland orkar jag bara inte kämpa för mig själv. Mina ögonlock börjar bli tyngre och tyngre och allt blev sedan svart.

Jasons perspektiv

Under lekstunden jag och Jasmines lillasyster haft så han vi pratat om ganska mycket. Jag fick t.ex reda på att hon heter Isadora. Hon är 3år gammal. Hon gillade att hålla på med djur och hennes familj betyder allt för henne. Men så fort jag försökte prata om Jasmine så vart hon nästan tyst och hennes ögon vart sorgsna och ledsna. Hon vet nog ganska mycket ändå för att vara så liten. Hon sa flera gånger att hon älskar sin mamma, pappa och sin syster Jasmine flera gånger. Men hon nämnde aldrig riktigt något om Jasmine.

Isadora har nu somnat på mattan i vardagsrummet så jag bestämde mig för att lyfta in henne i hennes rum. Det tog ett tag att hitta hennes rum men jag är ganska säker på att det här är hennes rum med tanke på alla leksaker. När jag lagt Isadora så går jag in till köket där Jasmine är. När jag kommer in ser jag henne inte först men sen ser jag henne. Hon ligger sovandes på kökssoffan. Jag går fram till henne och drar bort en hårslinga från hennes ansikte. Hon är så sjukt vacker. Men jag märker snabbt att något är fel. Hennes ögon är svullna och flera tårar ligger på hennes kinder. Hon har kurat ihop sig som en boll. Jag kollar på ett kort hon har framför henne. På kortet så står det fyra personer. Jag kan hur lätt se vem som är Jasmine, men dem andra har jag ingen aning om vilka de är. Jag kollar djupt på Jasmine och jag kan bara inte väcka henne så jag lyfter upp henne i min famn. Jag går ut från köket och upp för trappan med henne i min famn. Jag går igenom en liten korridor och ser på glänt ett rum som jag antar är hennes. Jag går in i hennes rum och lägger ner henne försiktigt på sängen. Jag drar täcket över henne och hon kryper fort ihop sig till en boll. Ett leende växer fram på mina läppar när jag kollar på henne. Jag går fram till henne och pussar henne på pannan innan jag lämnar hennes rum och går ner till hallen igen. Jag sätter på mig mina skor och jacka. Jag öppnar dörren tyst och smyger tyst ut ur huset.

När jag satt mig i bilen så börjar alla mina tankar/frågor snurra i mitt huvud. Varför bryr jag mig ens om henne? Jag bryr mig aldrig om någon?! Hon är ju inte speciell eller? Nej varför skulle hon? Men varför känner jag som jag gör när jag är nära henne? Det är som fjärilar som väcks till liv i min magen? Men Gud Vafan säger jag? Aldrig i livet att jag skulle bry mig om någon! Hon är inte speciell!