Everything is complicated

31. ... finns i varje rum

Jasmines perspektiv

Hela dagen har jag ägnat åt att vara med Jason, men mina tankar har varit någon helt annanstans. Skolan har jag inte varit på den senaste veckan. Allt jag har gjort är att vara i mitt rum och stängt ute alla andra. Men nu är jag här, hemma hos Jason och i Jasons famn. Jag vet inte vad vi är och hur de kommer att sluta men vi får väl se. Jag vet inte ens vad jag känner för honom men det får vi väl se också. Tankarna sitter fortfarande i bakhuvudet om att jag bara är ett spel för honom men han gör mig glad vilket är huvudsaken, eller? Jag vill vara nära honom för han är en ständig trygghet men tänk så försvinner han. Tänk så vill han inte ha mig i sitt liv, ja då får jag bara strunta i honom och gå vidare i livet.

Hela dagen i dag har vi bara legat och tagit de lugnt. Man märker att han också behöver ta det lugnt, han är så spänd hela tiden. Och jag, mig ska vi inte ens prata om. Jag stressar så mycket så det skulle inte förvåna mig ifall jag snart dör utav stress. Det är skönt att veta att han är vid min sida (bokstavligen) och veta att jag kan känna mig trygg. Miranda och Fredrik tillbringar all tid på sjukhuset så huset är ganska läskigt att vara i ensam. De mörka korridorerna, de tysta ljudet och framför allt skrämmer det vätter ur mig när det knackar på dörren. Hjärtat slår över några slag om att HAN någon gång ska stå där. Mannen som i hela mitt liv hemsökt varenda dröm. Mannen som under hela min uppväxt förstört mitt liv. För han har dykt upp tidigare men då var Jason där vid min sida. Men jag vet att han inte kommer att lämna mig ifred förrän han har fått sin hämnd, på mig.

Jag rycker lätt till när den höga ringsignalen fyller rummet i en snabb ton. Jason skrattar till löst men svarar inte i telefonen. Varför svarar han inte? Den ringer ju bara?
"Ska du inte svara?" Frågar jag och kollar upp på honom.
"Varför det?" Säger han som att det inte var något viktigt.
"För att det ringer?" Han skrattar till löst men blickar mot mobilen vilket får min blick att också kolla dit.
"Det är ju du som borde svara, det är ju din mobil" säger han med en road röst.
"Jahaja ja ja, ja då kanska jag ska svara" när min osäkra mening lämnar min mun släpper han lätt greppet om min midja så att jag kan nå mobilen. Mirandas namn dyker snabbt upp på skärmen och mina andetag blir allt snabbare. Borde jag svara för tänk om det är dåliga nyheter om Isadora. Men tänk så är det bra nyheter. Mot min egen vilja svarar jag i mobilen och trycker den hårt mot örat.
"Hallå" min röst är darrig och andetagen skakar. Jason tar ett skyddande grepp runt mig och drar mig intill honom.
"Hej, hur mår du?" Frågar en oskyldig röst från andra sidan.
"Jag mår bra, hur mår Isadora?" Meningen kom snabbt ut från min mun och det blev tyst på andra sidan. 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10 sekunder går och inget svar. Ett stort andetag hörs från andra sidan och jag väntar tålmodigt på ett svar.
"De gör tester" jag får inte ut någonting från meningen hon sagt.
"Va?varför?" Jag förstår ingenting just nu helt ärligt. "De har de redan gjort, massor av gånger!" Fortsätter jag min mening.
"Isadoras blodtryck har minskat mer än så har de inte berättat för oss" man kan hört och tydligt höra hur sprucken Mirandas röst är. Det sårar mig att veta hur ont det här måste göra för dem. Jag kan knappt tänka mig den smärtan, till vis del kan jag men ändå inte. Jag har inte känt den här underbara familjen länge. Jag kom bara in och förstörde allt för dem. Och allt jag kan göra nu är att finnas vid deras sida och stötta dem. Visst de har blivit som en familj för mig även fast tiden jag bott hos dem är väldigt kort men de betyder mycket för mig.
"Vill ni att jag ska komma?" Min röst är osäker och jag hör nu några snyftningar från Mirandas sida. "Jag kommer" avslutar jag snabbt med och Jason som troligtvis har hört allting reser sig snabbt upp. Jag kollar frågande på honom och han räcker bara ut handen mot mig. Jag tar tag i den försiktigt och han drar upp mig med en skyddande hand på ryggen.

I bilen så sitter vi båda två tysta. Han vänder blicken åt mitt håll ungefär var tionde sekund för att kolla om jag är kvar, vilket jag är. Han trummar nervöst med tummarna på ratten och försöker hålla lugnet inom sig. Men helt ärligt så stressar han upp mig rejält just nu. Jag vet inte vad som har hänt och kommer att hända med Isadora. Allt jag vill är att hon ska leva ett lyckligt och friskt liv. Men om man säger, allt är inte rättvist i världen.

Snabbt slår den illamående sjukhusdoften till i mitt ansikte. Varenda vägg är målat i vitt. Varje person som går förbi mig är glödd i en ljusblå dräkt. Nålar syns till i vissa riktningar. Vätskor i tuber hänger i sladdar som dras till olika människor. Blod finns i varje rum. Ångest finns i varje rum. Hopp finns i varje rum. Mörker finns i varje rum. Men framför allt finns en framtid i varje rum, allt de behöver göra är att kämpa. Det ända du behöver göra för att få en framtid är att kämpa. För det kommer du långt på.

När jag ser Fredrik och Miranda i sikte skyndar jag mig snabbt fram till dem. Tårarna rinner på Miranda och de båda drar in mig i en mjuk kram. De båda ger Jason en kram och hälsar vänligt på honom och han tillbaka. I väntan på något svar sitter vi alla knäpptysta. Inget utav oss vågar knappt andas. En varm omringande känsla snuddar vid min hand och jag drar min blick direkt dit. Jasons trygga hans omringar min och han klämmer åt lite vilket visar hur nervös han är. Innan någon utav oss hinner reagera kommer en man med snabb takt gående mot oss. Blicken han har i ansiktet kan ingen utav oss tyda. Är det bra eller dåliga nyheter? Vad är det som har hänt?