Everything is complicated

24. Kärlek som tas ifrån

(Lyssna gärna på Another empty bottle av Katy McAllister)

Jasmines perspektiv

Dagar gick och inget hände. Fram och tillbaka gick jag längst den långa sjukhuskorridoren. Lukten av sjukhus sved i näsan, mina lungor kämpade med att få in luft. Komman hade tagit över henne och ingen vet varför. Ingen vet varför hon lider. Ingen vet varför hon har ont. Ingen vet varför hon ligger i koma. Ingen vet någonting och det äter upp mig inifrån. Varje sekund vred jag huvudet åt sidan för att kunna kolla in genom fönstret och se att hon är okej. Men ännu en gång inget hände. Hon rörde sig inte en millimeter. Mina fötter släpade i marken och så fort jag såg en läkare spärrades mina ögon upp, både av rädsla och glädje. Tanken av att en läkare säger att hon har klarat sig och mår bra men tanken om att hon kanske försvinner ekar i mitt huvud ännu högre. Hennes stora leende kom upp i mitt huvud varje sekund men den synen försvann även när jag hör hennes skrik. Hennes skrik som bevisade hennes lidande. Ett skrik som alltid kommer att finnas där oavsett vad jag gör.

Jag har inte ätit något på flera dagar och varken vätska har jag fått i mig. Tårarna faller en efter en och de värkar aldrig ta slut. Jag kollar upp och ser hur Fredrik håller om Miranda. De båda skakar och ser skräckslagna ut. De svullna ögon som täcker ansiktet och stora mörka ringar under ögonen syns tydligt på min bleka hy. Varken sömnen väljer att hjälpa till. Det går bara inte att somna, det går inte för det finns en tanke som alltid dyker upp och det har den gjort ända sen jag kom till denna underbara familjen. Jag visste att något var fel. Jag vet att jag alltid saboterar för alla. Jag visste att något kändes fel och att jag bara skulle splittra deras familj. Allt är mitt fel. Varför ska jag alltid vara i vägen? Varför ska jag alltid förstöra all glädje, kärlek, familj? Ett högt snyft lämnar mina läppar samtidigt som tårarna rinner ner. Jag lovade mig själv att aldrig låta någonting hända Isadora och ändå är vi här. Inte ens det löftet kunde jag hålla. Ett enda jävla löfte som betyder allt kunde jag inte hålla. Jag glider sakta nerför väggen och landar på det kalla golvet. En famn drar in mig i en trygg kram. En värme sprider sig igenom mig och han trycker mig mot honom. Han pussar mig på pannan och drar sin tumme över min kind så mina tårar försvinner. Jason sätter sig försiktigt bredvid mig och lutar mig in i hans famn. Jag ser på hans läppar att han säger något men inget ljud hörs, det ända ljudet som hörs är ett tjutande ljud som låter som en utav de där maskinerna. Jag rycker snabbt till och ställer mig upp. Jason märker av att jag reagerade på ljudet och ställer sig även också upp och går mot mig. Han säger något men ännu intåget ljud hörs. Oron växte inom mig att det tjutande ljudet kommer från Isadoras rum. Jag letar mig fram mellan rummen och följer tjutet. Tårarna börjar ännu en gång forsa nerför mina kinder och tanken av att hon är borta växte. Jag stannar snabbt till när jag kommer till platsen där ljudet kommer ifrån. Det ligger en vacker kvinna på en utav sjukhussängarna. Bredvid henne sitter en liten pojke, han kanske var runt 5 år gammal. Han håller i kvinnans hand och flera tårar rinner nerför hans kinder. En man kommer fram och lyfter upp pojken. Flera tårar rinner nerför mannens kinder. Pojken kramar om mannen och jag hör sen hur pojken viskar något.
"Pappa, mår mamma bra?" Frågar han försiktigt samtidigt som han torkar bort tårarna från pappans kind med sin lilla tumme.
"Ja det gör hon Lucky, hon mår bra" viskar pappan och håller om pojken hårt medans fler tårar rinner nerför hans kinder.
"Det är okej pappa, mamma är på en bättre plats nu, hon mår bra nu, jag lovar!" Säger pojken med en skakig röst och pussar pappan på kinden.
"Jag vet Lucky, jag vet" pappan lutar sig fram till pojken och kysser honom på pannan. Han släpper ner pojken på marken och de får fram till mamman.
"Hejdå mamma, vi syns snart, jag älskar dig!" Viskar pojken och pussar på mammans hand. Pojken backar lite och kollar på några blommor som står på ett bord.
"Hejdå älskling, jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag lovar att jag kommer att ta hand om Lucky jättebra, se nu till att vaka över honom min ängel!" Hans ögon släppte ifrån sig ännu mer tårar och han kysser mamma på pannan. Han vänder sig och och bär upp pojken i sin famn. Jag märke inte hur mycket mitt hjärta brast och hur fort tårarna strömmade nerför mina kinder. Kvinnan såg så trevlig ut, hon förtjänade verkligen inte det här och det gjorde inte familjen heller. Den här världen är grym, extremt grym och jag hatar det. Jag hatar hur den kan ta liv som om de inte betydde någonting. Jag hatar hur familjer lämnas kvar ensamma. Jag hatar hur alla godhjärtade får lida för ingenting. Jason kramar om mig bakifrån medans jag står helt mållös och kollar ut i tomma intet.
"Shhh Jas, det är okej" viskar han smått vilket får mina andningar lite mer i kontroll. Jag drar mig ur hans famn och kollar mot Isadoras rum.
"Ett enda löfte" viskar jag smått och kollar först in mot Isadoras rum och sen in där kvinnan är.
"Va?" Frågar Jason men inte svar lämnar mina läppar. Jag börjar känna hur luften kryper ur mina lungor. Jag styr mina steg mot utgången och hör genast steg bakom mig. Jag skyndar mig ut och tar genast djupa andetag. Luften strömmar igenom mina lungor och syret blir rent i kroppen.
"Jasmine!" Hör jag en röst bakom mig vilket får mig att vända mig om. Jag kollar rakt in i de glittrande gröna ögonen, jag drar ifrån blicken och kollar ner i marken.
"Prata med mig Jas" säger han med en mjuk stämma vilket får min kropp att rysa.
"Det går inte" viskar jag knappt hörbart men han hör.
"Varför?Det är sjukt svårt för mig att hjälpa dig om jag inte vet vad som händer inuti dig!" Säger han med en högre ton.
"Du behöver inte hjälpa mig" svarar jag smått irriterad över att han säkert inte tror att jag kan klara mig själv.
"Lägg av, vi båda vet att jag bryr mig om dig och ingen människa ska behöva gå runt och tro att den är ensam för vet du vad Jas? Du är inte ensam och det lovar jag dig!" Säger han som om han precis läst mina tankar.
"Men ibland kan de vara bra att vara ensam" motsvarar jag och han kollar menande på mig.
"Snälla prata med mig" ber han med en lugn ton.
"Jag förstör bara allt" min röst är sprucken och raspig.
"Sluta säga så för det gör du inte alls" han går emot mig men jag backar.
"Sluta Jason för du vet ingenting! Jag förstörde min familj vilket plågar mig varje dag, det går inte en sekund utan att jag tänker på vad jag gjort mot dem och nu när jag kommer hit efter 9 år så förstör jag den familj som fanns där för mig, de skyddade mig och tog hand om mig när jag led varje dag och det har jag gjorde sen jag var 8 år gammal!" Skriker jag på honom och han kollar chokat på mig men inte på det sätter som varför jag har skrikit på honom utav på det jag precis har sagt. Jag satte handen för munnen när jag kom på vad jag precis har sagt. Jag backar långsamt men stannar när jag hör hans röst.
"Bor du i fosterfamilj?"