Everything is complicated

37. Självisk

Jasmines perspektiv

Som alla säger så sker allt av en anledning men jag ser den inte? Vad är anledningen till att hon just nu ligger här i sängen, sängen som är så kall som vinterns kalla snöflingor, rummet som är lika tomt som ensamheten. På något sätt känns det som om hennes hand kramar om ytan runt handryggens skin. Men allt är bara i mitt huvud. Allt läkarna gör just nu känns meningslöst. Allt jag vill göra är att höra hennes lyckliga skratt som aldrig tar slut. Det får mitt hjärta att brinna av glöd, jag vill bara släppa taget om allt. Bara släppa taget om allt och försvinna, men hur själviskt är inte de? Att lämna de som släppt in mig i en fantastik familj som gör allt för att kämpa, om jag skulle släppa taget om allt nu skulle de bara förstöra mig mer. Vad vore jag om jag inte kämpade?

När en tår lägger sig på kinden så surrar ett ljud högt i rummet. Jag lyssnar på surret som fyller de tysta rummet och lyfter den mot örat. Kollar inte på skärmen utan tar bara upp den mot örat.
-Hej det är Jasmine, säger jag med en stabil röst
-Vart är du? Frågar Oliver från andra sidan luren
-Oliver?
-Aa det är jag, är du okej? Du har inte svarat sen igår, säger han oroligt
- Jag är hos Isadora, svarar jag lugnt
- Du vet att han är förkrossad? Jag förstår redan vad han menar. Jag svarar inte utan hör bara hans andetag från andra sidan luren.
- Hur mår han? Frågar jag istället
-Förjävligt, han pratar knappt med någon, han släpper inte in någon, säger han oroligt. Men sen så tänker jag, men vad är problemet? Det var väl exakt så han var i början elr? Men jag vill ju att han ska må bra, han betyder ju fortfarande något även om jag inte kan erkänna det.
- Då är han väl som förr? Säger jag med ett litet skratt, men man hör på långa vägar att de skrattet var halvhjärtat. Oliver skrattar lätt till innan han låter sårbar.
- Hur mår du? Säger han med en tyst ton
- Jag mår bra, lögn
-Ljug inte, men jag kan inte tvinga dig att berätta sanningen men du vet att vi alltid finns här.
- Tack Oliver, för allt, på sätter jag sa det lät det som om jag aldrig mer skulle få träffa dem men vad kan jag förvänta mig. Jag har nyss sagt till Jason att jag aldrig mer vill ha något med honom att göra, så vem kan jag klandra? Även fast allt jag sagt var en lögn, en stor fet lögn som aldrig kommer att bli sanning. För nu kommer jag låta allt vara såhär. Jag kommer inte släppa in några. Både dem och jag lider för mycket av det.

De kommande dagarna som varit har varit sega. Olivia och Julia har försökt få kontakt med mig många gånger under de här dagarna, de har varit hos mig men jag har alltid bara stängt dem ute. I skolan har allt varit annorlunda. Så fort jag stöter på någon av de i gänget har jag lett halvhjärtat och sedan skyndat mig förbi. Jason, han vettefan jag vart han är. Har inte hört eller sett något från honom på flera dagar. Jag ser hur det svider i Olivias och Julias ögon men det är för allas bästa. För om jag inte skulle stängt alla ute så skulle jag vara självisk och det får jag absolut aldrig ens tänka tanken på att vara.

Jag öppnar ytterdörren snabbt och slänger av mig skorna. Huset ligger i en tystnad och alla husets väggar känns tomma. Jag har knappt hunnit prata något med Fredrik eller Miranda. De har i skift bytt ut platserna hos Isadora och sedan jobbet. Jag tycker synd om dem, de får knappt någon sekunds vila o de kan inte ha fått en ordentlig sömn på flera dagar, kanske veckor. Allt måste vara förjävligt. När jag kliver in i köket hör jag hur det låter trappstegen. Jag vänder mig om och ser hur Miranda kommer ner med ett litet leende. Men man ser att hon är långt ifrån okej.
- Hej gumman, hur mår du? Frågar hon och kommer fram och ger mig en kram. Även fast jag inte känt dem här människorna så mkt så litar jag på dem för de är dem här som släppt in mig i deras liv och är villiga att anpassa sig efter mig.
- Viktigare fråga är hur mår du? Svarar jag och kollar på henne när hennes ögon vattnas.
- Det är svårt just nu men jag vill att du ska ha det bra oavsett, säg vad som tynger dig för jag ser att du inte mår bra. När hon säger de där orden så kan jag inte hålla mig från att börja släppa ut mina känslor och tårar. Jag sätter mig ner framför henne vid matbordet. Hon tar sin hand i min och kollar mig i ögonen.
-Jag vet inte allt du varit med om, jag vet inte hur du mår, jag vet inte hur allt har påverkat dig och jag vet inte vad du tänker och det är okej för det är ditt liv, det jag vet är att du förtjänar en chans till lycka, en chans till kärlek, jag har sett hur den där pojken kollar på dig, tro inte att allt kommer att försvinna för det kommer det inte, man kan inte fly från sina problem för de kommer alltid ikapp en, allt jag vill är att du ska må bra och jag har sett hur lycklig du är runt Julia, Olivia, gänget och framförallt Jason, jag ser hur de glittrar till i hans ögon när han ser dig, jag kan inte säga hur de känns för det vet jag inte, men jag vet hur de känns att vara ensam, och vet du vad? Frågar hon och jag skakar lätt på huvudet. Och hon svarar, det är okej att vara självisk, det är okej att ha ett lyckligt liv för man kan inte klara allt själv, man bygger upp ett band tillsammans och finns där för varandra och det är vad livet handlar om, att ha sina stup men även sina framgångar. Jag reser snabbt på mig och kramar om henne hårt, sedan viskar jag lätt "tack för att ni tagit hand om mig, det betyder mycket att få vara en del i er familj, och jag lovar jag ska försöka bli lycklig" även fast en del i mig ville tro att de sista orden var sanna visste jag bättre, jag vet att jag inte förtjänar att vara lycklig...