Everything is complicated

34. Skolan

Jasmines perspektiv

Idag är det skola. Visst det kanske låter konstigt men jag har saknat att vara i skolan. Det känns som om det är evigheter sen jag, Olivia och Julia pratade ut. Men vi har aldrig riktigt pratat ut om hur allting är. Vi har inte pratat om den där kvällen då jag blev misshandlad av den där killen i skolan som var på mig i både skolan och på festen. Vi har inte pratat om mannen som förstörde mitt liv och har nu kommit tillbaka, för jag vet att den kvällen inte var sista gången jag såg honom...Vi har inte pratat om mig och Jason. Vi har inte pratat om Isadora. Vi har knappt pratat om någonting känns det som men ändå har vi pratat om allt. De har aldrig riktigt vågat fråga mig några känsliga frågor. Jag vet att de vill ha svar men de väntar tills jag känner mig redo. Vilket jag tycker är väldigt respektfullt av dem. De bryr sig, de gör de. De får mig på bättre humör. Jag vet att jag kan prata om dem och jag vet att de är redo att höra på allt jag har att säga men jag vet inte om jag själv är redo. Jag vet inte om jag är redo att skrapa upp alla ärr som jag begravt. Är det ens smart? Är det ens ett bra val att ta upp något som varit begravt så länge. Även fast det inte var så länge sen jag flyttade ifrån de hemska platserna. Jag har ju trotts allt bara bott här i 4 månader. Allt är så rörigt. Allt går så fort även fast inget händer. Ingen fattar vad som pågår. Dagar har känts som veckor och veckor har känts som månader. Allt har rusig fram på band. Jag vet inte ens hur Isadora mår. Jag vet även att det är något Miranda och Fredrik döljer för mig om Isadora. Det är något de inte vill säga, jag vet det. Men hur ska jag kunna hjälpa om jag inte vet vad som är fel?

Håret ligger lockigt över axlarna. Ögonen ser piggare ut än vanligt. Jag rättar till halsbandet runt halsen. Jag håller om det hårt i handen i några sekunder innan jag lägger det på rätt plats vid halsen. Halsbandet är en symbol för min familj, min familj kommer alltid stå mig nära så länge halsbandet hänger nära hjärtat.

Öronen spetsar sig efter ljud men inget hörs. Huset är tomt. Inga kärleksfulla skratt, inga små fötter som springer längs golvets yta. Huset står tomt. Allt känns mörk. Ett dystert mörker vilar över huset, som om ingen någonsin satt sin fot här. Men det är här jag bor. Jag bor här menads familjen som egentligen ska bo i det här huset kämpar för sitt liv för att inte brytas i bitar. Varje gång jag kommer till en plats ska allt alltid gå fel. Varje familj splittras på grund av mig. Jag gör kärleksfulla människor olyckliga, glada människor ledsna, lyckliga människor olyckliga. Allt jag gör är alltid att förstöra men jag förstår inte varför. När ska jag någonsin kunna bli lycklig? När ska jag någonsin kunna hitta min glädje? Trygghet? Mitt hem?

Stegen ner för trappan var skakiga. De tvekade steg för steg men min kropp sa åt mig att hålla mig stark. Jag styrde stegen rakt ner till hallen. Frukosten struntade jag i för jag var för nervös för att äta. Tänk så har ryktena spridits om Isadora. Tänk så har alla fått reda på vad som hände kvällen på festen och i ett av klassrummen? Tänk så har Jason spridit en massa falska rykten? Jag litar inte på honom för fem öre och har aldrig och kommer aldrig göra det heller. Visst han är en trygghet (ibland) men jag vet inte vad vi är. Vad vi håller på med. Vad han vill mig. Jag vet ingenting om honom, jo att hans mamma är en läkare och att han bor för det mesta hemma själv. I mitt huvud känns tanken på mig ovh Jason rätt men min kropp möter det helt annorlunda. Och mitt hjärta? Det vet ingenting, jag har ingen aning om vad mitt hjärta vill. De säger åt dig att följa ditt hjärta, men vad gör man när inte ens hjärtat vet vad man vill?

Ännu en gång går jag vägen till skolan. Skorna slipar i marken. Stenen framför mig studsar längst asfalten som jag gång på gång sparkar på. Håret faller framför blicken när ögonen följer varje rörelse mina fötter gör. Varenda finger drar sig emot varandra i hopp om att någon ska väcka mig och jag ska vara tillbaka som åtta-åring. Men nej, allt är verkligt och det här är mitt liv och jag får väl bara leva med det.

Byggnaden kommer i synhåll. Elever kommer från alla håll inrusandes in i skolan. Personer samlade vid gräsmattan framför skolbyggnaden. Gäng som återförenas med sina vänner. Par som går hand i hand. Lyckliga blickar överallt. Men så fort jag stannar till lätt riktas alla blickar mot mig. Folk börjar viska. Kolla skräckslaget mot mig. Vissa blickar var sårbara men vissa var rädda? Vad har hänt nu? Men sen så dras min blick dit. Dit där han står. Hans hår ligger ruffsigt på huvudet och solen lyser upp hans bruna hy. Musklerna syns tydligt genom den vita t-shirten. Cigaretten mellan läpparna som dras ner till hans sida och röken fyller luften i hans synfält. Varenda millimeter i min kropp frös. Hur kan han ha ett intresse för mig? Jag som är ingen. Jag förstår inte?Oliver slår till Alex i bakhuvudet och flinar. Oscar står och garvar men får även han ett slag i bakhuvudet vilket får tyst på honom. Jason börjar då flina och Oscar överväger då för en sekund att slå till honom men inser sen att han kommer få stryk tillbaka. Lite gulligt ändå. Vinden blåser förbi mig och håret blåser med. Jag lyfter huvudet högt och håller blicken upp och går med starka steg. Oscar ser mig först och han fäster blicken i mig med en chokad blick. Oliver är den första som märker hans blick och följer den tills hans blick även hamnar på mig. Jag ler lätt mot dem när deras blickar kollar chokat på mig. Alex hänger med och likaså han är lika chokad. Varför är det så förvånade att jag är här? Jason förstår inte vad dem glor på och man hör hur han mumlar "vad glor ni på?!" Innan han vänder blicken till mig. Han kollar på mig med en blick jag inte kan tyda. Han tar ett steg fram men jag blickar honom snabbt vilket tyder på att han ska stanna. Han stannar först innan hans vanliga jag kommer fram. Såklart måste han gå fram. Även fast min blick tydligt och klart sa "stanna, jag vill inte att du går över till mig, så stanna!" Men han slänger bara ciggen på marken och trampar på den innan han går mot mitt håll. Jag drar blicken ifrån han och riktar den mot den stora entrén. Mina steg snabbas på och snart är han ur mitt synfält. Bara lite till tills du når entrén Jasmine.. Bara lite till. Jag sätter handen mot handtaget och rycker upp dörrhandtaget. Jag tar ett stort kliv in och hör hur dörren bakom mig stängt. Jag andas ut ett andetag jag inte visste jag hållit inom mig. Precis när jag ska ta ett steg så glider en arm runt min midja som sedan tar tag i armen. Jag dras åt sidan och ser baksidan av Jason. Ååååhhhh vad vill han?!
"Släpp mig" inget svar.
"Släpp mig Jason" inget svar igen.
Han drar med mig in till ett klassrum och stänger dörren bakom sig. Jag vänder mig om mot honom och kollar honom i ögonen.
"Mhm... ska du säga nått?" Frågar jag och lyfter på ena ögonbrynet. Jag vet att det kanske lät lite drygt men annars så skulle jag bryta ihop. Jag måste spela tuff för jag får inte visa mig svag.
"Vad gör du i skolan? Du ska vara hemma" är det ändå som kommer ur hans mun. Är han seriös?
"Är du allvarlig nu påriktigt?" Han kan inte mena allvar. Han nickar på huvudet och jag skrattar till lätt.
"Så nu får jag inte va i skolan?" Jag viker undan med blicken men möter hans ögon igen. Han kollar ner i marken som om han precis har sagt något dumt, vilket han har.
"Du mår inte bra Jasmine, jag vet att det tär på dig med Isadora och du ska inte behöva göra något du inte klarar av" hans mun rör sig snabbt som om han bara ville släppa bomben och bli av med allt han ville säga. Och det gjorde han, han släppte bomben.
"Du bestämmer inte över mig hur jag mår, du vet inte hur jag känner, och jag klarar av skolan Jason Vafan tror du om mig, jag klarar av allt för jag måste det, jag är inte svag om det är det du tror, du vet ingenting så sluta säga ät mig vad jag ska göra!?" Helt ärligt är jag arg riktigt arg. Han har ingen åsikt om det här. Jag vet att han inte vill att jag ska komma till skolan men han har ingen åsikt. Han kan inte styra över mig och säga vad jag ska göra.
"Nej jag tror inte att du ä..." han avbryter sig själv och koller ner i marken. Jag går förbi honom och går med starka steg nerför korridoren. Alla blickar vänds mot mig och jag kollar arg ner i marken.
"Han bryr sig bara om henne, varför blir hon så arg för att han inte vill att hon ska gå i skolan"
"Ja exakt"
Jag hör hur små viskningar fyller korridoren. Vänta, hade alla hört vårat bråk? Fan fan fan piss skit också. Och där ser jag dem. Två ansikten jag verkligen längtat efter nu. Jag har inte träffat den på allt för länge. Jag ger dem båda ett leende men de båda kollar oroligt på mig. Åå snälla inte ni också? O nu börjar allt igen...