Everything is complicated

11. Fosterföreldrar?

"Jason?" Säger jag tyst så det knappast hörs. Min röst är sprucken och den håller inte riktigt...
"Mhm" svarar han och kollar in i mina ögon. Han lyfter upp mig i hans armar och har ett hårt men mjukt grepp runt min kropp.
"Jag kan inte andas..." var det sista jag sa till honom innan allt slocknade...

Jasons perspektiv

Jag kollar snabbt ner på henne min famn. Hennes ögon är slutna och hennes andetag är tunga. Jag kände i min famn hur hon började skaka allt mer och hon kurrade ihop sig som en boll. Min takt på stegen ökade och jag var snabbt framme vid bilen. Jag sätter ner henne försiktigt i bilen och lägger min jacka över henne. Jag drar bort en hårslinga från hennes ansikte och stänger sen snabbt dörren. Jag satte mig i förar sättet och började genast köra till sjukhuset. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet och det kändes som om det skulle hoppa ut. Jag lugnande mina andetag och fokuserade på vägen.

Jasmines perspektiv

Jag känner hur mina ögonlock börjar öppna sig men de vill inte öppna sig helt. Jag kollar upp lite och ser Jason sitta bredvid mig. Han koncentrerade sig noga på vägen. Han kollade ner på mig några gånger innan han förstod att mina ögonlock hade öppnats sig lite. Han log lättat ner mot mig och snabbt kom det ord ur hans mun.
"Hur mår du?" Frågade han med en oroligt ansiktsuttryck.
"Fint fint har bara lite problem att få upp dem här två" säger jag så tyst så knappt jag hör det själv och pekar på mina ögonlock. Ett leende sprids på mina läppar vilket slutar med att Jason också får ett motvilligt leende på läpparna. Jag kollar nyfiket upp på vägen men känner inte igen den.
"Vart ska vi?" Frågar jag och höjer lite på ögonbrynen. Men samma stämma finns kvar på min röst.
"Till sjukhuset" svarar han som om det inte alls vore något konstigt. Jag kollar snabbt upp på honom med halvöppna ögon. Det känns som om jag återuppstått från de döda. Ingen kroppsdel vill sammarbeta här.
"Du... du får inte... inte åka di... dit" hackar jag tyst fram och mina ögonlock börjar sakta falla ihop. Han får inte åka dit för jag vill inte oroa Miranda och Fredrik. Jag har de så bra hos dem och jag vill verkligen inte bli insatt i fostersystemet igen.
"Varför? Du är ju skadad" Säger Jason och kollar oroligt ner på mig. Min mun vill inte riktigt sammarbeta så det slutar med att han inte får något svar. Jag ser hur hans blick flackar oroligt över mig innan mina ögonlock stängs helt. Jag öppnar min mun försiktigt och kämpar med att få ut de sista orden.
"Snälla bara..." ber jag honom och han spänner greppet om ratten mer.
"Jag kör hem dig, okej?" Frågar han och kollar lite åt mitt håll.
"Jag kan inte, mina fosterföräldrar..." svarar jag och min mun stängs.
"Fosterföräldrar?" Är det sista jag hör innan jag känner hur allt stängs av...

Jasons perspektiv

Hon har stängt ögonen och svarar inte på min sista mening. Vafan ska jag göra? Jag måste ju se till att hon mår bra. Å sen ba kommer ett par fosterföräldrar in i bilden? Vart kommer dem ifrån? Jag hade ingen aning om att hon hade fosterföräldrar. Jag kollar försiktigt ner på henne för att se om hon har öppnat sina ögon. Hennes andetag börjar komma mer i form nu och hon andas lugnt. Mitt grepp hårdnar mer om ratten när jag börjar tänka på den där äckliga spyfärdiga idioten till människa. Hur vågar ens Jacob röra henne?! Han ska fan få igen för det här!! Jag varnade honom flera gånger efter vad han gjort men nu är det ju bara hans egna fel! Efter det han gjorde den natten kommer jag aldrig förlåta honom för men det här kommer han att få sota för riktigt jävla hårt!

Jasmines perspektiv

Jag vaknar upp av att någon lyfter upp mig i dens famn. Jag vaknade upp och ser Jason med ansiktet riktat framåt. Han håller ett stadigt grepp om mig och mitt huvud lutar mot hans bröst. Jag ser hur han sakta lyfter ner sin blick mot mig. Han ser att mina ögon är öppna och han ler sitt sneda leende. Han går in genom någon ytterdörr och vi kommer in till en hall. Han tar snabbt av sig skorna och går upp för trappan.
"Förlåt för det här" viskar han och jag kollar frågande på honom. Han möter min blick och precis när jag ska svara så stängs min röst av. Inte ens ett litet ljud kommer från den. Han börjar gå igenom en korridor innan han försiktigt öppnar en dörr. Han går in en bit innan han lägger ner mig på en säng. Han drar täcket över mig och jag kryper ihop till en boll av att jag fryser.
"Du vet, det här är aldrig ditt fel det är..." jag avbryter min mening och bryter ögonkontakten mellan oss.
"Jas snälla bara lyssna, det där är inte ditt fel okej? Du har inte gjort något fel, lita på mig okej?" Säger han och jag drar täcket närmare min kropp. Han kollar på mig en stund innan han drar bort en hårslinga från mitt ansikte och lämnar en liten puss på panna.
"Jag finns där nere i vardagsrummet och det är något" säger han samtidigt som han börjar gå mot dörren.
"Snälla Jason stanna" ber jag och rösten spricker på flera ställen men det bryr jag mig inte om. Han vänder sig sakta om och kollar mig i ögonen för att kolla om jag menade allvar. Han började sakta gå fram till mig och lägger sig ner i sängen och drar in mig i hans famn. Jag känner hur hans varme omringar mig och hur doften av han sprider sig i mina lungor. Jag lutar mitt huvud mot hans bröst och han pussar mig på huvudet "inget av det här är ditt fel okej?" viskar han och jag gräver ner huvudet i hans famn ännu mer . Jag börjar skaka av att det är så kallt, han känner det och greppet om mig hårdnar och han drar mig försiktigt in till honom ännu mer. Han börjar leka med mitt hår och snurra det försiktigt runt sitt finger.
"Godnatt prinsessan" säger han mjukt och lugnt. Vilket fick mig att stelna till det var bara mina föräldrar som kallade mig för det och det var bara mina föräldrar som kallade mig Jas så det gör ont inom mig när han kallar mig för det. Det påminner så sjukt mycket för dem. Jag börjar le smått för mig själv av tanken av mina föräldrar men leendet försvinner lika snabbt och innan jag vet ordet av det så sluter jag mina ögon och känner hur sömnen tar över.