Everything is complicated

27. Rum 1768

Nu ska hon för fan snacka med mig! Vare sig hon vill det eller inte!

Jasmines perspektiv

En hög knackning ekar igenom huset som får mig att rycka till. Jag sätter mig snabbt upp och känner tårarna som klibbat sig fast på kinderna från tidigare idag. Jag kan bara inte sluta tänka tanken på att hon en dag ska försvinna. Att hon en dag ska glida ur mina händer som allt annat jag bryr mig om. Försvinna på grund av mig. Ännu en hög knackning fyller husets tystnad och jag sätter mina bleka kalla fötter på trägolvet. Jag trippar lätt på tårna mot ytterdörren men stannar då jag inte vet vem de kan vara. Både Miranda och Fredrik är på sjukhuset. Fast de kanske bara skulle hämta någonting här hemma och glömde nycklarna. Men tänk så är de en mördare eller en psykopat! Men sluta nu Jasmine de är säkert bara Fredrik eller Miranda. Jag låter mina fötter glida fram längst de kalla stengolvet i hallen. Jag sätter handen försiktigt på handtaget och låser upp dörren försiktigt. Precis när jag ska trycka ner handtaget och öppna dörren så flyger dörren istället upp fast utifrån. När jag kollar upp för att möta ansiktet som just nu var framför mig ångrar jag mig direkt. Det är de sista ansiktet jag vill se. Han har nästan lite ilska i sina ögon vilket gör mig en aning rädd. Han tar ett stort steg framåt vilket av ren reflex får mig att snabbt ta ett steg bak.
"varför ignorerar du mig?" Frågar han nästan lite besviket. Jag kollar bara honom rakt in i ögonen innan jag sänker min blick ner till marken. Varför gör han så här? Han bryr sig inte så varför gör han så här? Varför ljuger han om att han bryr sig när han inte gör det? Varför är hela han full av lögner?
"Snälla Jason gå" ber jag i en svag ton och en lätt suck lämnar hans läppar.
"Så du kan prata med alla andra i världen men inte mig?!" Säger han med en högre stämma. Jag ryggar lätt till av hans plötsliga ton. Ännu en suck lämnar hans läppar när han inte får något svar.
"Va fan Jas! Prata med mig" säger han högt och irriterat. Jag backar ännu mer så mina fötter tillslut slår i trappan bakom mig. Han kliver in genom dörren och stänger den försiktigt bakom sig.
"Jag hatar att du vet saker om mitt liv som ingen annan vet, jag hatar att du alltid dyker upp när jag inte ens vill ha något med dig att göra, jag hatar verkligen att jag någonsin har sagt ett ord till dig, jag vet att jag aldrig kommer kunna lita på dig för det gör jag inte för fem öre, du bryr dig inte om någon så varför skulle du någonsin bry dig om mig" skriker jag smått ut och han tar ännu ett steg emot mig.
"Du förstår verkligen inte..." får han ur sig och man kan se hur han ryggar till lätt utav mina ord.
"Vad vill du Jason?" Säger jag också en aning irriterat den här gången.
"Att du ska säga varför du inte vill prata med mig och har ignorerat mig i flera dagar, har jag gjort något fel?" Hans fråga kom ut som i en viskning vilket fick mig att möta hans blick.
"Nej, du har inte gjort något fel, jag har, du vill inte ha ett förhållande de vet vi alla, du har inte känslor för någon och du bryr dig inte om någon! Jag vill inte ha mitt hjärta krossat av någon jävla fuckboy så snälla låt mig vara för om du inte lägger av nu och lämnar mig ifred kommer jag att..." jag stannar mitt i min mening för jag kan inte erkänna det jag kan inte erkänna att jag kommer att falla för honom om han inte lämnar mig ifred. Jag kommer falla för honom riktigt jävla hårt.
"Kommer du att?" Frågar han och söker efter mina ögon. Inget jag kommer inte göra någonting. Jag får verkligen inte falla för en riktig jävla idiot!
"Vad vill du?" Frågar jag igen istället för att undvika hans fråga.
"Dig! Jag vill ha dig" innan jag ens hunnit vända upp mitt huvud och möta hans blick är hans läppar mot mina. Allt jag vill göra är att trycka han bort från mig men av någon anledning är allt jag vill ha just nu hans läppar. Bara han är nära. Jag måste sluta för jag håller verkligen på att falla för honom! Varför jag inte trycker ifrån är en bra fråga för inte ens jag kan svara på den. Jag känner hur hans läppar lätt lämnar mina. Hans armar är runt min midja och mina händer är i hans hår.
"Du förstår verkligen inte" hörs en viskning från hans läppar. Hans varma andedräkt träffar min kalla hy och en rysning går igenom kroppen.
"Vad?" Jag rynkar pannan lätt och innan han ens fått chansen att svara har jag avbryt honom. "Vad var det där för? Varför kysste du mig? Sluta Jason du leker bara runt med mina känslor snälla sluta och lämna mig ifred" jag drar mina händer ur hans hår och tänker precis vända mig om och gå när jag känner ett grepp omkring min arm. Jag drar tillbaka till hans famn och han lyfter upp min hacka med hans fingrar.
"Du förstår verkligen inte att jag gillar dig, jag gillar verkligen dig Jas, du är inte som alla andra, du är speciell och det är någonting med dig som jag dras till, det finns en känsla som fyller min kropp så fort jag bara tänker tanken på dig och jag vet inte vad det är men allt jag vet är att jag dras till dig och kan inte rå för det" jag blir ärligt chokad över hans ord. Gillar mig? Ingen kan gilla mig för jag är ett jävla missfoster!
"Sluta" får jag ur mig och bakar ifrån honom. Han rynkar pannan lätt och kollar frågande på mig.
"Sluta för du kan inte gilla mig, ingen gillar mig och jag skapar bara en massa problem, var jag än är råkar någon alltid illa ut och det är alltid på grund av mig" jag drar mig helt ifrån hans grepp och mina ögon blir snabbt glansiga. Han öppnar sin mun för att säga någonting men blir snabbt avbruten av att ytterdörren öppnas. In kommer Miranda med en påse i handen.
"Åå hej Jason" säger hon överraskat och ger mig en frågande blick.
"Han skulle precis gå eller hur?" Säger jag med en sprucken röst och kollar menade på Jason. Han skakar snabbt nej på huvudet som om han tänker stanna här för evigt. Jag mimar ett snälla och han förstår men säger ingenting. Jag vänder snabbt på mig och springer upp för trappan. Efter några minuter hur jag hur ytterdörren öppnas och stängs. Tack o lov att han gick. Fan, det är klart som fan att han inte gillar mig.

Sjukhuskorridoren är lång och kall. Jag hatar doften av sjukhus och det har jag alltid gjort. Den får mig illamående bara av tanken på hur många människor som lider här. Jag letar efter det efterlängtade numret som snart ska dyka upp framför ögonen på mig. Huvudvärken värker i hela huvudet och hela kroppen svider. Jag glömde ta tabletterna vilket resulterar att hela jag gör ont. De tabletterna som jag nu behövt stå ut med i varje dag i 9 år. Nummerna åker snabbt förbi en efter en. 1765, 1766, 1767, 1768 och där stod jag, vid rum 1768 och på andra sidan dörren var min rädsla. En rädsla om att hon en dag kanske försvinner. Försvinner från världen. Min älskade lilla Isadora. Med skakande händer öppnar jag dörren och den hemska synen är ännu en gång tillbaka. Lika stilla, lika blek, lika mager, lika lidande, lika nära döden och det finns inget jag kan göra åt det. Inget.