Everything is complicated

5. Tårar

(Lyssna på Burning av Sam Smith under detta kapitel för bättre inlevelse)

Jasmines perspektiv

Jag låter det varma vattnet rinna ner för min hud. Vattnet sköljer bort mina tankar och låter allt bara rinna av. Jag kan äntligen slappna av och bara låta allting vara för några sekunder. Jag stänger av vattnet och drar händerna över ansiktet, jag drar sedan ur vattnet som sitter i mitt hår. Jag går ut ur duschen och lindrar en handduk runt kroppen. Jag kollar mig i spegeln med trötta ögon. Jag fick ingen sömn i natt. Så fort jag stängde ögonen så är jag tillbaka som 8 år. Ju mer jag förtränger det som hänt ju mer hemsöker det mig. Mörka ringar syns under mina ögon och jag känner knappt någon del i min kropp. I spegeln så syns inte den lilla lyckliga flickan längre. Det är som om hon aldrig funnits. Inte ens ett leende täcker läpparna längre.

När jag kommer ut från duschen så sätter jag på mig ett par blåa jeans och en svart tjocktröja. Jag borstar långsamt igenom håret. Hur kunde verkligen allt gå så fel på så kort tid? Jag släpper borsten och börjar gå mer till köket. Jag tar ett äpple i handen medans jag sätter på mig mina skor och jacka. Miranda, Fredrik och Isadora har redan åkt så det var bara jag kvar.
Det har nu gått en vecka sedan festen. Jag, Julia och Olivia har hängt varje dag efter skolan. Igår så var vi hemma hos mig men då så kollade vi bara på film och skrattade hela kvällen. Det känns bra att jag verkligen fått så bra vänner som dem. De bryr sig verkligen om en. Jag låser dörren och börjar långsamt gå till skolan. Vägen känns mycket längre än vad den brukar göra.

Jag lägger all min tyngd på de stora portarna som leder in till skolan. Mina steg blir tyngre och jag börjar med tunga steg gå iväg till mitt skåp. När jag kommer fram till skåpet så står Olivia och Julia redan där. Dem ler stort mot mig och ger mig en stor kram. Jag ler tillbaka mot dem och besvarar kramen. Jag har inte berättat något om mitt förflutna för dem. Men det känns inte nödvändigt heller. Jag vill inte att de ska se mig på något annat sätt än vad dem gör nu. Jag frågar dem vilken lektion dem har och båda svarar Historia samtidigt. Jag skrattar smått åt dem och de båda säger "smurf" samtidigt vilket får oss att börja skratta ännu mer. De kan få mig att skratta även på mina dåliga dagar. Jag skrattar samtidigt som jag säger att jag har Engelska. De båda nickar mot mig innan vi säger hejdå och går åt olika håll. Jag låser upp skåpet och tar ut Engelska böckerna. Korridorerna töms och ensam står jag kvar vid mitt skåp. Jag skyndar mig att låsa det för att hinna till lektionen. Mina steg är fortfarande tunga och hela min kropp värker. Jag har ingen ork kvar i kroppen. Ett visslande ljud hörs bakom mig och jag vänder mig snabbt om. Jag känner inte igen personen som kollar åt mitt håll. Han får ett äckligt flin på läpparna och jag vänder mig genast om. Killens steg kommer allt närmare och paniken växer faktiskt lite inom mig. Killen visslar igen och jag hör honom sedan ropa "snygging, vänta på mig". Jag ökade mina steg och vände inte mitt huvud om en enda gång. Ett starkt grepp tar tag om min arm. Jag dras bakåt och ett svagt skrik lämnar mina läppar av den plötslige rörelsen samtidigt som mina böcker flyger ur min famn. Han puttar in mig i några skåp och jag kniper ihop av smärtan som värker i ryggen. Jag försöker gå därifrån men blir puttad igen in i skåpen. Han lägger sina händer på varsin sida av mitt huvud. Jag trycker bort honom men lyckas inte så bra pågrund av att han är något år äldre än mig och mycket större än jag. Han tar ett hårt grepp om min arm och drar med mig efter sig. Han rycker i ett handtag och dörren går upp. Han puttar in mig i ett klassrum. Klassrummet var litet och mörkt. Han låser dörren och vänder sig om sakta mot mig. Jag backar och slår i flera bord men fortsätter backa men det tar stopp. Jag kommer inte längre, väggen bakom mig täcker en stor del av rummet. Hans steg kommer allt närmare och paniken växer ännu snabbare inom mig. Han händer greppar tag om min midja och mina läppar lämnar ifrån sig ett svagt skrik. Jag puttar på honom ännu mer men han står stadigt kvar. Jag börjar sparka med mina ben men ingenting händer. Jag är fast mellan honom och väggen. Han lutar sig fram och börjar kyssa min hals. Jag slår till honom hårt över ansiktet och han lyfter sin blick långsamt upp. Han tar ett grepp om min hals och trycker upp mig mot väggen. Mina lungor får ingen luft. Jag knippar efter små andetag men får inte in någon luft alls. Han slänger ner mig hårt på det kalla golvet och mitt huvud slår i golvet och hela kroppen värker. Jag börjar hosta för att få luft och jag får sakta tillbaka mina andetag. Jag försöker resa mig upp men han puttar bara ner mig igen. När han sätter sig gränsle över mig så försöker jag putta bort honom men min kropp sviker mig. Jag har ingen ork kvar och min kropp ger upp på varenda nerv. När jag får tillbaka mitt medvetande så skriker jag och sparkar och puttar på honom men inget händer. Han tar ett grepp om mina händer och flera tårar börjar rinna nerför mina kinder. Jag känner hur dom börjar rulla ner längst mina kinder. Han sätter mina händer över huvudet och han drar av mig tröjan. Hans grepp om mina händer hårdnar och smärtan börjar växa runt handlederna. Jag kniper ihop av smärta. Han lutar sig framåt och börjar kyssa min hals ännu en gång. Jag börjar sparka på honom och skriker men så fort jag skriker så slår han till mig hårt i ansiktet. Jag känner hur något annat än tårar börjar rinna från mitt ansikte. Blod rinner från flera ställen på hela min kropp. När jag slår till honom hårt så slår han till mig hårt på halsen. Jag tappar andan och känner hur lungorna försöker få tag på luft. Jag hostar kraftigt men ingen luft kommer in. Precis när han ska knäppa upp sina byxor så flyger han bort från mig. Jag drar mig till ett hörn och kryper ihop till en boll. Flera tårar tränger sig igenom ögonen. När jag kollar upp så ser jag hur Jason slår till killen hårt över ansiktet. Killen slår hårt tillbaka men Jason står stadigt kvar på benen. Jason tar ett hårt grepp om killens krage och trycker upp honom mot väggen. Jag kryper ihop så jag blir ännu mindre. Jag drar försiktigt på mig min tröja och gömmer mig i den. Jag ser hur dem pratar med varandra och Jasons min såg allvarlig och ilsken ut, men jag hör ingenting jag hör inte ens mina egna andetag. Jag ser hur Jasons läppar rör sig men jag hör aldrig ett enda ljud. Det är som om hela min kropp bara stängs av. Jag känner inte ens mina tår. Han släpper greppet om killens krage och han nästan flyger ut ur rummet. Jason vänder sig sakta om mot mig. Han har flera små sår av slagen men han verkar inte bry sig ett dugg. Han börjar ta några små steg mot mig men så fort han gör en rörelse så hoppar jag till och kryper ihop till en ännu mindre boll. Jag hör hur mina andetag börjar bli kraftigare och hur han andas högt och viskar smått "du behöver inte vara rädd för mig". Jag kollar förvirrat upp på honom och han går sakta emot mig. Även fast jag vet att han precis räddat mig så kan jag fortfarande inte rå för att krypa ihop ännu mer.
"Hur mår du?" Frågar han. Jag hör hans fråga med svarar inte, jag kollar istället ner i marken för att försöka dölja hur mina tårar rinner ner för mina kinder.
"Tack men du behöver inte låtsas" säger jag med en sprucken röst. Han kollar frågande på mig samtidigt som han sätter sig ner. Jag hoppar undan honom i ren reflex efter vad som hänt. Han kollar med sorgsna ögon när han kollar ner i marken.
"Va?" Säger han tyst.
"Du behöver inte låtsas bry dig för både du och jag vet att du inte bryr dig" säger jag med en sprucken röst när jag sagt det reser jag mig upp och skyndar mig ut ur klassrummet. Jag hör hur han snabbt kommer upp på fötter och följer efter mig.
"Jasmine, snälla vänta!"Skriker han efter mig när jag börjar springa ut ur byggnaden. När jag kommer ut så ser jag hur regnet öser ner. Jag känner hur fler tårar rinner nerför mina kinder. Jag lutar mig mot väggen bakom mig och glider sakta nerför den. Mina tårar blandas med regnet som öser ner. Jag lägger händerna för mitt ansikte när jag drar upp knäna till hakan. Varför jag av alla? Varför jag av alla människor som finns?