Everything is complicated

23. Lidandet

Men det var en fråga som snurrade i mitt huvud som jag bara behövde fråga och det var varför hon kallade sin mamma för Miranda.
"Jas, varför kallar du din mamma för Miranda?"

Jasmines perspektiv

Jag reser mig ifrån Jasons knä och går bort till sängen. Jag sätter mig försiktigt ner och försöker komma på ett vettigt svar till Jasons fråga, men han hinner ställa en till fråga innan jag hunnit få chansen på att svara.
"Vad är fel?" Frågar han samtidigt som han börjar gå mot mig.
"Inget är fel" intygar jag honom om men han verkar inte riktigt köpa det.
"Jag ser att något är fel" han sätter sig på huk framför mig och tar mina händer men jag reser mig bara upp från honom och går mot ett utav hörnen. Jag vänder mig om och han kollar på mig med en oroad blick.
"Varför kallar du din mamma för Miranda?" Frågar han än gång till, men han får inget svar då heller. Jag drar handen igenom håret och vänder mig lite bort ifrån honom. Jag kan bara inte svara på den frågan. Jag vill verkligen inte dra upp en massa gamla sår. För det är dem som gör ont, det gör ont att prata om dem, det gör ont att tänka på dem och det gör ont att inte veta vad man ska göra för att sluta lida, sluta lida av den ständiga smärtan som aldrig slutar.
"Varför kan du inte prata med mig?" Frågar han med en mjuk röst. Hans mjuka röst kom ut som i en svag ton. Jag fattar inte ens vad han gör här. Han kan få vilken annan tjej han vill och han är här just nu med mig? Han förtjänar att vara med någon som gör så han mår bra, allt jag gör är att få honom att må dåligt. Varför väljer han inte en tjej som mår bra och förtjänar honom? Fast han bryr sig säkert inte ens om mig. Han kommer säkert vara med en annan tjej inom några dar och det är inget jag kan göra något åt. Jag vet hur han är och det är inte direkt något jag kan förändra på. Jag är nog bara en utav hans brickor i han lilla spel. Jag vet att han inte bryr sig om mig för han bryr sig inte om någon. Han är säkert med andra tjejer nu också. Men jag fattar verkligen inte varför han är med mig. Varför han "låtsas" bry sig om mig. Men framför allt så vet jag inte varför jag känner en ständig känsla av att vara nära honom. Jag vet inte varför jag känner den där känslan när jag är med honom. Jag vet inte varför hans famn får mig att känna mig trygg.
"Jag kan bara inte" säger jag knappt hörbart men han hör det.
"Varför? Vad är det du inte kan?" Frågar han denna gången med en lite högre röst.
"Jag kan bara inte" säger jag och hör hur han går emot mig.
"Vad Jas? prata med mig!?" Hans röst är högre och han drar handen frustrerat igenom håret.
"För det gör för ont!" Säger jag med en höjd röst. Han kollar frågande på mig innan han går emot mig med snabba steg. Han öppnar sin famn men allt jag gör är att backa ifrån honom.
"Jag har tappat all tillit Jason, all!" Min röst kommer ut i en svag viskning men han hör ändå.
"Du kan prata med mig Jas" hans röst är mjuk och jag ser hur hans ögon visar oro.
"Nej, Jason det kan jag inte för jag kan inte lita på dig" det jag sa förvånade till och med mig lite men det är sant. Jag kan inte lita på någon längre och det vet jag mycket väl om. Alla jag har gissar min tillit till har svikit mig. De han brutit sina löften och de har förlorat min tillit. Jag kan bara inte lita på någon längre för jag vet att dem kommer att svika mig.
"Det är okej Jas, det är okej" viskar han och omfamnar mig i en kram. Det förvånade mig helt ärligt hur han kunde vara så snäll. Han är aldrig så här mot några andra. Han var aldrig så här förut, aldrig. Jag kramar om honom tillbaka innan jag hör ett högt skrik. Jag rycker till snabbt och inser att de ljusa skriker kommer från Isadora. Jag öppnar dörren snabbt och skyndar mig till Isadoras rum. Isadora ligger i sängen och rullar runt medans Miranda försöker lugna henne. Hon håller för magen och kniper ihop med ögonen. Jason kommer upp bakom mig och går fram till Isadora. Jag hör hur han frågar Miranda vad som är fel men sen är det som om min hörsel stängs av. En massa tankar börjar snurra runt i mitt huvudet och det värsta med det är att inga svar dyker upp. Vad är fel? Mår hon bra? Varför har hon ont? Det sista jag vill är att hon ska ha ont! Jag vill inte att hon ska lida! Att lida är den värsta smärtan som finns och jag har upplevt den för många gånger! Jag vill inte att hon ska lida så som jag gjorde! Jag skydda mig fram till dem och tar i Isadoras hand. Flera skrik lämnar hennes läppar och tårarna forsar ner från Mirandas kinder. Jag ser hur Isadora krampar och jag ser hur hon tar emot flera smärtor samtidigt. Vad är fel? Hon är så liten hon förtjänar inte de här. "Vart gör det ont?" Frågar jag Isadora i panik men hon svarar inte utan fortsätter bara att kämpa mot smärtan. "Isadora prata med mig" säger jag högre och försöker få medvetandet till henne men inget händer. Flera minnen kommer tillbaka från min barndom, alla de minnen jag kämpar med att få bort varje dag. De minnena jag förtränger så det skär in i hjärnan. Flera hemska bilder dyker upp i mitt huvud och ingen vill försvinna. Syn efter syn skiftar mellan platserna. Allt kommer tillbaka, allt kommer tillbaka vartenda minne, ALLT. Jag ser hur Miranda står med Isadora i hennes famn och går med henne emot mig. Hon mumlar en massa saker men inget jag hör men det är en mening jag kan tyda och det är...
"Vi måste åka till sjukhuset NU!"