Everything is complicated

3. Minnen

(Tips! Lyssna på Helium av sia för att få bättre feeling i det här kapitlet.)

Jasmines perspektiv

Skrik efter skrik ekar gång på gång. Röken sprider sig och täcker hela huset. Bitar från huset ramlar ner lite här och där. Jag springer och letar efter henne i hela hustet, men hon är inte någonstans. Lågorna träffar min kropp gång på gång och flera djupa sår skapas. Jag springer runt på nedervåningen för att hitta henne men jag hittar henne inte någonstans. Men jag ser en kropp ligga medvetslös på marken. Jag springer fram och sätter mig vid kroppen. Min mamma ligger helt still bredvid mig. Jag kollar på henne och försöker skaka liv i henne men hon öppnar aldrig ögonen, ALDRIG. Tårarna rinner ner för mina kinder. De träffar mamma kind och jag lutar huvudet mot hennes axel. "Snälla mamma, snälla jag ber, lämna mig inte, lämna inte mig och Anastasia" hon får bara inte lämna oss. Vi behöver henne. Hon svarar aldrig utan ligger helt livlös på marken. Jag försöker skaka henne ännu mer när jag hör ett stort ljud bakom mig. Jag vänder mig om och ser att branden täcker hela rummet. Jag pussar mamma på pannan och sätter mig ner bredvid henne. Jag tar hennes hand när jag hör ett stort skrik. Jag reagerar fort och tårarna forsar ner ännu mer. "Jag älskar dig mamma" säger jag en sista gång innan jag försöker leta rätt på Anastasia. Om något hänt henne så kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Jag springer igenom huset upp på övervåningen igen. Jag ropar hennes namn men aldrig hör jag henne ropa tillbaka. Efter jag letat igenom huset under ett bra tag utan några tecken så sätter jag mig i ett mörkt hörn och låter branden ta mig med. Tårarna rullar nerför kinderna och jag kurrar ihop mig till en boll. Knäna uppe vid hackan, armarna slingrade runt benen. Den mörka röken börjar täcka hela rummet. Ett högljutt skrik hördes och jag reser mig snabbt upp...
Jag sätter mig snabbt upp i sängen. Jag kan inte andas, ingen luft kommer in i mina lungor. Paniken växer och det gör även tankarna. Varför!? VARFÖR!? Jag går fram till spegeln och kollar mig själv i ögonen. Jag förtjänar inte att vara här, det borde inte vara jag som står här! Det ska vara hon, Anastasia min fina lillasyster som står här. Det är hon som förtjänar att vara glad, ha ett lyckligt skratt och få så mycket kärlek som hon än behöver. Men hon står inte här. Hon är inte här och det är pågrund av mig. Det är mitt fel att hon aldrig kommer att få uppleva livets vägar. En ensam tår rullar nerför min kind. Ensamhet fyller min kropp på bara några sekunder. Jag backar och lutar mig mot väggen bakom mig. Sakta glider jag nerför väggen. Jag kryper ihop och gräver ner mitt ansikte i knäna. Ett litet ljud hörs utanför dörren, sakta öppnas dörren till mitt rum och ett litet ansikte kikar in. Isadora går in och stänger dörren efter sig. Hon går fram till mig och kramar om mig. Några fler tårar börjar rulla nerför mina kinder. Hon borstar mitt hår med sina små fingrar och räcker fram sitt gosedjur till mig. "Hjär jag vjil att du skja ha den" jag tar emot den och ler mot henne. Hon håller upp sina armar i luften vilket betyder att hon vill att man ska lyfta upp henne. Jag bär upp henne i min famn och håller om henne hårt. "Jag hörjde att dju var ledjsen, så jag vilj att dju ska ha den, den brjukar hålla minja mardrömmar borta" viskar hon. Jag kramar om henne hårdare och fler tårar börjar rinna nerför mina kinder. Hon påminner så sjukt mycket om Anastasia att det gör ont. Det gör ont att veta att hon kunde varit här med mig just nu. Men det gör mig glad att se Isadora lycklig. En sak vet jag och det är att jag aldrig kommer släppa taget om den här lilla skrutten. Jag lyfter upp henne och börjar kittla henne, hon skrattar högt vilket får mig själv att skratta. Hon rullar runt och kryper upp i sängen. Jag fortsätter kittla henne och hon sprattlar allt hon kan för att komma ur situationen. Jag skrattar åt henne och lägger mig ner av skratt på golvet. Isadora spelar först sur men börjar också sedan skratta. Hon sätter sig på min mage och börjar studsa på den. Jag skrattar åt hennes försök om att få det att göra ont men misslyckas sen genom att hon tog i hårt och studsade på min mage. Hon började skratta vilket även fick mig att börja skratta.

Efter en lång kittlig stund så börjar Isadora bli trött. Klockan är ju trots allt 02:37 så det var ju mitt i natten. Hon kryper upp i min säng och kryper under täcket. Jag lägger mig också under täcket och hon lägger sitt huvud på min mage med sitt gosedjur i famnen. "Kan dju sjunga en godnattvisja" frågar hon och ler brett. Jag ler mot henne och nickar. Jag börjar borsta hennes hår med mina fingrar och börjar sjunga. "Min lilla ängel flyger högt över den mörka himlen med stjärnorna falla ner, jag älskar dig så i vått och torrt trots alla misstag som faller än, nu är det så min ängel min, jag älskar dig så tills stjärnorna faller ner, du reser dig upp stark igen..." jag hör små snarkningar lämna Isadoras mun. Sången som jag sjöng, sjöng min mamma för mig när jag hade det svårt. Hon la sig ner bredvid mig och började borsta mitt hår med hennes fingrar. Hon sjöng sången i en viskning men jag kunde höra kärleken i sången. Jag kommer ihåg varenda ord i den sången trots att jag bara var 8 år gammal. Jag pussar Isadora på pannan och känner själv hur ögonlocken börjar bli allt mer tyngre och tyngre. Alla tankar sitter fortfarande in trasslade i en stor knut i bakhuvudet. Men jag får väl bara börja trassla ut en efter en och börja om på nytt och komma upp på banan igen. Mina ögonlock börjar sluta sig allt mer och tillslut så somnar jag och Isadoras snarkningar fyller tystnaden i rummet.