Everything is complicated

9. Glöm honom

Jasmines perspektiv

Jag vaknar upp av att jag hör ett stort skrik. Jag sätter mig fort upp när jag hör en hög smäll och springer nerför trappan. Mina fötter hinner inte med när jag springer så jag snubblar till lite då och då. Jag springer in till vardagsrummet och där ser jag ingen. I hallen ser jag ingen. Jag springer fort in till köket när jag hör en stor smäll därifrån. När jag kommer in i köket så ser jag att stekpannor, kastruller och kuddar från kökssoffan ligga överallt på golvet. När jag kollar upp så ser jag Miranda stå på en utav barstolarna. Jag kollar förvirrat på henne och hennes ansiktsuttryck visar rädsla.
"Vad har hänt" Frågar jag henne oroligt.
"De...det var... en... en SPINDEL!!" Skriker hon fort ut när hon ser att den springer över köksgolvet. Jag lämnar ifrån mig ett högt skratt när jag ser att hon börjar kasta fler kastruller på den. Jag ramlar ner på marken och sätter mig mot väggen. Fredrik kommer in springandes och kollar på oss med ett oroat ansiktsuttryck.
"Vad har hänt?" Frågar han både frågande men oroligt. Jag börjar skratta ännu mer och det märker Fredrik och han får ett brett leende på läpparna.
"Vad skrattar du åt?" Frågar han samtidigt som han ler.
"Hon...hon... hon så... såg en... en spindel!" Brast jag ut mellan skratten. Fredrik började skratta och kollade runt på det stökiga köket.
"Å vad skrattar ni åt?" Frågar Miranda surt eller hon försöker låta sur men det slutade med att hon bara började skratta själv. Isadora kommer in springandes och kollar frågande på oss.
"Ja, ljag städjar inte upp djet där helljer nej!" Säger hon och lägger armarna i kors. Vi alla börjar skratta åt hennes mening och hon började också även skratta så hon ramlade ner på marken. Efter vi skrattat klart så började vi alla hjälpas åt att städa upp köket.
"Ja, jag lagade pannkakor men det blev inte så mycket med dom heller" sa Miranda och kollade ner på pannkakorna som låg på golvet. Vi alla började skratta och kollade ner på pannkakorna. Jag går fram till Miranda och lägger min arm runt hennes axlar.
"R.I.P pannkakorna" säger jag allvarligt men kunde inte låta bli att le när alla började skratta.
"Dom finns alltid i våra hjärtan" lägger Fredrik till efter att jag sagt min mening. Jag började plocka fram frukost som vi sedan åt tillsammans. Vi skrattade nästan hela tiden under frukosten och vi pratade om många olika saker. Jag kollade upp på klockan och såg att den var 07:45. Mina ögon spärrades upp och jag tryckte i mig den sista delen av mackan och sprang upp för trappan. Jag hörde hur Miranda började skratta vilket gjorde så att Isadora frågade varför jag sprang därifrån. "Därför gumman, Jasmine har bråttom till skolan, hon glömde bort tiden" svarade hon med en mjuk röst och Isadora började fnissa. Jag sprang snabbt upp och satte på mig ett par blåa slitna jeans och en vit stickad tröja. Jag satte på lite mascara innan jag kollade mig i spegeln. Jag rättade till mitt halsband som hängde runt min hals. Halsbandet var silvrigt och hade en ängel av kristall i mitten. Ängeln symboliserar en skyddsängel. Jag fick den utav min mamma året jag fyllde 8. Jag bär det alltid med mig vart jag än ska. Hon är min skyddsängel som jag alltid kommer att älska av hela mitt hjärta. När jag vaknade upp ur mitt tänkande så kollade jag på klockan och insåg att den var 07:55. Jag sprang snabbt ner till hallen och satte på mig ett par vita skor och en grön bomberjacka. Isadora springer in till hallen och jag bär upp henne i min famn. Hon pussar mig på kinden och viskar "lycka till i skolan". Jag ger henne tre snabba pussar över båda kinderna och en i pannan. Hon fnissar till och jag släpper ner henne på marken. Jag öppnar dörren och innan jag ska stänga den så ropar jag "hejdå". De hinner precis säga hejdå tillbaka innan jag stänger igen dörren. Det är svårt att vara glad. För det känns för overkligt. Jag har aldrig varit lycklig på 9 år och nu händer de, jag har fått en underbar familj. Men det är sjukt svårt att veta att dem en dag kanske bara försvinner.

När jag går in genom de stora dörrarna så kommer Jason och hans gäng gåendes emot mig. Jag ser hur Jasons blick fastnar på mig. Istället för att kolla på honom så kollade jag bara rakt fram dit jag skulle gå. Jag gick snabbt förbi dem och pustade lättat ut när dem var borta. Jag skyndar mig fram till mitt skåp och kollar snabbt klockan på mobilen. 08:07 stod det på skärmen och innan jag hann lägga ner mobilen i fickan så kom två springandes fram mot mig. Julia och Olivia kollade på mig andfått. Jag kollade frågande på dem och de båda började le.
"Det är fest ikväll hos Nate, du vet han som går sista året?" Sa Julia och jag nickade åt dem båda och dem började hoppa och klappa med händerna.
"Så du är på?" Frågade de samtidigt och jag kollade på de tveksamt.
"Fester är inte riktigt min grej..." svarade jag lugnt och de båda avbröt mig innan jag han säga klart det sista jag skulle säga.
"Fester är allas grej och du har inget att tycka till om det, du följer med oss för vi kommer ha så sjukt ROLIGTTTT!!!" Ropar Olivia ut och alla i korridoren vänder sina blickar åt oss. Jag nickade åt dem båda samtidigt som jag stängde mitt skåp. De började tjuta av glädje av att jag sa ja, vilket fick mig att le. De hoppade fram till mig och kramade om mig innan de drog med mig till lektionen vi hade.

Det var sista lektionen innan lunch och varje gång jag hade träffat på Jason i korridorerna så hade han bara undvikit mig. Asså han är så jobbig i ena sekunden så kysser han mig och kommer hem till mig för att lämna några böcker och sen i andra sekunden så ignorerar han mig. Ehh varför bryr jag mig han betyder inget för mig. Jag bestämde för mig själv att inte tänka på honom. Klockorna ringde ut och alla strömmade ut ur klassrummet. Jag packade ihop mina saker och mötte upp Julia och Olivia i korridoren. Vi gick tillsammans mot lunchen och vi pratade om hur vi skulle fixa oss tillsammans innan festen. Även fast jag inte ville gå så fick de mig ändå så sjukt taggad på festen. Jag började skutta fram till matsalen och när jag kom in så såg jag Jason och dem andra killarna stå en bit framför mig. Jag fick ögonkontakt med Jason men den försvann lika fort genom att jag gick in i någon. När jag kollade upp för att se vem det var så ångrade jag mig lika snabbt. Killen hade samma blick som han hade då han kastade ner mig i golvet i en utav klassrummen. Jag backade undan på golvet så jag kom bort från honom, men han gick bara närmare. "Är du rädd för mig gumman?" Frågade han med sitt äckliga flin. Precis när han skulle ta tag i mig så trycks han bort från mig och jag ställde mig snabbt upp igen. Julia och Olivia stod bakom mig och kollade frågande på mig. Jag kollade sen fram igen och såg Jason trycka upp honom mot väggen. "Låt henne va!? Annars så kommer du få ångra dig" röt Jason i killens ansikte och slog till honom i väggen med ett hårt grepp om hans krage. Han nickade smått och Jason släppte ner honom så att han landade på golvet. Han kollade på mig med oroade ögon och jag kollade förvirrat på honom. Jag tänkte precis öppna min mun men stängde den lika snabbt igen. Han kollade på mig en sista gång innan han vände sig om och gick tillbaka till killarna. Jag vände mig om och kollade på Julia och Olivia.
"Vem var det?" Frågade Julia oroligt och jag lyfte på axlarna.
"Någon kille antar jag bara" ljög jag och de kollade frågande på mig men som tur var ställde de inga mer frågor om det.

När vi satt och åt maten så lekte jag mest med gaffeln i maten. Jag hade inte sån lust att äta bara. Varför bryr sig Jason ens? Jag fattar fan inte! Han bryr sig ju inte om någon så? Aja skit samma, han bryr sig inte om mig och jag bryr mig inte om honom klart.