Everything is complicated

22. Miranda?

Jasons perspektiv

Efter vår sista lektion går jag direkt och letar efter Jasmine. Jag går till B huset där jag vet att hennes klass har sin sista lektion. Jag ser hur flera av eleverna i Jas klass strömmar ut från klassrummet där deras lektion var, men jag ser inte Jasmine någonstans. Jag ser hur Olivia står en bit bort och tänkte precis gå fram till henne och fråga var Jasmine är men ser då att hon står och snackar me Alex och jag vill ju inte förstöra deras lilla snack. Han tar hennes hans i sin och går iväg längst korridoren med henne. Jag vänder mig om och fortsätter leta efter Jasmine. Hon är ju inte någonstans. Jag tar upp mobilen och ringer henne snabbt. Helt ärligt blev jag lite orolig fast varför egentligen? Flera utav tonerna går innan jag hör hennes ljusa, mjuka röst.
"Hej" svarar hon glatt och hela jag slappnar av lite.
"Hejsan prinsessan" svarar jag tillbaka och kan se framför mig hur hon spricker upp i ett leende.
"Vad är du?" Frågar jag sen nästan därpå och hör hur hon pratar med någon i bakgrunden.
"Hemma" svarar hon och fortsätter prata med någon i bakgrunden.
"Varför?" Jag ställer frågan men hör sen hur någon gråter på andra sidan luren.
"Eee Jason jag måste gå, vi syns sen" säger hon stressigt innan hon lägger på. Jag skyndar mig snabbt ut till parkeringen och skyndar mig hem till Jas.

Jasmines perspektiv

Jag lyfter upp Isadora i min famn och torkar bort hennes tårar längst kinderna. Jag känner på hennes panna och märker att febern har gått upp ännu mer. Miranda hade ringt mig i panik och bett mig hämta Isadora från förskolan då hon blivit sjuk. Hon skulle skynda sig så snabbt hon kunde hem.
"Detj gör ontj" säger Isadora tyst med små snyftningar. Jag förstod inte riktigt vad det var som gjorde ont men hon höll sina händer hårt mot huvudet.
"Vad gör ont Isadora?" Frågar jag lugnt och gungar henne fram och tillbaka i min famn.
"Huvujdet" svarar hon och pekar på det. Jag pussar henne på huvudet och håller om henne.
"Jag vet gumman men vi måste vänta lite till tills Miranda kommer hem okej?" Frågar jag henne och hon nickar smått på huvudet. Precis när jag ska släppa ner Isadora på golvet så knackar det på dörren. Jag går med Isadora i min famn mot hallen. Jag öppnar dörren smått och blir lite överraskad av vem som faktiskt stod där. Han stod där med sina vackra glittrande ögon och hans perfekta drag i ansiktet. Hans hår var stylat backar och hela han såg bra ut.
"Hej" log han och jag kollade bara frågade på honom.
"Vad gör du här?" Frågar jag lätt och Jason tar ett steg framåt så han nu står inne i hallen. Han kollar ner på Isadora och ser hennes små blöta kinder.
"Jag hörde någon gråta... så jag... så jag kom så fort jag kunde" svarar han oroligt och ett leende bildades på mina läppar. Han formar ett "vad har hänt" på läpparna och jag skakar bara på huvudet som ett tecken på att vi tar det sen. Isadora gäspar högt och gnuggar sig för ögonen. Jag börjar gå upp för trapporna med Isadora i famnen. Jag går mot hennes rum och lägger henne försiktigt i hennes säng. Hon hade redan somnat i min famn så jag drog bara täcket över henne och tände hennes lilla lampa vid bordet innan jag gick fram till henne och lämnade en puss på hennes panna. Jag går ut från rummet och stänger dörren efter mig. När jag kommer ut står Jason redan där och drar sina armar runt min midja.
"Vad har hänt?" Frågar han ännu en gång och höjer på ögonbrynet.
"Isadora har blivit sjuk så Miranda bad mig att ta hand om henne så länge här hemma tills hon kommer hem" svarar jag och ser på Jason min att han blir förvånad när jag nämner Miranda. Det är då jag kommer på att Jason inte vet om någon om mina fosterföräldrar. Jag börjar genast prata för att han inte ska ställa några frågor om dem.
"Så ee vad gör du här?" Frågar jag för att få bort samtalsämnet vi hade innan. Han ger mig en konstigt blick och det är så jag förstod att jag redan har frågar honom de.
"O juste ja de har jag redan frågat" säger jag mest för mig själv men märker att Jason hör det. Han ler lite och drar mig närmare honom.
"Så vad vill du gö..." längre hinner han inte innan dörren flyger upp och Miranda springer upp för trapporna.
"Hej, mår hon bra? E hon okej? Har hennes feber sjunkit?" Hon snubbar över orden så hon knappt själv hänger med.
"Miranda det är okej hon sover just nu men jag tror hon mår bra, febern hade höjts lite men det är nog ingen fara, ta det bara lugnt nu så får vi vänta och se" säger jag lugnande och Miranda nickar på huvudet. Hon sätter sig ner i soffan och kollar upp på oss. Hon ler lite när hon märker att Jasons armar är runt min midja.
"Hej Jason" ler hon mot honom och han ler tillbaka innan har svarar.
"Hejsan, hur mår ni?" Frågar han artigt vilket får mig att skratta till lite för det här är inte den Jason jag känner till.
"Bara bra, men Jasmine jag har koll på henne nu så ni kan göra vad ni vill" Vi båda nickar innan jag börjar gå mot mitt rum. Jason tar tag i min hand och dras efter mig.
"Använd skydd" skriker Miranda efter oss och det tar mig en stund att fatta vad hon menade innan jag förstod. Jason skrattade redan vilket fick mig att skratta jag lite med.

Jasons perspektiv

Hon stänger dörren och sätter sig på den lilla puffen hon har i sitt rum. Jag sätter mig på stolen framför henne och drar upp henne i mitt knä.
"Din mamma e snäll" säger jag mot henne men hon svarar inte utan hon stelnar instället bara till. Jag känner hur alla hennes muskler spänns och hon vänder sin blick bort från mig.
"Vad är det?" Frågar jag mjukt och hon vänder sin blick emot mig igen. Jag kollar in i hennes vackra ögon och en gnistra slår lätt till i dem. Hon svarar mig ännu en gång inte vilket fick mig lite orolig. Jag har försökt allt jag kan att inte ställa en massa frågor, som t.ex den där mannen eller om hur hon var den där natten då hon sa en massa konstiga saker om att allt var hennes fel. Jag förstår verkligen ingenting men jag respekterar henne. Hon ska berätta när hon är redo även om det är så att jag vill veta allt. Det finns även saker som jag aldrig kommer att kunna berätta för henne men det finns faktiskt anledningar till det. Det är för att skydda henne, jag vill inte att något ska hända henne. Men det var en fråga som snurrade i mitt huvud som jag bara behövde fråga och det var varför hon kallade sin mamma för Miranda.
"Jas, varför kallar du din mamma för Miranda?"