Everything is complicated

26. Jag vill hata dig men jag kan inte

Jasmines perspektiv

Dagarna går och det finns inget jag kan göra åt det faktum att hon inte vaknar upp. Allt jag vill är att gå in i rummet och se hennes ögon öppna. Kunna se in i de vackra fina ögonen och aldrig släppa taget om henne igen. Jag sitter spänt på stolen bredvid hennes säng. Jag håller hennes hand hårt i min och kysser den om och om igen för att bara känna att hon faktiskt är här bredvid mig, lyssnar på mig, andas för hennes liv. Jag är så rädd. Så sjukt rädd. Så sjukt rädd att hon aldrig någonsin ska vakna upp igen. Även efter allt kan jag inte sluta klandra mig själv för hennes lidande. Jag vet på något sätt att det här är mitt fel. Jag visste det från första början jag ens satte min fot i deras underbara hus. Jag visste att jag skulle splittra familjen och allt var eller är mitt fel. Allt är mitt fel. Allt. Hela tiden. Jag ska alltid förstöra. Det är det ända jag är bra på. Att förstöra.
"Snälla fina Isadora, andas in den friska luften i dina lungor och öppna ögonen. Öppna ögonen och låt de aldrig stängas igen. Låt de se världen och låt fina glittrande ögon få möta livet. Bara kämpa för din egen skull. Gör det för DIG. Du förtjänar så så så sjukt mycket bättre än att lida och det varenda person i hela världen. Men lilla fina hjärtat ibland blir livet svårt och ibland är livet orättvist. Men vi måste göra det bästa av det. Så snälla öppna ögonen igen och lev livet för jag vet att du klarar det. Jag vet att du klarar allt. Man måste kämpa, DU måste kämpa. Så snälla kämpa för ditt lyckliga leende, dina underbara kramar som får alla att må bra, den stora kärleken du sprider runt dig, den varma tryggheten, de fina ögonen, de stora lyckliga skrattet, de underbaraste är du. Hela du är underbar och inget kan ändra på det. Du är så sjukt stark. Du har och kommer alltid att vara stark. Va nu stark och öppna ögonen. Snälla. Jag ber. Snälla" tår efter tår. Min hand kramar om hennes allt hårdare. Mina ögon letar intensivt med blicken efter hennes ögon. Men inget. Inget händer. Inga ögon öppnas. Inget leende. Inga glittrande ögon. Ingen varm kram. Ingen trygghet. Ingenting. "Snälla jag älskar dig så sjukt mycket av mitt hjärta, ända tills universums slut, djupt inne i hjärtat, djupt inne i mig. Snälla bara snälla" min röst är så desperat. Hela jag skakar av bara tanken på hennes försvinnande. Jag skulle aldrig kunna tänka mig hur hon plötsligt en dag försvinner. Det går inte! Och det kommer ALDRIG att hända. Jag kysser hennes kind mjukt innan jag går ut och stänger dörren försiktigt bakom mig. Jag sjunker långsamt ner på den och lägger huvudet i knäna. Hur kunde detta drabba dem? De är så sjukt underbara människor. De förtjänar inte det här! Jag förtjänar det här! JAG! Ingen annan. Jag förtjänar lidandet! Jag förtjänar smärtan! Jag förtjänar ensamhet! Jag förtjänar tårarna! Inte hon och inte någon. Hur kunde det drabba dem ända personerna som någonsin brytt sig om mig sen hela min familj togs ifrån mig. Hela mitt liv är helt jävla fuckt-up. Hela jag är det. Varför? Varför ska allt tas ifrån mig?

Sittandes på golvet och stirra in i väggen gjorde så tankarna bara växer mer och mer. Mina knogar är kritvita när händerna är hårt ihoptryckta till knogar. Naglarna skär in i huden. Märken lämnas och smärta känns men det är inget jag bryr mig om. Jag bryr mig inte ett jävla skit. Jag kan stå ut med smärta. Jag kan stå ut med lidande. Jag kan stå ut med allt så länge det inte drabbar någon annan. Jag kan gråta mig till sömns. Jag kan vakna upp i blod med så länge det aldrig händer för någon annan. Jag märker inte ens att mina kinder snabbt blir våta.

Ja nu kanske ni undrar vart Jason är. Jo jag försöker undvika honom så bra jag kan. Jag ignorerar hans samtal. Hans sms. Så fort han är här och knackar på ignorerar jag. Jag har sagt åt Miranda och Fredrik att inte släppa in honom. De frågade inte ens varför. Jag är väldigt lättade att de förstår mig så bra. De finns alltid där. De behöver inte få några svar när jag mår dåligt. De ger mig bara en tröstande axel. De förstår mig på ett sätt jag inte ens själv förstår mig på. Jag har hört Jasons desperata röst efter mig eka igenom huset när han varit här. Men Miranda och Fredrik har alltid sagt att jag mår dåligt just nu och inte vill träffa någon. Jag vill verkligen inte möta hans ögon. För jag vet att jag kommer ångra mig när jag väl står där. Jag vet att jag kommer vela ha honom. Men jag kan inte. Jag skulle vilja ha hans läppar mot mina. Känna hans värme och hans trygga famn. Jag skulle vilja somna i hans famn och bara känna hans hud mot mig. Men det går inte. Det går inte för jag vet att jag bara är ett spel för honom och kommer alltid att vara. Jag vet att varje ord han sagt till mig är en lögn. Hans leende och hans skratt när han är med mig är en lögn. Han hud mot min är en lögn. Hans trygga famn är en lögn. Att han bryr sig om mig är en lögn. Allt mellan oss är en lögn och jag hatar det. Jag hatar att jag ständigt vill ha honom hos mig. Jag hatar att jag känner som jag gör när jag är med honom. Jag hatar att känna mig trygg hos honom. Jag hatar allt jag känner för honom. Hur mycket jag vill säga att jag hatar honom för vad han var eller är? Att leka med tjejers känslor. Att låta sig falla för en idiot som honom och han bara behandlar dig som skit, så kan jag inte. Jag kan inte hata honom. Och värst av allt jag vet inte varför jag inte kan hata honom.

Julia och Olivia har kommit förbi varje dag och kollat till mig. De behöver inte ens säga något. Allt de behöver göra är att ge mig en kram och säga att allt kommer bli bra räcker. Det räcker för mig att veta att de bryr sig. För de gör jag. De vet jag men jag hatar mig själv för att jag inte kan lita på de och alla andra. Jag hatar att jag ska ha det förflutna som jag har. Det förstör min framtid och nutid med folk som jag bryr mig om, älskar. Och det värsta av allt är att jag inte kan lita på de. Hur mycket jag än försöker kan jag inte lita på de.

Jasons perspektiv

"Hon vägrar att prata med mig, hon vägrar till och med att ens se på mig, möta mina ögon och säga varför hon stänger mig ute" säger jag lågt. Oliver och Alex nickar förståligt. De är mina bästa vänner lätt. Vi har alltid sen vi var små stått vid varandras sida. Vi har stått sida vid sida genom allt. De förstår mig bättre än vad jag själv gör. De har alltid de bästa svaren men ibland de dummaste. Helt ärligt är jag lite rädd för dem. Jag är rädd att de vet allt om mig. De vet mina svagheter. De vet mitt förflutna och aldrig har de lämnat min sida för de. Men främst av allt är jag rädd för deras åsikter. Jag är rädd för att ibland höra vad de säger. När jag är skit sur och skulle kunna mörda någon med mina egna händer backar alla. Ingen vågar ens säga ett ord som gör att jag blir irriterad för de vet att jag vilken sekund som helst skulle kunna skjuta huvudena av de. Men inte Oliver och Alex. De är som mina pappor. De läxar upp mig rejält även fast jag vill supa mig full. Gå på en jävla fest och ta med vilken tjej som helst. För de låter mig aldrig göra de för de känner mig. De vet att jag sen skulle ångra det och bara må dåligt över det. Även fast jag ibland vill slita huvudena av de så älskar jag dem något otroligt. De vågar alltid stå emot mig när ingen annan vågar. Inte ens de andra killarna i gänget vågar de. De vet att om de vill leva ett liv borde de hålla käften. Men Oliver och Alex är som en del av mig.
"Men har hon ens sagt något till dig sen ni var på sjukhuset" jag skakar bara på huvudet som svar och de båda suckar lätt.
"Mamma hade problem hemma som ni vet så jag ville finnas där för henne, men jag ville verkligen inte lämna Jasmine, men hon sa åt mig att åka och hjälpa mamma och att hon själv skulle klara sig" jag suckar tungt nu när jag i efterhand tänker på hur dum jag var som lämna. Jag förflyttar ciggen upp till mina läppar och drar in röken i mina lungor. Jag såg hur dåligt hon mådde och ändå som lämnade jag. Fan vilken idiot jag är.
"Jason lyssna nu noga och avbryt mig inte för då blir det inte roligt" säger Alex med en allvarlig blick. Jag nickar förståligt och blåser ut räcker mellan det lilla mellanrummet mellan mina läppar. "Du bryr dig som fan om den här tjejen" Börjar han men blir avbruten av mig som tänker inflicka med något men han lyfter snabbt upp handen. "Jag sa att du inte skulle avbryta, vad var det du inte förstod?!" Frågar Alex irriterat. Jag ser hur Oliver har ett stort flin på läpparna för det roar honom att de har en så stor påverkan på mig. Jag bländar bara på Oliver och himlar med ögonen innan jag ger en nick till Alex att han kan fortsätta. "Ja så var var jag? Ja juste, så sluta bete dig som om du inte gör de, du ägnar alla dina tankar åt den här tjejen, jag har aldrig sätt dig bete dig såhär runt en tjej och det gör mig stolt att veta att du faktiskt bryr dig om någon, så snälla för både min och Olivers skull men främst din skull, gå och prata med henne!" Han skriker smått ut det sista och jag ska precis säga att det inte är så jävla enkelt som han tror innan Oliver öppnar sin idiotiska mun. "Hur många tjejer har du legat med sen du träffade Jasmine" frågar han och lyder roat på ögonbrynet. Jag blir tyst för jag vet att han vet svaret innan jag ens behövt säga något. Ingen. Jag har inte legat med en enda tjej sen jag träffade Jas. "Precis" mumlar han nöjt och jag suckar åt hur jobbiga dem här idioterna till mina vänner är, men störst suckar jag åt hur jävla rätt dem har. Dem har alltid rätt och det stör mig så grovt jävla mycket.
"Hejsan, vad pratar ni om?" Rösten kommer bakifrån min rygg och jag vrider sakta på huvudet. Jag ser en skymt av Julia och Olivia. De går fram till Alex och Oliver. Eftersom Olivia och Alex har något på gång drar han snabbt in henne i en varm kram. Hon skrattar till innan hon ger honom en kyss på läpparna. Julia går fram till Oliver och gr honom en kyss hon med.
"Ing..." inget är jag påväg att säga men Alex hinner före.
"Vi snackade precis om Jasmines och Jason lilla kärleksliv" retas Alex och jag himlar med ögonen.
"Åå vi pratade med henne igår" säger Olivia med en bekymrad blick och kollar på mig. Vänta va!?? Så de har pratat med Jas och jag får inte det!? Va faaaan!
"Jag måste gå" mumlar jag och slänger ner ciggen på marken. Jag skyndar mig snabbt till bilen och kör raka vägen till Jasmine. Nu ska hon för fan snacka med mig! Vare sig hon vill det eller inte!