KILLEN I TREAN | OE

Kapitel 20 - Drömmig eftermiddag

Selmas perspektiv

Jag sätter in min hemnyckel i låset på ytterdörren och vrider om. Eftersom klockan endast är strax efter 14 så antar jag att jag kommer vara ensam hemma. Att det inte finns några skor innanför dörren bevisar att min teori stämde. 

Jag drar av mig mina skor och hänger upp min jacka på en av krokarna på hallväggen. Min mage skriker efter mat så därför tar jag mig in till köket för att få i mig något och sedan även för att börja skriva på min svenska uppgift som ska in om några dagar. 

Efter ett långt tag av velande slutar det med att jag bestämmer mig för att rosta en macka och äta lite av den fruktsallad som finns kvar i kylskåpet från igår. Jag plockar fram brödet från skåpet och slänger ner den i brödrosten innan jag sedan går till kylskåpet för att ta ut skålen som är fylld med frukter av olika slag. 

Jag hämtar en slev och slevar upp fruktsalladen i en liten mindre skål som jag ska ta med mig till köksbordet. I ungefär samma tid som jag har ställt tillbaka fruktsalladen i kylskåpet igen plingar det till från brödrosten och min macka är färdig. 

När jag äntligen kan sätta mig ner vid köksbordet är jag helt utsvulten. Jag brukar äta nästan hela tiden och är hungrig ungefär 80% av min vakna tid på dygnet. Vilket är en del om jag får säga det själv. Men jag är glad att jag älskar mat och att jag alltid har gjort det. 

Jag tar upp min skoldator på bordet och ställer den bredvid mitt mellanmål. Med några klick på musknappen har jag tagit mig in till dokument och ska börja skriva på min svenska uppgift. Vi ska skriva en argumenterande text där jag fick tilldelat att jag ska skriva om varför man inte borde inskaffa skoluniform i svenska skolor. Ämnet skoluniformer är något jag är väldigt intresserad av så för mig blir detta förmodligen en ganska enkel uppgift. 

Samtidigt som jag pluggar och äter mitt lilla mellanmål börjar jag även sjunga. Att sjunga inför folk är något jag totalt avskyr men när jag är helt ensam så är det något av det bästa jag vet. Att jag älskar musik är ingen hemlighet, men att jag älskar att sjunga och - enligt mig själv - är ganska duktig på det, är det ingen som vet. Jag har alltid varit noga med att aldrig sjunga när någon jag känner eller någon annan är i närheten. 

Varför jag är så blyg när det gäller att sjunga vet jag inte. Det har bara blivit så under årens gång. 

Låten 'Little Me' av Little Mix är en låt som sitter extra djupt i mitt hjärta. En låt som betyder ofantligt mycket för mig. Därför är det en låt som jag alltid har älskat att sjunga och därför börjar jag även sjunga på den nu. 

"Shit va bra du sjunger" 

Vettskrämt rycker jag till på stolen av den plötsliga rösten. Med stora ögon tittar jag upp mot dörröppningen. Några meter ifrån mig står ingen mindre än Oscar Enestad själv och har sitt charmiga leende på sina läppar. "Öhm..eh..tack" stammar jag nervöst fram. Som sagt, jag ogillar när andra hör mig sjunga. Egentligen är det något som jag vill bli av med men helt ärligt vet jag inte hur. Att bara trotsa rädslan skulle aldrig falla mig in. Det går bara inte. 

"Vad gör du här?" frågar jag Oscar och sänker locket på min dator en del för att släppa fokuset från skoluppgiften. "Jag kom för att hälsa på dig, jag tänkte ta med dig ut en runda" säger han och hans leende bara växer och växer. Jag tittar frågandes på honom. Ut? Nu? Varför? 

"Nu?" frågar jag honom och han nickar långsamt. "Så kom" säger han och sträcker ut sin hand mot mig. Lite smått tveksamt reser jag mig upp från stolen och ställer undan skålen och tallriken på diskbänken. Jag tar tag i hans hand när jag har tagit på mig mina skor igen och sedan börjar han leda mig ut från huset. "Du vill inte säga vart vi ska?" frågar jag när vi står utanför hans bil. Han skrattar till lite, skakar på huvudet och blinkar sedan med ena ögat mot mig. 

Vi kliver in i bilen och börjar köra mot whatever destination Oscar har i tanken. Vi pratar om allt möjligt och det är faktiskt väldigt mysigt att sitta här tillsammans med honom. Vi skrattar en hel del och det blir nästan så att jag önskar att vi kunde fortsätta såhär i någon timme till. 

"Varför har du aldrig berättat att du kan sjunga?" frågar han plötsligt. Jag tittar lite generat ner i mitt knä innan jag sedan svarar honom med en suck. "Jag har aldrig gillat att sjunga inför folk typ, därför undviker jag att berätta för folk att jag kan sjunga". Han nickar lite och fortsätter hålla sin uppmärksamhet på vägen och körandet. "Men jag vill att du ska veta att jag tycker du sjunger superfint och skulle inte klaga att få höra dig sjunga igen" säger han och lägger sin hand på mitt knä. Hans beröring får fjärilarna i min mage att go crazy. Jag ler brett och småskrattar lite. "Vi får väl se". 

Han svänger in till parkeringsplatsen vid badplatsen. Om vi ska bada så lär det verkligen inte fungera. Jag har inga badkläder med mig? 

"Kom" han tar tag om min hand och börjar leda mig bortåt mot stranden. Precis innan vi ska ta vägen mot vattnet svänger han av och går in vid en del buskar. Efter ett tag ser jag det. 

Jag stannar till och står helt stilla med vidöppen mun och uppspärrade ögon. Han måste skämta. 

På marken lite längre bort ligger en filt utplacerad med några kuddar på sig och jag kan även se en picknickkorg och en gitarr ligga på filten. Wow. Jag fortsätter att gå efter Oscar som nu har satt sig ner på filten. "Men asså va" säger jag, fortfarande lika chockad som tidigare. "Well, jag har alltid velat göra något sånt här så jag tänkte att jag ville göra det för dig" säger han och drar sin hand nervöst genom håret. "Och gitarren?" frågar jag. "Well, om du vill så tänkte jag att vi kunde sjunga tillsammans" säger han och ler nervöst. Jag skiner upp i ett leende. Han är så gullig. Jag sträcker mig mot honom och kramar om honom. 

Han är verkligen världsbäst. 

//
bara jag som önskar man kunde lyckas få en sån partner som Oscar? :)) 
hope you like it :)