KILLEN I TREAN | OE

Kapitel 21 - Nättroll och hjärnspöken

Selmas perspektiv

Näthat. Något som i vårt samhälle är ganska vanligt. Nättroll som de kallas finns överallt och de kan vara ditt syskon, någon i din släkt eller dina kompisar. Nättroll gömmer sig nämligen bakom varje hörn. Normalt tänker man väl att det är en sådan sak som aldrig kan hända en själv, att man blir utsatt för näthat. Man hör hur sina vänner eller bekanta blir utsatta av näthat men att man själv ska bli det finns bara inte. Just detta har flugit förbi i min hjärna lite då och då. 

Och att jag nu har blivit utsatt för det blev en väldigt stor chock för mig. 

Jag läser igenom meddelandena som jag har fått av olika anonyma personer på instagram. För varje ord hugger det till lite mer i mitt hjärta och tårar byggs upp bakom ögonlocken. Det brister för mig och långsamt börjar tårarna rinna ner längs mina kinder. 

"Tror du verkligen att en som går i 3an skulle vilja dejta dig?? Om ens bli intresserad av dig? pftt idiot" 

"Din lilla hora, Oscar vill bara ha dig för han tycker synd om dig att du aldrig kommer få någon, dra från livet plz" 

"idiot"

"hörde att du har börjat dejta Oscar, hoppas han förstår vilken skitunge du är och lämnar dig"

"dra från livet snällaaa"

"hora"

"Du kommer aldrig få någon för Oscar, han förtjänar någon som är mer än smuts, som du är då" 

"hahahha du är så patetisk"

"gå och dö"

"idiot, så ful du e"

Jag får alltså hat för att en i trean har fått upp sina ögon för mig och att jag gillar honom med? Asså va? Hur kan de ens veta detta? De enda jag har sagt detta med Oscar till är Felix och tjejerna i skolan. Det kanske är någon som har hört eller sett något när jag har snackat om det. Tusentals tankar snurrar runt i mitt huvud. Tankar om orden de har skrivit till mig, varför de ens hatar på mig av en sådan anledning. Avundsjuka? Ingen aning. Det gör mer och mer ont inom mig för varje sekund som går. Fler och fler tårar rinner över ögonlockskanten och trillar ner för mina kinder. Min mascara som jag hade lagt så perfekt imorse är nu utkletad runt mina ögon och man skulle nog kunna jämföra mig med en panda just nu. 

Jag vänder mig om mot min spegel och granskar mig själv. Det kanske är sant. Oscar kanske egentligen inte vill göra detta men han kanske tycker synd om mig av någon anledning. Jag kanske är ful och inte värd att finnas på denna jorden? Jag kanske borde 'dra från livet' som vissa uttryckte sig. 

Med en tung suck reser jag mig upp från sängen, tårarna fortfarande forsandes ner för mina kinder. Jag vet att Felix har några kompisar hemma så jag är noga med att inte göra ett ljud ifrån mig när jag tar mig in till toaletten. 

Till en början står jag bara tyst och stirrar på min spegelbild som reflekteras i spegeln framför mig. Det är något inom mig som faktiskt förstår att det som nättrollen har skrivit till mig endast är stora lögner rent av. Men jag har aldrig varit med om något liknande tidigare och av någon anledning litar jag mer på de som hatar än på mig själv. För jag vet egentligen att jag är värd att få leva precis lika mycket som alla andra. Jag är hur vacker som helst. Och Oscar gillar mig för den jag är. 

Men den onda kraften tar över mig. Innan man har blivit utsatt för något sådant så är det lätt att tänka att man kommer ta sig igenom det lätt som en plätt. Men det är inte en dans på rosor, snarare en dans på lego, när det väl sker. Man vet inte hur man ska reagera. Ska man berätta det för någon? Ska man anmäla? Eller vad ska man ens göra.

Jag torkar tårarna från mina kinder och öppnar sedan badrumsskåpet. Någonstans här inne vet jag att vi har rakblad. Ah, där. Jag plockar fram ett av pappas rakblad men sedan bli jag stilla. Jag gör ingenting utan låter bara min blick ligga på rakbladet. Är det värt det? Är det värt det att jag ska lida på grund av vad några andra okända personer har skrivit till mig? Nej. Förmodligen inte. 

Plötsligt öppnas badrumsdörren och Omar kommer in. Shit, jag var så ledsen att jag glömde låsa om mig tidigare. Jag tittar upp på honom. "Oj shit sorry" säger han snabbt och är påväg att stänga dörren igen men något avbryter honom. Hans ögon blir stora som golfbollar och han nästan slänger upp dörren igen. "SELMA VAD GÖR DU" han rusar fram till mig och rycker bort rakbladet från min hand. Han slänger ner det i vasken och lägger sedan båda sina armar om mig och låter mig gråta i hans famn. Ganska snabbt efter hörs steg utanför och Felix plus några andra killar jag sett några gånger i skolan, gör oss sällskap i badrummet. 

"Vad händer?" frågar Felix och Omar släpper kramen. Han pekar i vasken och när Felix ser rakbladet spänner han ögonen i mig. "Selma...varför?" han går fram till mig och kramar om mig. Utan att svara plockar jag fram min mobil från bakfickan och visar honom meddelandena som jag har fått under morgonen. "Lyssna inte på dem Selma, du vet att allt de skriver bara är en stor lögn" säger Felix med en lugnande röst. 

"Jag vet att det kan vara svårt men bara blockera ut deras ord från ditt hjärta. Du vet vilket värde du har i dig själv. Du är helt underbar Selma, det tycker alla vi" säger han och kysser mig på hjässan. Han raderar alla meddelandena och blockerar även personerna som har skrivit till mig. 

Jag vet att han har rätt. Och ska jag vara ärlig tror jag inte att jag hade valt att cutta mig själv. FÖr jag vet mitt egna värde. Men mina hjärnspöken tog över ett tag. Men jag är glad att Omar kom in. För vem vet vad som hade hänt ifall jag hade fått vara här inne för länge? 

//
hej fina ni!
hoppas ni får en grym söndag!! 
för er som blivit utsatta av näthat eller liknande, tveka ALDRIG att prata om det med någon! Det är fel på alla sätt och ni måste veta att ni aldrig är ensamma i detta!!!
puss och kram skumbanan