KILLEN I TREAN | OE

Kapitel 22 - Jag tycker om dig

Selmas perspektiv

Efter en lång och jobbig natt vaknar jag upp i min säng med Oscars arm tätt om min halvnakna kropp. Killarna ringde Oscar direkt igår och han rusade hit till mig i full fart. Jag fick lova att aldrig ens tänka tanken på att skära mig själv. Han höll om mig i flera timmar, och jag grät. Jag grät som en liten bebis. Jag grät lite på grund av personerna som skrivit till mig men även på grund av att jag ens kunde tänka tanken att göra något sådant mot mig själv. 

Jag vänder mig om i sängen så att jag ligger ansikte mot ansikte med Oscar. Han sover fortfarande men jag är klarvaken. Dock är jag väldigt trött. Jag har nästan inte sovit något alls under denna natten. Istället har jag bara legat och tänkt på massvis med saker. Min hjärna var så full med tankar igår kväll och under natten att det helt enkelt var omöjligt att somna. 

Försiktigt smeker jag Oscars ansikte med min handrygg. Vad har jag gjort för att förtjäna att ha en sån fin kille i mitt liv? Vi är inte tillsammans, det är vi inte, men kanske inom en snar framtid så kommer jag kunna kalla mig för hans. Det hoppas jag på iallafall. Ett förhållande är något som jag och Oscar inte direkt har diskuterat om. Jag har tänkt på det en del men har efter mycket eftertanke kommit fram till att det kanske är bäst att vänta. Innan man inleder ett nytt förhållande kan det vara bra att vänta ett tag för att se ifall det verkligen är så att man är menade för varandra. 

Min mobil, som just nu ligger på nattduksbordet med skärmen uppåt, surrar till ett flertal gånger. Oscar vänder på sig lite i sängen men fortsätter sedan att sova. Försiktigt, utan att väcka Oscar, sträcker jag mig efter min mobil för att se vad för något viktigt som har poppat upp på min skärm. När jag ser att det är från Instagram och att det är ytterligare fler personer som skrivit till mig så knyter det sig rejält i min mage. Vill jag ens gå in och läsa detta? Hade Oscar varit vaken hade han raderat dem och blockat personerna innan jag hade kunnat läsa meddelandena. Men nu sover Oscar. Jag kan väl bara ta en snabb titt? 

Lite nyfiket men även lite smått rädd inför vad folk har skrivit, går jag in på Instagram-appen och trycker på meddelanden. Med ett flertal personer menar jag kanske 10-15 stycken. Alla har skrivit ungefär likadant. Åter igen handlar det om Oscar men även att jag ej förtjänar att vara vid liv. Till en början lyckas jag hålla emot. Jag vet ju att Oscar älskar mig och jag vet att jag är förtjänad att leva ett lyckligt liv, oavsett vad alla andra säger. Det är mitt värde i mig själv som gäller, ingen annans. 

Men plötsligt börjar fler och fler meddelande rulla in i mina DMs och tillslut går det inte att hålla tillbaka längre. Tårar börjar långsamt rinna ner längs mina kinder och jag torkar bort dem med min handrygg. Försiktigt flyttar jag bort Oscars arm som fortfarande är lindad om min midja. Åter igen grymtar han till lite och vänder på sig lite men sedan fortsätter han tillbaka till sin skönhetssömn igen. 

Tyst som en mus tassar jag ut från mitt rum och in till toaletten. Det är släckt i Felix rum och helt öde i hela huset. Inte ett knyst hörs i hela huset, förutom min kraftiga andning då. Man skulle kunna säga att jag nästintill hyperventilerar just nu. Känslorna inom mig sprängs runt som bomber och tankarna i min hjärna likaså. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag har hört om detta tidigare, förmodligen håller jag på att få en panikattack. 

När jag kommer in till badrummet är jag först noga med att låsa efter mig. Sedan sätter jag mig ner på det smått kyliga badrumsgolvet och lutar min rygg mot kakelväggen. Varför ska detta behöva hända mig? Och varför klarar jag inte av att stå emot det bättre än vad jag gör? Varför varför varför..? Många frågor i min hjärna just nu innehåller just ordet varför. Men svaren på frågorna har jag inte. Så frågorna förblir tomma frågor inuti min hjärna som jag förmodligen inte kommer kunna få något svar på. 

Tårarna fortsätter att rinna ner längs mina kinder och jag gömmer mitt huvud i mina händer. Knäna är upptrycka mot bröstet, inte för att det hjälper min panikandning men det är en skön position iallafall. 

"Selma?" 

Oscars raspiga morgonröst hörs utanför badrumsdörren. Han knackar till några gånger på dörren och tar sedan försiktigt i handtaget. 

"Selma? Är du okej hjärtat?" säger han med världens kärleksfullaste röst och knackar åter igen på dörren. "N..ne..nej" stammar jag fram mellan tårarna. En svag suck hörs utanför dörren och sedan trycks handtaget ner igen. "Selma hjärtat, öppna dörren, jag vill vara med dig nu" säger han. Långsamt reser jag mig upp från golvet och låser upp dörren. Nästan direkt efter låset klickat till har Oscar fått upp dörren och slängt sina armar om mig. Mitt ansikte är lutat mot hans axel och jag fortsätter att gråta. Han kysser mig försiktigt på hjässan och sedan står vi bara såhär vi två. Helt tysta och kramar om varandra. Ingen av oss säger något. 

Efter flera minuters tystnad bryter Oscar den tjocka tystnaden. "Har du fått fler meddelande?" frågar han försiktigt och jag nickar långsamt. "De är bara idioter Selma, vad spelar de för roll vad de tycker? De är bara avundsjuka och osäkra på sig själva" säger han stöttande och jag backar bak lite. Med rödsprängda ögon från alla tårar tittar jag rätt in i Oscars tindrande ögon. 

"Jag tycker om dig Selma, det gör jag verkligen" 

//
aww that's cute. 
nu är det inte långt kvar tills sommarlovet hörni (!!!), vilket datum slutar ni? Jag slutar den 14:e tror jag (: 
Hoppas ni tyckte om kapitlet! :) <3 
puss och kram skumbanan