KILLEN I TREAN | OE

Kapitel 1 - Flytten

Idag gäller det. Idag flyttar jag ifrån mitt tråkiga liv i Kiruna till ett förhoppningsvis mer intressantare liv i huvudstaden. "Selma" jag rycker till av den plötsliga rösten och vänder mig om. Några meter framför mig står Anna. Min bästa vän. Min enda vän. Hon har tårar i ögonen och det ser ut som om de kommer falla ner för hennes kind vilken sekund som helst. Åh gud, jag klarar inte av att se henne såhär. Jag reser mig upp från den blåa träpallen jag sitter på och rusar fram till henne. Vi möts i en kram. Sista kramen med Anna på ett tag..kanske sista någonsin. "Jag-" hon kramar om mig hårdare innan hon fortsätter. "Jag kommer sakna dig så mycket!" hon snyftar högt och jag känner hur något blött landar på min axel. Där brister det för mig med. Flera tårar börjar rinna ner för mina kinder.

Anna är den enda här i Kiruna som har förstått sig på mig och den enda som ens brytt sig om mig. Vi bryter kramen och kollar båda två med rödgråtna ögon på varandra. "Jag kommer sakna dig med". En suck flyger ur min mun. En ledsam suck. När jag först träffade Anna trodde jag aldrig att vi skulle vara tvungna att säga hejdå. Jag trodde aldrig att vi skulle stå här i mitt rum, som snart inte skulle vara mitt längre, och kolla på varandra med rödgråtna ögon. Jag trodde vi skulle vara med varandra för evigt.

"Selma! Vi måste åka nu flyget går snart!" hörs mammas mjuka röst nerifrån hallen. Det var den meningen jag väntade på. Meningen som skulle betyda att jag skulle lämna Anna ensam här. Både jag och Anna suckar ledsamt. Jag tar tag om hennes hand och flätar ihop våra fingrar, som vi alltid brukar göra när vi ska gå någonstans, innan vi tillsammans går ner för trappan.

I hallen står mamma med resväskorna framför sig. Jag greppar tag om handtaget på min rosa resväska och börjar dra ut den genom ytterdörren. Anna kommer strax efter ut med min svarta ryggsäck på ryggen.

När jag kommer fram till taxin som ska ta oss till flygplatsen ser jag att min lillebror Max redan sitter fastbältad i baksätet. Max är sex år yngre än mig, alltså är han 10 år. Min pappa gick bort i en hemsk bilolycka när jag var elva. Mamma har sökt efter någon ny och där har vi anledningen till varför vi flyttar idag.

När vi var på semester i Spanien för två år sedan träffade mamma en kille som också kom ifrån Sverige. De har varit tillsammans ett tag nu och därför bestämde de sig för att flytta ihop. Han bor i Stockholm och mamma tyckte detta var den perfekta chansen för mig och min brorsa att 'starta om våra liv'. Jag ser egentligen inget fel på Andreas alls. Han är jättetrevlig och sånt men saken är den att han är fortfarande inte min riktiga pappa.

"Hejdå, glöm inte mig" jag kollar upp på Anna. Att hon ens kan tänka en sån tanke. "Jag kommer aldrig glömma dig Anna! Vi får fortsätta hålls kontakten" jag ler ett ledsamt leende mot henne innan bildörren stängs igen och taxin kör iväg mot flygplatsen, där vi sedan tar flyget vidare mot Stockholm...

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
Well, första kapitlet på min nya bok (: AND i'm back. Iallafall ett tag. Har saknat att skriva här :)
vad tycker ni än så länge? Bra/dåligt? Kommentera å rösta gärna ifall ni tyckte om det!!

Andra ställen ni hittar mig på:
Snapchat - gretawalliin
Instagram - gretawalliin
Twitter - gretawalliin