KILLEN I TREAN | OE

Kapitel 30 - Love lies

Selmas perspektiv

Trots att jag hade det supertrevligt på semestern och var fortfarande lika överlycklig när jag kom hem igen så har verkligheten kommit tillbaka. Tyvärr måste jag säga. Jag hade gärna stannat kvar där med Oscar i ett bra tag till bara han och jag utan något drama eller skolan som kallar. Det hade varit skönt om vi kunde ha tagit med oss det fina vädret som vi hade där för just nu öser regnet ner. Som tur var så hann jag in genom skolans portar innan det började ösa ner. Jag och de andra tjejerna sitter slappt i soffan som finns i vårt lilla uppehållsrum. Såklart fick vi håltimma första lektionen och det meddelade vår mattelärare tio minuter innan lektionen skulle börja. Sånt gör mig så himla irriterad. Jag hade kunnat sova en timme längre om hon hade meddelat igår för jag kan svära på allt att hon visste om detta igår kväll. 

Jag suckar irriterat samtidigt som jag scrollar genom Instagram flödet för minst tionde gången idag. "Om det ändå hade vart fint väder, då hade vi iallafall kunnat vara utomhus" säger Jessica och jag nickar instämmande och stänger ner min mobil. Det är inte ens lönt att vara inne på Instagram när man redan har sett alla inlägg tio gånger och det aldrig kommer något nytt inlägg. 

"Förresten Selma, hur var din och Oscars semester, hade ni kul?" frågar Jessica och hela jag blir som en enda stor sol. Leendet på mina läppar är nästan onormalt stort och mina ögon tindrar som stjärnor när jag tänker på Oscar och semestern. "Den var helt underbar verkligen, jag önskar att vi hade kunnat stanna längre" säger jag och suckar med ett leende på läpparna. "Awwww" säger Jessica och blinkar snabbt med ögonen. "Sluta" jag småskrattar och slår till henne lätt på armen. 

"Förresten tjejer" säger Clara plötsligt och jag tittar bort mot henne. Mitt leende är fortfarande kvar på läpparna och bilden av Oscar är som fast på min näthinna. "Aa?" säger jag. "Har ni hört om det nya paret i trean?" fortsätter Clara att fråga oss och jag tittar frågande på henne. "Nä?" säger Jessica och skakar på huvudet. "Elvira har blivit tillsammans med Oscar, alltså Enestad" säger hon och ler mot mig. 

Mitt leende försvinner på bara några ynka sekunder och jag skakar långsamt på huvudet. "Men va? Nej?" säger jag och skrattar till lite nervöst. "Jo? Jag lovar, jag känner Elviras bästa vän och hon berättade detta igår" säger Clara och jag bara tittar på henne med svagt öppen mun. Hon måste skämta. Det kan inte vara på riktigt? Jag och Oscar blev ju tillsammans nu när vi var på semester? Jag tittar över mot Jessica och hon tittar chockat på mig. 

"Men jag och Oscar är ju tillsammans?" säger jag och vänder blicken mot Jessica igen. "Aha..ajdå..det var ju inte så bra" säger Clara och rycker svagt på axlarna. "Jag fick höra detta igår iallafall, Oscar hade frågat Elvira när han kom hem från en semester" säger hon och biter sig i läppen. 

"Jag..." börjar jag men får inte fram något mer. Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns precis som om mitt hjärta har trillat ut från mitt bröst. Jag kan inte förstå att Oscar har gjort såhär. Jag visste att det var lite för bra för att vara sant. Utan att säga något mer reser jag mig upp från soffan för att lämna rummet. Jessica är snabbt uppe på fötter och följer efter mig med snabba steg. 

"Selma vänta hjärtat" säger hon och jag stannar till. Jag vänder mig om och brister ut i gråt i hennes famn. "Jag vet inte vad jag ska säga.." stammar jag fram mellan tårarna. "Inte jag heller..men jag kommer oavsett finnas för dig i detta älskling" säger hon och kramar om mig hårdare. Fler och fler tårar rinner ner längs mina kinder och jag kan inte göra något för att stoppa dem. 

En lärare går förbi oss i korridoren och stannar till direkt när hon ser vad som pågår. "Är allt som det ska?" frågar hon och Jessica ler lite svagt mot henne. "Ja..eller nej, men vi klarar oss, tack ändå" säger Jessica och lärarens klackar hörs mot golvet i korridoren. Efter ett tag är allt tyst igen. Det enda som hörs är mina snyftningar mot Jessicas axel. 

"Tack Jessica, du..du är en ängel" säger jag och backar bak från kramen. "Allt för dig såklart" säger hon och ler lite försiktigt mot mig. "Vet du, jag tror jag bara vill dra hem nu, hem och titta på någon serie eller så" säger jag och torkar bort tårarna från mina kinder. "Okej, vill du att jag ska följa med dig?" frågar hon och smeker min arm försiktigt. "Tack men det är lugnt, jag vill nog bara vara själv ett tag, jag skriver till dig senare" säger jag och suckar tungt. "Okej, jag förstår, lova att du skriver för jag vill veta hur du mår okej?" säger hon och jag nickar lovande. 

Med tunga steg går jag ut från skolan med min väska hängandes över min axel. Tårarna rinner ner längs mina kinder och mitt smink är alldeles utkletat över mitt ansikte. Det är inte konstigt att så många på vägen hem stannar upp och tittar på mig med undrande blickar. Kanske visste de. Kanske vet de hur en hjärtekrossad tonåring ser ut. För det är precis vad jag är. Oscar har krossat mitt hjärta fullständigt. 

Jag sätter in nyckeln i låset i vår ytterdörr och öppnar dörren långsamt. Vägen hem kändes mycket längre än vad den normalt brukar göra. Alla mina rörelser känns tunga. Jag har aldrig tidigare upplevt något riktigt heart-break så jag kan redan räkna ut nu att det kommer vara tufft. 

Jag ser på skostället att även Max är hemma. Han hade bara en lektion idag har jag för mig att han berättade innan idag. Jag hasar mig själv upp för trappan och slänger mig ner i min säng. Ganska direkt efter hörs fotsteg i hallen utanför och en snabb knackning på min dörr. Dörren glider upp och Max kommer in i rummet. 

"Har det hänt något?" frågar han och jag suckar och pressar fram ett leende. "Nej, jag är bara lite trött och mår inte så bra" säger jag och han nickar långsamt. Det är något med hans blick som gör att jag förstår att han inte riktigt har köpt min lögn. Det kan förmodligen vara mitt panda ansikte som jag har just nu. Varför tvättade jag inte bort sminket innan jag gick in hit...

"Regnar det ute?" frågar han och jag nickar långsamt. "Aha, säg till om du vill jag ska göra något för dig iallafall" säger han och jag ler tacksamt. I samma sekund som han har stängt igen dörren forsar tårarna ner för mina kinder igen. Jag vet att jag borde kunna säga sanningen till min egna bror men helt ärligt vill jag inte att han ska se mig när jag är såhär hjärtekrossad som jag är. Jag vill ju liksom inte skrämma min lillebror. 

Klockan går och går och ganska snart har även Felix kommit hem från skolan. "Ey sis, varför såg jag inte dig i skolan idag?" säger han och öppnar dörren in till mitt rum. Han stannar till när han ser mig liggandes i sängen. "Wow, har det hänt något?" frågar han och tittar oroligt på mig. Jag gör det bästa för att inte spricka igen och skakar långsamt på huvudet. "Nej, jag är bara lite hängig idag" svarar jag och suckar. "Du ljuger, det ser jag på dig" säger Felix och tar några steg längre in i rummet. 

Jag suckar åter igen och skakar på huvudet. "Vi kan ta det en annan dag, jag vill helst vara ensam just nu" säger jag och virar täcket närmre min kropp. Han nickar långsamt men tittar fortfarande oroligt på mig. "Lova att du säger till om det är något" säger han och jag nickar. "Lovar". Han vänder sig långsamt om och är påväg ut från mitt rum. Precis innan han går över tröskeln vänder han sig om igen. "Och du, jag är din bror, du kan säga precis allt till mig okej? Jag vill verkligen veta allt sen ok?" säger han och jag ler lite svagt. "Jag lovar att jag kommer prata sen" säger jag och han nickar. 

Sekunder senare är jag ensam i rummet. Jag letar runt i min mobil efter en bild att lägga upp på Instagram och hittar äntligen den perfekta bilden på mig. Jag ler inte alls på bilden utan ser ganska ledsen ut - vilket passar perfekt idag.

Jag lägger upp bilen tillsammans med en liten sad caption.

My silence is just another word for my pain

Det rullar in likes och kommentarer på en gång. Både Felix kommenterar men det är en helt annan person som fångar min uppmärksamhet. 

felixsandman: meeennn :(( talk to me
williammattssooon: snyggis, don't be sad :/