KILLEN I TREAN | OE

Kapitel 43 - Bråttom till gymmet

Selmas perspektiv

Hur mycket sömn jag fick inatt kan ni ju själva få räkna ut. Jessica vart tvungen att dra hem när det började närma sig kväll då hon skulle få gäster hemma hos sig. Hon försökte göra allt i sin makt för att få stanna hos mig men hennes föräldrar ville ha hem henne. Jag tror helt ärligt inte att den äldre generationen förstår sig på dagens versioner av hjärtekross men det känns som att det är på en helt annan nivå. En nivå som knappt är mänsklig. 

Varje sak jag gör känns jobbigt. Det känns jobbigt att stå upp, sitta ner, ligga ner, krypa och jag vet egentligen inte vad som känns bra. Jag känner mig så oerhört grundlurad och är helt förstörd just nu. Påsarna under mina ögon är enormt stora och det ser ut som om jag inte fått någon sömn på flera veckor. Trots att det inte ens har gått ett dygn. 

Jag stannade hemma från skolan ännu en dag då jag inte känner mig ett dugg redo för att dra tillbaka dit. Mitt liv är redan jobbigt som det är så skolan skulle bara få allt att rasa ännu mer än vad det redan har gjort. 

Just nu sitter jag nere i köket och bokstavlig talat tvingar i mig maten. Trots att jag helst inte vill äta så vet jag själv att jag bara kommer må sämre ifall jag hoppar över att äta. Så därför hasade jag mig ner för trapporna, som idag kändes ännu längre än vanligt, och sedan vidare in i köket. 

Felix har jag inte sett röken av idag. Han är väl förmodligen helt slut sedan igårkväll där de nog hade superkul. Själv så låg jag och grät hela natten. Visst är det rättvist? De har livets kväll och jag ligger hemma med ett brustet hjärta. 

Sked efter sked slevar jag i mig glasspaketet jag hittade längst ner i frysen. Glassen  kommer förhoppningsvis kunna läka mitt hjärta en del. 

Plötsligt hörs det steg i hallen och Felix gör mig sällskap i köket. Han ler vänligt mot mig och jag kan se på honom att han är trött. Trots att det tar emot ler jag tillbaka. Jag vill så gärna kunna prata med honom om vad som har hänt men jag kan bara inte. Inte när det gäller hans bästa kompis. Och sen vet jag ju inte ens om han vet om vad Oscar höll på med igår eller inte. Dock tror jag inte att han skulle sjunka till den nivån att han skulle hålla det hemligt för mig ifall han visste om det. 

"Oscar kommer ganska snart" säger han och jag känner hur det stramar till i bröstet. Fan. Han får bara inte komma hit. Om han kommer hit tänker jag inte vara kvar här. Men vart ska jag ta mig? Jag vill ju egentligen bara ligga i min säng och gråta. 

"Hallå??? Jorden anropar Selma, din babe kommer snart" säger Felix och sätter sig mittemot mig vid köksbordet. Jag tvingar fram ett fejkat leende och tittar upp mot honom. Hans ögon visar mig tydligt att han inte riktigt köper mitt leende. Han verkar orolig. Möjligtvis tror han kanske att jag inte mår så bra. Och visst jag mår inte bra men jag är inte sjuk eller så. 

Han tittar på mig länge, i tystnad. Efter ett tag blir det ganska jobbigt för mig att hålla masken så jag lämnar honom ensam i köket. Min skål ställer jag i vasken och sedan går jag upp på mitt rum. 

Vad kan jag säga till Felix så jag slipper träffa Oscar nu? Och vart ska jag ta vägen? Jag tittar fundersamt runt i mitt rum. Något borde jag väl kunna hitta på. 

Över min fåtölj i ena hörnet av mitt rum ligger min träningsväska. Det kanske kan vara en idé? Jag hade kunnat säga till Felix att jag ska till gymmet och så sticker jag innan Oscar har hunnit hit. Perfekt. Det blir superbra. 

Jag stressar som bara den med att lägga ner skor och en vattenflaska i väskan och sedan trär jag på mig mina träningskläder fort som bara den. När jag lämnar mitt rum hör jag plötsligt hans röst nere vid ytterdörren. Fan, jag var för långsam. Med gråten i halsen går jag ner för trappan, ner till nedervåningen. Jag ser hur Oscar tittar mot mig och jag ser hur hela han skiner upp som en enda stor sol. Själv sjunker hela jag ihop. 

"Jag ska till gymmet med en kompis och har jättebråttom tyvärr, men vi ses" säger jag snabbt och skyndar mig förbi både Oscar och Felix. Jag hör hur de mumlar något men kan inte förstå vad. När ytterdörren är stängd bakom mig och jag börjat dra iväg mot gymmet faller tårarna. Och de faller som bara den. 

Jag bara gråter och gråter och gråter hur länge som helst. Vägen till gymmet känns längre än vad det brukar göra. För ett ögonblick hörs det som om någon ropar mitt namn. Men jag måste inbilla mig det. Jag är ju så förstörd så att jag inbillar mig saker är kanske inte så konstigt. 

Fast sen hör jag ropandet igen. Och plötsligt känner jag en hand på min axel. Jag rycker till och vänder mig om mot personen som jag hoppas inte är Oscar. 

"William?" 

Han tittar på mig med oro i blicken och kramar sedan om mig. Hårt och länge. Och jag fortsätter att gråta i hans famn. Plötsligt känns allt så mycket bättre, men fortfarande så dåligt. "Vad har hänt Selma?" frågar han oroligt och jag backar bak ett steg. En tung suck lämnar mina läppar. "Jag vill..jag kan inte berätta" pressar jag fram mellan tårarna. 

"Okej, jag förstår. Men jag finns om du behöver prata okej?" säger han och jag nickar med en suck. "Dock tänker jag inte lämna dig ensam nu när du är ledsen" säger han och lägger sin ena arm om mina axlar. "Ska du till gymmet?" frågar han och jag nickar långsamt. "Bra, då följer jag med dig dit" säger han och vi fortsätter att gå.