KILLEN I TREAN | OE

Kapitel 45 - Never trust anyone

Oscars perspektiv

"Jag trodde att jag kunde lita på dig Oscar, men jag antar att jag hade fel. Snälla, snacka aldrig mer med mig igen - någonsin. Det vi har, eller hade, är fel. Du och jag är fel, vi är fel" säger Selma. Jag lägger märke till tårarna som rinner ner längs hennes kinder men hinner inte säga något innan hon har försvunnit in till tjejtoaletterna.

Hennes ord upprepas gång på gång i mitt huvud. Vad menar hon med att hon trodde att hon kunde lita på mig? Och vadå 'vi är fel'? Jag förstår verkligen inte ett knyst av vad hon snackar om. Jag har ju inte gjort något? För hade jag gjort något så hade jag ju förstått vad hon snackade om, men det gör jag verkligen inte nu.

Och jag vet verkligen inte heller vad jag ska ta mig till. Vad ska jag göra? Hon svarar aldrig på mina sms längre och inte heller på mina samtal. Hon undviker mig så fort vi är på samma ställe. Jag kommer ju aldrig att få reda på vad som har hänt ifall jag inte ens kan få någon som helst kontakt med henne. När jag vänder mig om bort mot aulan igen ser jag hur Jessica kommer gåendes med snabba steg. Jag försöker möta hennes blick men hon har sin egna blick fastklistrad mot golvet och visar inte något som helst intresse för mig.

Vad är det som har hänt egentligen? Förtvivlat går jag tillbaka in till aulan där jag sätter mig ner bredvid Felix på raderna längst fram i aulan. Samlingen ska börja när som helst men ska jag vara ärlig så är det inte mycket som spelar någon roll längre. Det enda jag kan tänka på och det enda jag ens bryr mig om längre är att få kontakt med Selma igen. För vad som nu än har hänt så måste det redas ut. Annars finns det risk för att jag kommer förlora min Selma för alltid, om ag nu inte redan har gjort det.

"Vet du om det har hänt något med Selma?" frågar jag Felix tyst. Han tittar chockat på mig som om han inte alls förstår vad jag pratar om. "Har det hänt något med Selma?" frågar han oroligt och jag rycker på axlarna. "Jag vet inte, men hon svarar inte på mina samtal eller sms och hon undviker mig konstant" säger jag med en tung suck och flyttar blicken upp mot scenen som finns i aulan. "Men va? Ärligt?" säger Felix och jag nickar långsamt.

Långsamt känner jag hur gråten byggs upp inom mig och det känns som om det kommer rinna över vilken sekund som helst. Hon betyder så mycket för mig och nu är det uppenbart att hon inte mår bra. Om hon inte mår bra vill jag agera, inte bara vara passiv. Men att agera kan jag inte göra ifall jag inte kan få någon som helst kontakt med henne. Det är omöjligt.

"Hon vill liksom inte snacka med mig och jag vet inte vad jag kan göra mer, kan du testa att prata med henne?" frågar jag och tittar mot Felix igen. Han nickar långsamt och biter sig fundersamt i sin underläpp. "Jag kan göra ett försök".

***

"Selma?" hör jag hur Jessica säger och dörren in till tjejtoaletterna stängs igen med en smäll. Jag snyftar till och reser mig upp för att låsa upp toaletten jag sitter på. Med tårar rinnandes ner för mina kinder går jag fram till Jessica och hon lägger sina båda armar om mig. Hennes ena hand rör sig långsamt upp och ned mot min rygg i ett försök att trösta mig.

"Jag vill hem, jag kommer inte klara av att vara här idag" säger jag med en tung suck. Hon ler medlidande mot mig och nickar sedan på huvudet. "Jag förstår dig, vill du jag ska följa dig hem?" frågar hon och jag nickar långsamt. "Om du vill alltså?"

"Klart jag vill!" Utbrister hon och kramar om mig igen.

Jag är så himla tacksam över att ha henne i mitt liv. Hon betyder så mycket för mig och har stöttat mig så himla bra och mycket i alla de svackor jag har hamnat i. Jessica är verkligen en på miljonen och att jag har fått henne som min bästa vän känns helt sjukt. Jag förstår verkligen inte vad jag har gjort för att förtjäna henne.