KILLEN I TREAN | OE

Kapitel 32 - Omöjligt uppgift

Selmas perspektiv

Hur mycket jag än vill stanna hemma från skolan på grund av mitt krossade hjärna så förstår jag ju själv någonstans långt där inne att det inte är möjligt. Hamnar jag efter med skolan kommer bara allt bli till en enda stor röra, även det som ej handlar om mitt krossade hjärta. Att undvika Oscar hemma fungerar ju då jag kan låsa in mig på rummet när han kommer hit. Än så länge har han inte hälsat på Felix än så det är ju bra för min skull. 

Min mobil fylls hela tiden med missade sms och samtal från Oscar. Det är klart att jag någonstans inom mig vill svara honom men nu efter att han har mosat mitt hjärta i tusen bitar så vet jag att det är bäst att bara ignorera honom. Han gjorde sitt val att vara otrogen och det får han även stå för. 

Att undvika Oscar i skolan kan dock bli något snäpp svårare. Fine att jag kan ta andra vägar och typ gömma mig när jag ser honom men jag kommer bli galen om jag måste hålla utkik efter honom varje sekund av dagen som går. 

Men nu står jag iallafall här utanför skolan och fokuserar på att ta djupa andetag hela tiden. Det sista jag vill är att jag bryter ihop på skolan mitt framför alla elever och lärare. Då kommer jag i princip vara tvungen att berätta för både eleverna och lärarna om exakt vad som har hänt. Annars lär det spridas falska rykten på bara några sekunder - och det är ingen sak som direkt lockar mig i första taget. 

Med nervösa och tunga steg tar jag mig in genom skolans portar. Det märks att skolveckan precis ska starta igång. Massvis med elever går trötta runt i korridorerna. Vissa sitter till och med och nästan halvsover i sofforna som står längs väggarna. Min blick flyger åt höger och vänster för att vara beredd ifall Oscar skulle bli synlig för mig. Till min stora lycka klarar jag av att ta mig till skåpet utan att ens se eller höra något av Oscar. Medan jag plockar fram mina mattesaker känner jag en lätt knackning på min axel. 

Jessica kramar om mig hårt när jag vänder på mig. Till en början var jag nästan säker på att det var Oscar som stod bakom mig men det var bara Jessica, vilket jag är oerhört glad över. "Hej" säger jag mot hennes axel. "Hur mår du nu?" frågar hon och vi släpper kramen. Jag stänger igen mitt skåp försiktigt och suckar lite ledsamt. "Helt ärligt" börjar jag och tar sedan en kort paus. "Jag antar väl att jag har mått bättre" fortsätter jag med en suck. Hon lägger sin arm om mina axlar och vi börjar gå längs korridoren för att ta oss till klassrummet. "Jag förstår dig, men jag känner dig och jag vet att du är stark och kommer ta dig igenom detta" säger hon stöttande och jag skickar iväg ett litet svagt leende. 

När vi nästan har kommit fram till klassrummet hör jag några röster jag mycket väl känner igen. Och mycket väl helst hade velat undvika. Oscar och hans vänner. Shit. Jag tittar upp längst bort i korridoren och möter Oscars blick. Hela han skiner upp i ett leende och höjer handen till en vinkning. Jag sänker blicken till golvet och vänder mig bort från honom. Jessica kramar om mig och viskar i mitt öra att allt är lugnt och okej. Jag andas djupt och försöker ta in hennes ord. Hur kommer jag ens klara av skoldagarna när Oscar finns lite här och var. 

//
kort kapitel, jag vet. Men idag får det bli så :))
kram