Kapitel 40 - Svartsjuk

555 20 1
                                    

Selmas perspektiv

"Vi bara måste gå på bio igen någon gång!" utbrister William i samma sekund som jag plockar ut min mattebok från skåpet. Jag nickar instämmande med ett leende på läpparna. "Mamma Mia går ju snart, den hade vart kul att se" säger jag och stänger igen mitt skåp lite löst. William har ett stort leende på sina läppar när jag väl vänder mig om mot honom.

"Vad är det?" frågar jag och han skakar på huvudet. "Inget" säger han och jag tittar med en oförstående blick mot honom.

Några bekanta röster hörs längre bort i korridoren. Jag känner hur hela jag blir alldeles varm inom mig när jag hör den speciella rösten. Rösten som tillhör Oscar. Ganska direkt efter att jag har lagt märke till hans röst känner jag hur två starka armar slingrar sig runt min midja. Oscar kramar om mig bakifrån först men sedan vänder jag mig om för att kyssa honom. Våra läppar möts och jag ler under tiden kyssen pågår. Jag älskar verkligen Oscar, mer än något annat.

Vi avbryter kyssen och direkt vänder jag mig om mot William. "William, detta är Oscar, Oscar - William" säger jag och pekar mot de båda killarna. Jag tittar upp mot Oscar och ser hur han ler vänligt mot William. "Tja" säger han. William besvarar hälsningen med en svag nickning. Hela han ser helt plötsligt borta ut. Precis som om all hans energi plötsligt försvann i ett nafs.

"Vi har företagsekonomi strax, måste dra" säger Oscar och lämnar mig och William ensamma igen. Plötsligt slår det mig varför William reagerade som han gjorde när Oscar kom. Han är svartsjuk. Jag lägger armarna i kors och tittar allvarligt på honom.

"Vad är det med dig nu då?" frågar jag och suckar tyst. Han skakar på huvudet. "Inget" svarar han och pressar fram ett fejkat leende. Att det inte är ett äkta leende hade vem som helst kunnat lista ut. Men här och nu känner jag inte direkt för att säga emot William. Jag vill inte starta något onödigt mitt i skolans korridor.

Åter igen lämnar en suck mina läppar. Jag kramar om min mattebok i min famn och vänder mig om. "Ska vi gå?" frågar jag och tillsammans börjar vi gå emot nästa lektion. Stämningen mellan oss två just nu är oerhört ansträngd. Det känns plötsligt så skumt. Jag vet inte heller vad jag ska säga. William är en av mina bästa vänner och jag vill att det ska förbli så, speciellt när jag har Oscar. Om han inte kan acceptera det kommer det ju inte fungera att han och jag är så bra vänner som vi är. Det kommer bara vara som en påfrestning.

Direkt när vi går in till vårt klassrum förstår jag att något är fel. Folk både står och sitter lite hursomhelst och har sina blickar spänt riktade mot vår lärare. Jag hör ord som 'sluta tidigare', 'herregud' och 'storm'. En känsla av obehag äntrar min kropp ganska direkt. Vad är det som händer? Eller vad är det som hänt?

William och jag tar oss längre in i klassrummet och ställer oss så att vi kan se vår lärare bra. "Vad händer?" Frågar William mig och jag rycker på axlarna. Vi är inte de enda här inne som är oroliga just nu. Några verkar veta lite vad som har hänt men de allra flesta ser helt oförstående ut.

"Tysta" ropar vår lärare ut över klassrummet. På bara någon sekund blir det helt knäpptyst i klassrummet. Nästan läskigt tyst. "De ska blåsa upp till storm nu ganska snart och det kommer vara en oerhört kraftig storm, därför måste ni se till att ni tar er hem så fort ni bara kan, okej?" säger hon och jag tittar chockat på henne. Det har aldrig hänt att jag har blivit hemskickad på grund av en storm så det betyder att det är en väldigt kraftig storm.

"Shit" mumlar William och jag tittar oroligt upp på honom. "Jag får ta mig hem med Oscar eller nån, klarar du dig?" frågar jag och han nickar surt. Jag suckar och vänder mig bort mot vår lärare igen. "Så ni kan gå nu, se till att ta er hem säkert".

"Vi ses" säger jag till William och han nickar utan att svara. Jag suckar en smula irriterat och följer sedan efter strömmen av elever ut från klassrummet. Direkt när jag kommer uti korridoren igen plockar jag upp min mobil för att ringa till Oscar.

Jag ringer flera gånger men han svarar inte. Mitt hjärta börjar dunka fortare och fortare. Varför svarar han inte?? Jag ringer Felix flera gånger men han svarat inte heller. Jag vill verkligen inte ta mig hem själv ifall det ska bli storm.

De elever som är kvar i korridoren är väldigt stressade. Det är en ganska spänd stämning och ju längre tiden går desto fortare börjar mitt hjärta att slå. Tänk så tvingas jag gå hem ensam och tänk så får jag något hårt i huvudet som blåst bort eller något...

Det känns nästan som om min hjärna kommer explodera av alla tankar som finns hos mig just nu.

Plötsligt råkar jag av misstag krocka in i någon och jag faller till marken. Jag tittar upp mot personen och ser Oscar. En våg av lättnad sprider sig genom mon kropp. "Där är du ju" säger han. Han sträcker ut sin arm som stöd för mig så att jag kan resa mig upp och på bara några knappa sekunder är jag uppe på fötter igen.

"Vi måste dra oss hemåt nu!" säger han och håller kvar greppet om min hand. "Kom" han börjar röra sig mot utgången och jag följer efter honom. "Men Felix då?" frågar jag orolig men Oscar bara fortsätter att gå. "Han drog hem till er för att plocka ihop alla saker som står ute" säger han och jag nickar.

"Nu har vi bråttom, den kan börja ösregna när som helst" säger han och jag tittar upp mor himlen. Stora svarta moln pryder himlen och hela jag ryser till. Jag HATAR stormar.

KILLEN I TREAN | OE Onde histórias criam vida. Descubra agora