Ett nytt liv

"Fraglie"

- A-Alex... var det ordet som hann fly mina läppar utan att jag hann tänka, min röst var inte högre än ett visk. Tusentals tankar forsade i mitt huvud och jag försökte förtränga dem, oförmögen till att hantera det för tillfället.

- vad vill du? Sa jag med mitt huvud nersänkt mot golvet, rädd för att få ögonkontakt då jag vet att jag riskerar att bryta ihop.

Jag såg i ögonvrån att han reste på sig och började gå mot mig. Några steg ifrån mig stannade han och observerade mig. Tystnad fyllde rummet för ett tag.

- Jenny... sa han och bröt tystnaden vi hade för en sekund sedan och räckte fram handen för att smeka min kind.

- Leah... sa jag och vände bort kinden då han fortfarande inte verkade vilja acceptera mina önskemål.

Han tog ännu ett steg närmare mig och höll om mina axlar. Jag reagera inte så han tog ena handen och kupa min haka vilket tvingade mig att kolla upp mot honom, in i hans ögon.

- du vet att du alltid kommer vara Jenny för mig va? Jag bryr mig inte vad du vill bli kallad eller vad du får alla andra att tro att du heter men för mig är du alltid Jenny.

- jag bryr mig inte vad du tycker! Jag är och heter Leah så sluta kalla mig för Jenny! Nästan halvskrek jag och försökte diskret blinka bort tårarna som började forma sig i ögonen.

- varför gör du så här mot mig? Varför Jenny? Hans röst var bekymrad och omtänksam men jag började bli arg.

- Vadå jag? Glöm inte vems fel allt det här är! Jag bryr mig inte om dig längre så lämna innan jag slänger ut dig! Jag vände hastigt bort kinden och vände ryggen till med armarna korsande över bröstet.

- det har gått 3 år Jenny.... sa han och la ena handen på min axel, jag reagera inte och sa inte ett ord. Efter ett tag suckade han och började gå mot dörren. Innan han öppna den och gick ut bestämde jag för att säga något.

- förresten, jag vill inte att du någonsin kommer hit igen, om jag ser dig här en gång till kan du vänta dig med att nästa gång du kommer, kommer jag inte att vara här, med det sagt väntade jag på min plats tills han gick.

- det du gör är fel Jenny, bara vet om det.

Jag kunde inte låta bli att skratta högt, alla känslor jag kände förut var plötsligt borta och jag kände en ny mod ta över min kropp.

- jaså det säger du? Sa jag och vände mig om och började sakta men säkert gå mot honom.

- så det du gjorde var inte fel? Eller tycker du att det var rätt? Sa jag och fortsatte gå mot honom då han höjde på ögonbrynet och backade undan lite så han nu stod utanför min vagn och jag lutandes mot dörramen.

- det var för tre år sen Jenny... sa han och kolla skamset ner.

- och såren är fortfarande fräscha...

Han kolla upp på mig och vi stod så en stund i tystnad. Sedan bröt mina läppar upp i ett flin.

- låt denna gång vara sista gången vi ser varandra på ett bra tag... viskade jag och jag kunde känna av hans nervositet på grund av hur nära jag var.

- m-men... jag lutade mig ännu längre fram och det var bara några få millimeters avstånd mellan våra läppar.

- hejdå Alex, sa jag och kysste honom sakta men säkert vid hans högra mungipa, innan han hann reagera slängde jag igen dörren och gled ner för den med ryggen till.

Jag kunde höra honom sucka innan han gick iväg, jag har alltid övertaget.

Utan att ha märkt det kände jag några få tårar fall, jag gråter inte. Jag torkade argt bort de få tårarna som hann fly och stod upp. Jag gick mot den lilla toan som fanns i skitvagnen och kollade på mig själv i spegeln.

Jag drog handen igenom mitt nu långa svartbruna hår och drog ut tofsen som höll allt på plats. Håret föll från tofsen och ramlade ner runtomkring mig. Suckandes tog jag tag i smink borttagningen och började gnida bort all smink jag hade på mig.

Efter ett tag stod jag där med ett naket ansikte och jag undvek ögonkontakt med mig själv i spegeln. Jag gick in i sovrummet igen och tog av mig alla mina kläder förutom trosan, det var så jag gillade att sova nu för tiden. Jag gled sedan under täckena och blundade ögonen för att få en natts sömn som jag verkligen behövde och krävde för tillfället.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

- nej! Nej snälla! Släpp mig! Låt mig va!! Ahhhh! Sluta! Snälla! AHHHHHH!

-AHHHHHHH!

Jag satt spikrak upp i min säng och andades häftigt, allt jag kunde höra var mitt egna hjärtats bult. Jag kollade runt omkring mig och såg bara mörker. Jag reste mig sakta upp ur sängen och kände den kalla luften slå till min varma nakna kropp, med mina tår tassade jag bort till köket och fyllde ett glas med kallt vatten som jag sedan drack ur. När jag var klar tassade jag tillbaka till sängen och la mig ner under täckena.

Det var inte förens nu händelsen slog mig. Jag försökte skaka bort tanken men den var som fastlimmad i mitt huvud och den spelade upp sig i mitt huvud om och om igen. Jag kände tårarna börja forma sig i mina ögon och jag försökte blinka bort dem men denna gång vägrar den lyda. Det är som att uppleva händelsen om och om igen.

Tillslut bröt jag ihop, det vart för mycket, minnen, tankar, upplevelser, allting på en och samma gång. Jag satt i sängen och drog åt mig mina knän mot mitt bröst.

Det ända ljudet, tills det vart morgon igen, var mina snyftningar.

Jag hatar mig själv för att jag återigen grät på grund av det...

Lite senare uppdatering än vanlig men ja🤷🏾‍♀️
Rösta o kommentera så blir jag jätteglad!💕