Ett nytt liv

"Mission"

Han slängde en blick på telefonen innan han vände sig om mot mig och flina. Han steg sedan ifrån och gick för att ta sin telefon, jag kunde äntligen andas ut lättad och var delvis stolt över mig själv för att jag inte gjorde något som jag skulle ha ångrat senare. Dock kunde jag inte sluta tänka på vad som skulle ha hänt om telefonen inte hade ringt.

Jag följde Brandon med blicken och såg hur han tog upp telefonen och tryckte på svara knappen. Han förde telefonen till örat och kollade på mig medan han lyssnade. Hans ögon var fastklistrad på mig som om han utmanade mig att kolla bort men jag kunde inte, hans ögon gnistrade till i det dunkla ljuset och det var något hos honom som fick mig att stå kvar på plasten, fastklistrad. 

Han la på samtalet och gick till sitt garderob där han tog ut en t- shirt som han snabbt drog över huvudet. Han vände sig om mot mig och började återigen flina.

- har du aldrig hört talas om att inte stirra på folk? Frågade han för road. Jag kände mina kinder hettas upp och jag kollade ner med blicken. Vad är det för fel på mig?! Jag kände fortfarande hans blick på mig men vad skulle jag säga?

Jag kunde höra hur han skrockade lite lätt innan han vände sig om och fortsatte klä på sig. Jag stod där i tystnad, typiskt mig som inte har ett skit att säga när jag behöver säga något.

Efter några stunder av tystnad vände sig Brandon mot mig och jag kollade äntligen upp från golvet jag hade stirrat på i tystnad.

- här, sa han och slängde något åt mitt håll. Jag fångade den snabbt och kollade frågandes på honom.

- vad är det? frågade jag och examinerade den lilla svarta föremålet i min hand.

- en hörsnäcka, så du kan höra oss och vi dig, sa han och fortsatte ta några saker innan han signalerade mot mig att följa med. Jag följde med honom ut ur rummet och ner till bottenvåningen.

Väl därnere fanns ett gäng med muskulösa killar men ingen jag kände igen, jag undrade vart Dylan  var men sedan slog det mig att han kanske var upptagen och inte ville följa med. Brandon utbytte några ord på ett språk jag inte kände igen innan alla fortsatte gå ut mot dörren.

Där ute fanns det 3 stora svara skåpbilar och 1 vanlig svart Mercedes. Jag försökte svälja klumpen i halsen då jag insåg allvaret i detta uppdrag. Ta det bara lugnt Leah, allting kommer gå bra...

En lugnande hand lades på den lägre delen av min rygg som ledde mig till den svarta Mercedes. Jag vart lite förvånad när jag såg att det var Brandons hand men fortsatte gå mot bilen. Brandon öppnade dörren till passagerarsätet och gestaltade åt mig att stiga på. Jag gjorde som han sa under tystnad och han stängde sedan dörren. Han gick runt till förarsätet och öppnade dörren samt satte sig på förarsätet.

Bilen startades igång och den rullade iväg med dem tre skåpbilarna följandes strax efter. Jag kunde känna hur paniken kom ikapp, jag försökte hålla mig lugn men det gick inte så bra. Jag kollade ut genom fönstret och såg skogen svepa förbi vilket lugnade mig en aning.

- Leah....

Jag vände mig om och kollade på Brandon.

- hmm? Sa jag lite osäkert.

Tystnad innan ett långt suck fyllde rummet.

- fucka inte upp det här nu, sa han och hade blicken fastklistrad på vägen. Jag svalde och kollade på honom några sekunder till innan jag vände min blick tillbaka till passagerarfönstret.

-Mhhm, sa jag åter fokuserad på träden som for förbi.

Återigen blev det en stel tystnad men ingen utav oss försökte bryta den. Istället satt vi där och fokuserade på vårt egna lilla grej. Jag visste att jag var nervös men jag insåg inte just hur mycket förens den hann komma i kapp mig här och nu. Jag slutade bita på läpparna, vilket är en vanlig vana jag gör när jag är nervös, och tog ett djupt andetag som jag sedan andades ut.

Skåpbilarna bakom oss hade svängt av för någon minut sedan så det var bara jag och Brandon som körde hela vägen upp till baren. När vi väl var framme parkerade han en liten bit bort och vände sedan blicken mot mig.

- så fort något känns fel så måste du säga till, okej? Han lät mycket mer nervös än innan, det kan ju bero på att han inte vill att det ska gå fel, vad han nu har planerat för den här killen i baren. Jag nickade till svars och öppnade dörren som jag sedan klev ut ur.

Baren var inte så full som man kanske skulle ha förväntat sig en fredag kväll men det kan ju bero på att det är en bar där man endast kommer in om man har en inbjudning. Jag gick raka vägen till baren och ignorerade att det fanns en dansgolv vid det troliga klubb delen. Jag vet att några utav Brandons män finns här nånstans förklädda. Jag fokuserade på att gå så oberörd som möjligt, som om hela världen var under mina fötter.

När jag var framme vid baren höjde jag fingret och la en order på ett glas martini. Jag kollade runt och försökte leta efter mannen jag skulle förföra. Jag fick en beskrivning av honom på lappen Dylan gav mig men det stod inte mycket om honom. Jag visste dock att han gillade tjejer som bar väldigt litet klädesplagg, jag hoppades väl bara på att han skulle komma fram till mig istället för jag till honom. Det pirrade till i magen av nervositeten, martini glaset kom fram och jag klunkade i mig det direkt, på hopp om att nerverna skulle lugna sig. Jag lyfte fingret än gång till och bartendern gjorde i ordning mitt andra glas.

- woow, du kanske ska ta det lite lugnt med drickorna, baby. Sa en man i skinande svart kostym, han la sin hand på min lägre del av ryggen och jag gjorde mitt bästa att inte rygga tillbaka av hans äckliga personlighet. Jag log och vände mig mot honom, så jag såg hans ansikte.

Det kändes som om någon kastade en sten på min mage och jag kunde inte längre andas, allt stod still och jag önskade jag var vart som helst men här. I min hörsnäcka hörde jag Brandon's röst, det är han.

Efter ett år och några månader är den äntligen här, fortsättningen 😅
Hoppa ni tycker om avsnittet och om ni gör det så får ni jättegärna likea och kommentera, allt uppskattas! 💕💕