Ett nytt liv

"Armour"

De nästkommande dagarna spenderade jag på att springa fram och tillbaka, samlade in pengar från knarkare och drogmissbrukare. Det var inte det roligare uppdraget jag hade haft men det var iallafall mot rätt riktning. Ingen hade riktig varit sugen på att prata med mig så jag lät allihopa vara och spenderade min fria tid med Zoey istället, som iallafall verkade uppskatta min närvaro. Jag skulle dock ljuga om jag inte sa att jag var sårad över att Dylan aldrig gjorde några försök till att prata med mig. Jag hade knappt sett honom alls och de få gångerna jag hade sett honom så var han fullt upptagen med att springa fram och tillbaka och ge olika medlemmar olika uppgifter.

Det var tråkigt att inte få känna sig delaktig längre, i mitt förra gäng var jag självständig och jag hade mitt område där jag visste vad som förväntades från mig men här? Här verkades det som om ingen brydde sig om jag lyckades samla in mycket eller inga pengar, så länge jag inte störde dem, det störde mig.

Jag gjorde min väg tillbaka till huset efter ytterligare en misslyckad insamling, jag var inte speciellt nervös för jag visste att ingen skulle bry sig. Jag gick mot ytterdörren för att öppna den men såg att den stod vid gavel. Misstrogen gick jag sakta igenom dörren, jag var på min vakt ifall det skulle behövas, vilket det inte gjorde. Framför mig såg jag folk komma bärandes med kartonger mot mig. Jag flyttade snabbt ur vägen och de passerade förbi mig och var påväg mot några skåpbilar som låg lite längre bort. Jag kunde identifiera att en av kartongerna innehöll vapen och den andra ammunition. Jag visste att något stort var på gång. Jag kollade förvirrat runt och hoppades på att se någon jag kände igen så jag kunde fråga vad som försiggick.

Några meter framför mig la jag ögonen på Dylan, när han såg mig lyste hans ansikte upp och han vinkade till mig glatt som han höll i en box. Jag började gå mot honom, osäkert. Var det inte han som hade ignorerat mig i dagar? Nu beter han sig som om det aldrig hände. Han lämnade sin box till någon medlem som gick förbi. Han vände sig om och log när jag närmade mig.

- mår du bättre nu? Frågade han och kollade hoppfull.

- vad menar du? Frågade jag förvirrat. Han kollade också förvirrad tillbaka. Han hade inte förväntat sig det svaret.

- j-jag trodde du inte hade mått så bra under de senaste dagarna. Han såg min förvirring och fortsatte. " jag hörde att... Brandon sa att..."

- Dylan skynda vi behöver din hjälp! Det är Tyler, han har en pistol! Dylan såg panikslagen ut och följde efter mannen som hämtade honom raskt, lämnade mig helt ensam med tusentals nya frågor. Vad var det han menade? Vad var det Brandon hade sagt om mig? En ilska jag inte hade känt tidigare började sprida sig genom min kropp. Var han anledningen till att jag hade spenderat de senaste dagarna i isolation?

Jag kollade runt, desperat av att hitta Brandon så jag kunde säga det jag kände till honom. När jag väl blev arg var det inget som kunde stoppa mig. Lyckligtvis, för mig naturligtvis, såg jag Brandon komma ner från trapporna. Han såg nonchalant ut. Bakom honom hade han två män som troligen bar på de sista kartongerna.

Jag gick med raska steg mot honom. Han hade inte lagt märkte till mig förens jag var endast några meter ifrån.

- du! Sa jag med fingret pekandes på honom som jag tog de sista stegen. Han såg förvånad ut.

- vad tror du att du håller på med? Jag tänkte inte på vad jag sa, jag sa bara det jag kände vilket jag oftast brukade ångra efteråt.

Jag la märke till att männen bakom honom utväxlade blickar med varandra. Jag såg även att Brandon spände sina käkar. Han var sur. Jag visste att det inte var okej av mig att prata så till vår ledare men det brydde jag mig inte om vid tillfället. Han nickade åt männen att gå före, vilket de tyst lydde. Han återvände sedan sin blick till mig, med ögonen fulla av ilska. Ett grepp om min handled och han drog med mig hårt mot en korridor. Jag lät en smärtsam stön lämna mina läppar innan jag började protestera men det lönade sig inte då han var mycket starkare än mig.

Innan jag visste om det öppnade han en dörr och slunga in mig innan han själv steg in och stängde dörren bakom sig. När han stängde dörren blev det becksvart. Det enda ljuset som kom in var från dörrspringan under dörren. Eftersom han drog mig och gick i sin hastighet var jag en aning andfådd. Det tog ett tag för mig att att hämta andan och för mina ögon att vänja sig vid mörkret men när jag gjorde det insåg jag att jag var i ett mörkt rum med en kille jag inte ville vara det med. Jag backade skräckinjagande tillbaka och slog strax efter ryggen i väggen. Jag kunde uttyda hans reaktion i mörkret.

- jag tänker inte skada dig, sa han en aning irriterad men också... sårad? Jag var inte säker.

- men vem fan tror du att du är som kan prata så mot mig?! Glöm inte bort vem du är och vem jag är! Där var ilskan igen. Jag visste att jag måste ha inbillat mig det jag trodde tidigare.

- förlåt för det men jag kan iallafall rättfärdiga mina handlingar för du har gått runt och spridit rykten om mig! Även min ilska var tillbaka.

- vad fan snackar du om?! Han var förvirrad över min anklagelse.

- du sa till Dylan att jag var sjuk och att han skulle hålla sig undan från mig! Tack vare dig har jag spenderat de senaste dagarna själv och sprungit fram och tillbaka för att förtjäna din tillit och under den tiden har du gått runt och brutit min! Ett elakt fnös lämnade hans läppar när jag yttrade mina ord. Han tog ett steg närmare mig.

- är det vad du tror att jag gjorde? Han lät mera road nu än arg men en glimt av hans ilska var fortfarande där.

- jag sa så för att ge dig tid för dig själv. Jag visste att du skulle behöva det med tanke på vad du blev tvungen att gå igenom på uppdraget. Jag lät till och med Zoey stanna kvar här även om hon inte är en sly cobra! Så tekniskt sätt kan jag också rättfärdiga mina handlingar!

Han lät mera irriterad nu när han sa de sista meningarna. Jag stod där förbluffad, jag visste inte vad jag skulle säga. Han hade rätt, även om jag inte hade insett det tidigare så uppskattade jag ensamheten de första två tre dagarna.

- m-men du sa... du sa att jag fucka upp uppdraget. Jag trodde du var... Sa jag knappt högre än en viskning som jag vände blicken mot golvet. Jag skämdes för min anklagelse mot honom men jag visste också att det jag sa lät så fånigt att jag dog av pinsamheten inombords.

Jag kände hur han tog de sista stegen närmare mig och mellanrummet mellan oss försvann. Jag var helt plötsligt inte rädd för honom längre. Hans hand for upp mot mitt ansikte där han la en hårslinga bakom örat som hade ramlat framför ansiktet. Han placerade sina fingrar under min haka och puttade varsamt upp den så vi nu gjorde ögonkontakt. Hans röst var låg när han yttrade nästa mening.

- du fuckade inte alls upp uppdraget.... uppdraget fucka upp dig. Han stirrade intensivt på mig innan han kom på sig själv och harklade sig som han tog ett steg tillbaka. Jag kände fortfarande avtrycken av hans fingrar under min haka.

- om du ursäktar så har jag faktiskt ett gäng att döda. Hans vanliga röst, som alltid lät som om han var irriterad, var tillbaka. Med det sagt öppnade han snabbt upp dörren och lämnade rummet, det var inte förens nu jag såg att det var en städskrubb vi befann oss i. Jag kände mig mer förvirrad nu än vad jag var förr. Brydde han sig verkligen om mig? Men det förklarade inte hans elaka beteende mot mig de senaste dagarna men också hela min vistelse här.

Jag var iallafall säker på en grej och det var att jag inte alls hade inbillat mig den kvällen, den kvällen då han tröstade mig och viskade att allt skulle bli bra igen om jag bara höll ut. Jag visste att han var en god människa djup inom sig. Han hade bara gått igenom ett helvete för att komma hit och det helvetet har gett honom en rustning runt sig som skyddar honom mot smärtan från alla håll, precis som mig.

Tack till er som röstar och kommenterar!! Uppskattas så sjukt mycket🥺💕💕