Ett nytt liv

"Unrealiable"

Vi var i ett prydligt inrett konferensrum, jag kände nervositeten i mitt system och jag kunde inte låta bli att rulla med tummarna, något jag anses göra när jag är nervös.

Planen pratades igenom och godkändes, jag kan helt klart säga att jag knappt förstod något utav det de nyss sa, jag är fortfarande chockad över dagens händelse och inte har jag fått en dag på mig att smälta in allt än. Jag svalde klumpen i halsen och kollade på Dylan som såg ut att inte ens gilla tanken av planen.

Männen skakade händerna med varandra innan de gick iväg och lämnade mig Dylan och Brandon. Jag kollade förvirrad mellan de båda och jag kunde känna den besvärliga atmosfären i luften. Tillslut suckade Brandon irriterad innan han mumla något till Dylan och gick ut ur rummet.

Jag kollade på Dylan och undrade vad det var om men han bara sucka och skaka på huvudet.

- kom, sa han och viftade till mig. Jag gick efter honom villigt.

När vi väl kom ut ur rummet hängde han över räcket på tredje våningen med armbågarna och kollade ner på bottenvåningen.

- är du verkligen villig till att göra det här? Frågade han och kollade skeptiskt på mig.

Jag ryckte på axlarna och joina honom där han stod vid räcket.

- jag ser inte problemet i det... sa jag nonchalant och kollade på personerna nere vid bottenvåningen som gick fram och tillbaka. Jag kunde se att han höjde på ena ögonbrynet och kollade skeptiskt på mig.

- inte se problemet? Vet du vad du har gett dig själv in på nu? Sa han och sucka.

- ja och jag gjorde det utav en anledning, sa jag nu lite irriterad, jag gillade inte att prata om saker jag redan har beslutat mig om. Han sucka lite lätt men accepterade mina önskemål. Utan att diskutera vidare på det räckte han efter ett papper i bakfickan som han sedan tveksamt gav till mig. Jag rynkade på pannan och undra vad det var för nåt.

- vad är det? Frågade jag som jag öppna upp lappen och kolla på det som stod där.

- all information du behöver för att genomföra ditt första uppdrag,  sa han och undvek min blick. Jag kollade skeptiskt på honom innan jag snabbt skannade över innehållet på pappret.

Jag tappade plötsligt andan när jag insåg vad det var de ville att jag skulle göra.

- v-vad ska d-det här b-betyda?? Frågade jag nästan lite förolämpad.

- jag förvarnade, sa han fortfarande skamset över deras, men inte hans, handlingar. Jag tog en djup andetag och bestämde mig för att bli över med det här uppdraget så snabbt som möjligt och sluta klaga.

Jag skulle precis säga något innan hans telefon började ringa. Han såg förvånad ut och kollade på numret som ringde honom. Sedan rynkade han på pannan innan han svara.

- hallå?

Tystnad, det var allt som hördes. Paniken och skräcken växte i hans ögon men inte ett ord mer sa han. Sedan mumlade han något till svar innan han la på och stoppade ner telefonen i fickan igen.

- förlåt men jag måste verkligen iväg, sa han bråttom. Jag nickade förståndigt men kunde inte rå för att känna mig lite besviken. Han log ursäktandes innan han skyndade sig nerför trapporna och ut ur huset.

Jag suckade och bestämde mig för att göra mig redo inför uppdraget jag skulle genomföra idag men innan ville jag reda ut allting med Zoey. Jag gick ner till andra våningen och gick till hennes rum.

Jag stod och knackade men ingen öppna.

- Zoey? Frågade jag tveksamt.

Sedan såg jag någon gå förbi mig på korridoren.

- ursäkta mig men du råkar inte veta något om hon som var i det här rummet? Frågade jag.

- hon och Tyler lämnade för runt 1 timme sen, något med att hon skulle flytta härifrån, sa mannen och ryckte på axlarna då han inte exakt visste detaljerna.

Luftstrupen kändes som om den svullnade upp och jag hade plötsligt väldigt svårt för att andas. Hon sa aldrig hejdå. Jag kunde inte rå för att tänka att hon verkligen måste hata mig nu. Utan att kunna säga något ord nickade jag bara vänligt som ett tack och han gjorde det samma innan han lämnade och gjorde sin grej. Stenen i magen befann sig där nu igen och jag var tvungen att hålla mig i räcket för jag kände plötsligt en våg av illamående som slog till mig.

Huvudet snurra och jag tog djupa andetag. In ut in ut. När jag kände att illamåendet hade lugnat ner sig lite samlade jag ihop mig själv och gick till mitt rum för att göra mig redo för kvällen.

~~~~~~~~~

Framför spegeln stod jag nu med lockat hår som var halv uppsatt. De resterande slingorna låg längs min kropp och definierade mitt ansikte. Jag hade en röd lång klänning som hade en split på sidan av låret vilket visade nästan hela mitt lår. Sedan hade klänningen även en väldigt djup urringning med spagetti band. Med andra ord var klänningen väldigt öppen och man kunde se det mesta. Makeupen var lite mellan naturlig och glamourös då jag inte orkade lägga ner mer tid på den. Istället satte jag på mig mina röda högklackar och gick nerför trapporna. Jag hade fortfarande runt en timme på mig men bestämde mig för att kanske ta något att äta.

Jag hade precis hunnit nerför trapporna då ytterdörrarna till huset öppnades med kraft och in kom Dylan bärandes på någon. Bredvid var det två andra personer som drog med sig någon mellan dem, någon skadad.

Hjärtat började bulta snabbare då jag insåg att killen väldigt mycket liknade Tyler. Och kvinnan i Dylans famn var ingen mindre än Zoey själv. Jag började få panik och blodet i kroppen rusade till huvudet.

Dylan sa något till männen och den ena tog med Tyler in till antagligen sjukvården i huset. Den andra tog emot Zoey och det var inte förens nu jag fick en hyfsat blick på henne. Det kändes som om hjärtat slutade slå för ett tag när jag såg henne. Henens hår var helt trasslad i smuts och jord. Hennes händer skakade och hon var så liten och sårbar. Hon klängande ihop sig till mannen Dylan gav henne till och hon rullade ihop till en boll.

Mannen tog sedan Zoey och gick iväg med henen uppför trapporna. Bara tanken av vad som skulle ha kunnat hända fick mina öron att pipa av blod ruset som pågick i min hjärna. Jag skulle precis stoppa mannen och fråga vad som hade hänt och fråga om Zoey var okej men långt hann jag inte komma förens ett par händer tog tag om mig.

- inte nu Dylan, jag måste veta vad som hade hänt med Zoey! Sa jag panikslagen och försökte rycks åt mig armen men det gick inte då han var betydligt starkare.

- Leah snälla... sa han och försökte lugna ner mina försök på att ta mig loss och springa till Zoey.

- vad har hänt med henne Dylan! Sa jag förbryllad och kände tårarna bränna bakom locken. Inte långt efter började jag gråta strömmar.

- snälla berätta... sa jag med rösten tjockt av sorg. Den värsta scenen som kunde ha hänt henne spelade sig i mitt huvud och jag ville bara skaka av mig tanken.

- jag är så ledsen Leah för att det hände, sa Dylan sorgset och kollade på mig som om han skulle säga något som skulle helt och hållet förstöra mig, vilket det gjorde. "Hon vart våldtagen."