Ett nytt liv

"Reminder"

Bang!

Det var så det kändes, allt jag kunde känna och höra. Det spelade ingen roll vad han sa efter dem tre orden för att allt jag kunde tänka på och se var henne på marken. Ensam och rädd.

- j-jag måste s-se henne... sa jag knappt hörbart.

Ett suck kom från Dylan men inte ett förhinder. Jag började med tunga steg gå uppför trapporna till hennes rum. Jag kunde höra att Dylan kom efter mig. Jag var rädd, rädd för hur hon tog in situationen. Om hon tog in det som jag tror att hon gjorde kommer detta inte sluta bra för någon utav oss.

Jag ville gråta, jag kände sorgen klumpa ihop sig till en sten i magen och en separat vid halsstrupen. Varför? Det var det ända jag kunde tänka på. Varför just henne? Hon har redan gått igenom så mycket, detta kommer bryta henne i två, visste inte karma om det innan den bestämde sig för att hon skulle förtjäna det här? ingen förtjänar det här.

Innan jag hade insett det var jag nu endast några steg från hennes sovrum där hon låg. Paniken steg inuti mig. Jag visste inte vad jag skulle mötas utav. Jag var rädd, rädd för att allt minne jag så desperat hade försökt förtränga kommer åka framför mina ögon i sekunder så fort jag ser henne. Rädd för att se mig själv där inne istället för henne.

Med darrig andetag tog jag ett steg närmare dörren.

- Leah, är allt bra? Du behöver inte gå in dit om du inte klarar av det, vi alla förstår. Sa han mjukt men han förstod inte, ingen förstod.

- jag måste... hörde jag mig själv viska utan att själv ha insett att det var jag.

Jag skulle precis ta ett steg närmare när dörren öppnades och Tyler kom ut haltandes. Han såg så nere ut att det inte var sant. Det glädjer mig lite grann att han verkligen bryr sig om henne trots de få dagarna vi hade varit här. Det ansiktsuttrycket han hade på sitt ansikte förklarade exakt varenda känsla han kände och jag kunde inte låta honom bära den skulden själv. Jag var trots delaktig i det hela.

- Tyler... sa jag darrigt, jag försökte säga det modigt, högt, självsäkert men det gick inte som planerat.

Han kollade upp mot marken och rakt in i mina ögon, hans ögon reflekterade inget annat än ren ångest och sorg. Jag vet hur det känns.

Jag tog ytligare ett steg närmare honom och tog tag om hans händer. Hans ögon kollade nu på våra händer.

- det är inte ditt fel Tyler, du kan inte skylla det här på dig själv, jag tillåter dig inte att ta den här skulden på dig, hör du mig? Sa jag och låt delvis säker.

Han kollade nu upp på mig, rakt i mina ögon. Jag kunde se hans ögon fyllas med tårar och hur hans läppar darrade när han försökte prata.

- hon ville inte ha mig där... sa han knappt hörbart.

Jag kunde inte föreställa mig hur svårt det måste vara för både Tyler och Zoey. Tyler måste känna sig jätte skyldig för det som hände Zoey och stackars Zoey som inte vet hur hon ska hantera det här. Det är också svårt för mig. Men jag måste vara stark. Både för Zoey and Tyler.

Jag tog in några djupa andetag.

- jag är ledsen att säga det här men du är en påminnelse för henne, en påminnelse som alltid påminner henne om händelsen så fort hon ser dig, en påminnelse som får henne att återuppleva händelsen om och om igen, ibland blir det bara för mycket att hantera. Sa jag och kollade honom rakt i ögonen. Sorg var det ända som definierade honom vid det tillfället. Han var inget annat än sorg. Han visste vad det betydde, han visste vad det innebar men vad skulle han göra för att göra allt bättre?

- vad kan jag ens göra för henne då? Sa han sorgset.

- tid, ge henne bara tid. Med tiden läker såret och det blir lättare att hantera händelsen, även om man aldrig lyckas lära sig att glömma bort det så kan man lära sig att acceptera det och lära sig utifrån det så man aldrig behöver gå igenom det igen. Sa jag menandes och kramade om hans händer lite lätt.

- jag vill inte att hon ska gå igenom det här själv, jag vill vara där för henne. Sa han och kollade ner på marken när han insåg att en tår höll på att fly hans ögon. Jag kollade på när tåren flydde hans ögon och föll ner på marken med ett smackande ljud.

- hon kommer inte vara ensam, hon kommer alltid ha mig vid hennes sida och jag förstår att du vill vara där vid hennes sida men nu är inte ett bra tillfälle, snart kommer du ha chansen att vara där för henne och jag ber dig att vara redo och hjälpa henne när hon behöver din hjälp för jag vet vad denna sort skuld gör för en tribut på dig men snälla låt det inte komma åt dig.

Jag såg på hur han smälte ner varenda ord jag sa till honom. Han försökte förstå, försökte acceptera men det var svårt, det förstod jag. Han nickade bara lite lätt innan han drog bort sina händer från mina och gick därifrån till hans rum som låg längre in.

Jag suckade ut och kollade mot dörren som var inom räckhåll nu, jag är inte redo.

Jag kände en hand på min axel, det var Dylan. Jag hade helt glömt bort att han var där hela tiden. Jag vände mig om och gjorde ögonkontakt med honom. Han såg sorgset ut, själv kunde jag känna tårarna bränna sig bakom ögonlocket, jag får inte gråta.

- Leah... sa han knappt hörbart.

Jag slog ner med blicken, jag visste att han kunde se rakt igenom mig i denna stund, jag var så sårbar, så läsbart. Jag var rädd att han kunde läsa mig som en öppen bok i denna stund men vad kunde jag göra? Springa ifrån? Jag var tvungen att möts min största rädsla. Mitt förflutna.

- kolla på mig... sa han och förde lätt upp mitt huvud med två utav hans fingrar som han placerade under min haka. Jag gjorde inget motstånd.

Återigen hade vi ögonkontakt. Han skannade mig fram och tillbaka, läste om varenda ord om och om igen, på hopp om att han läste fel första gången, med det gjorde han inte.

- vad har du gått igenom? Frågade han oroligt och torkade bort en tår som hade flytt och åkte längs med min kind. Jag grät.

- det är i det förflutna, sa jag snabbt och drog ifrån. Jag ville inte att han skulle få reda på mer om mig, han visste redan för mycket. Det kunde jag se på hans ansikte. Han såg förvirrad och sorgset ut samtidigt, jag förstod honom. Men ingen förstod mig.

- jag måste se Zoey nu, jag vill gärna ha lite ensam tid med henne, sa jag och slog ner blicken. Killar i generellt sätt är en påminnelse till henne men jag vet att det kommer bli bättre, jag hoppas att det blir bättre.

Han nickar bara till svar och jag vände mig om och öppnade dörren till hennes rum som jag sedan steg in genom.

- Zoey? Sa jag försiktigt så jag inte skrämde henne. Ingen respons. Oroligt började jag gå närmare sängen och där var hon, ihop krupit i fosterläge på golvet mot väggen. Händerna över knäna, dragna åt henne hårt. Och då hände det, all känslor, minnen och tankar spelade framför ögonen på mig i sekunder. Det var för mycket men jag kunde inte ge upp, för hennes skull. Hon var min påminnelse.