Ett nytt liv

"The hero and the villain"

Brandons perspektiv

Jag hade precis gjort mig själv i ordning för att ta en lång tupplur när telefonen ringde till. Jag drog irriterat handen genom mitt blöta hår som jag gick för att svara på telefonen. Det var Dylan, han skulle inte ha ringt om det inte var viktigt. Jag sucka och svarade, jag orkade egentligen inte med det här längre, jag ville bara sova och ta hand om röran jag hade skapat imorgon.

- ja Dylan?

- du blir tyvärr tvungen att komma ner till källaren. Jag sucka och sa okej innan jag hängde på och gjorde min väg ner dit. Jag visste att det inte kunde vara något bra om det involverade källaren. Det var dit vi tog våra fiender och folk i allmänheten som inte ska få reda på vår anläggning. Jag joggade lätt nerför trapporna och öppnade dörren till källaren när jag väl var framme. Jag hörde mumlade röster längre fram och gick mot det hållet.

- snälla, vi vill inte skada dig, bara säg vad du vet. Det var Dylanskt röst. Den andra rösten bestod bara av snyftningar, det var en kvinnans röst, det var det ända jag kunde urskilja.

Jag öppnade dörren som stod på glänt, där jag visste att Dylan och gästen befann sig innanför.

- vad försiggår här? Frågade jag förvånad över scenen framför mig. Innanför dörren stod Dylan framför kvinnan som grät hysteriskt. Två vakter hade ett hårt grepp om varsin av hennes armar.

- tack gode gud att du är här! Utbrast Dylan och drog frustrerat handen genom sitt hår och gnuggade den vid toppen av huvudet.

- släpp henne, sa jag och de båda vakterna gjorde det omedelbart, kvinnan sjönk till marken med händerna framför ansiktet. Jag kollade på Dylan för att han skulle vidareutveckla vad som försiggick. Men kvinnan hann före Dylan.

- jag hade ingen aning... jag lovar. Orden var inte högre än en viskning men de hördes tydliga i det tysta, ekandes rummet. Kvinnan kollade upp och kunde äntligen se vem det var. Angie. Ilskan inom mig började bubbla upp, hon var anledningen till att Leah blev skadad, hon var den som kom med informationen. Hon är anledningen till att allt gick skit idag.

- döda henne, sa jag monotont och vände på klacken för att gå därifrån. Kvinnan brast ut i gråt igen och Dylan tog tag om min tröja innan jag hann lämna.

- så fort något blir komplicerat är mord alltid din lösning, sa han, jag hörde besvikelsen i rösten på honom.

- vad förslår du då? Frågade jag kyligt. Dylan släppte taget om min tröja och satte sig på huk framför kvinnan. Han nickade med huvudet mot vakterna och bad dem att lämna vilket de gjorde.

- vi kommer inte skada dig, upprepade Dylan så fort mannen lämnade rummet. Han sa det med den vänliga rösten han alltid använde vid liknande situationer. Kvinnan kollade upp på honom innan hennes blick fastnade på mig, med rädsla i blicken.

Dylan rörde hennes haka försiktigt och drog fokuset tillbaka till honom.

- ingen kommer skada dig, berätta bara vad du vet, sa han och släppte inte handen om hennes haka. Han var bra på sånt, att förstå vad han ska göra för att lyckas komma igenom till dem, till dem skadade. Jag däremot kunde inte besvära mig på att försöka förstå dem och att försöka få dem att förstå sig på mig. För mig fanns det bara ett alternativ, döden. Jag stod otåligt vid sidan och väntade på att hon skulle svara, precis som jag var påväg att ge upp och ta fram pistolen, svarade hon.

- de måste ha iscensatt alltihopa, sa hon tyst. Jag fnös till och kunde inte tro mina öron, förväntade hon sig att vi skulle tro henne? Dylan gav mig en arg blick och jag höjde på händerna i försvar och försäkrade honom om att jag inte skulle störa.

Hon fortsatte efter att Dylan gav henne en försäkrande leende.

- jag hörde det jag sa, jag lovar jag ljuger inte! Han sa att han skulle ha ett stort möte dagen efter och att han skulle till den baren för att möta upp några gängmedlemmar, jag hörde vad jag sa, upprepade Angie och kollade tomt framför sig. Dylan nickade återigen försäkrande. Hon stirrade nu rakt in i hans ögon.

- han visste att jag skulle åka dit, han ville att jag skulle åka fast. Han satte mitt liv i fara... jag trodde jag betydde något för honom, sorgen kunde höras i hennes röst men hon var uppenbarligen över honom för varför skulle hon annars skvallra på honom? Om det nu hon sa var sant.

- vet du något mer om gänget? Frågade jag då jag tyckte att hon kom långt ifrån ämnet som var intressant. Dylan slängde en lätt irriterad blick på mig men sa inget. Angie kollade också på mig och övervägde att svara men gav sedan in.

- jag berätta allt jag visste, sa hon och kollade mellan mig och Dylan. Jag suckade, hon var inte till någon användning längre, det blir svårt att göra oss av med henne. Dylan skulle knappast låta mig döda henne och jag litar inte på henne för att låta henne gå.

- fan, brast jag ur mig frustrerat. " Jake kommer undan igen!" Hennes ögon vidgandes.

- J-Jake? Som i Jake Gullino. Jag höjde ena ögonbrynet och kollade undrandes på henne.

- Ja... hur vet du vem det är? Hon hade klämt att hon inte alls var involverad i gänget som Mike var och att hon knappt visste något utöver det hon ibland brukar höra då och då.

- han anlitade honom, sa hon som om vi var menade att redan veta om informationen. Hennes blick vacklade mellan oss osäkert. "Jake anlitade Mike för att döda någon man, det blev stort på nyheterna den dagen, poliserna snackade om seriemördare och sånt, om de bara visste vad det egentligen var."

- varför? Fick jag ur mig innan jag insåg att det var min egna röst.

- Jake snacka något om att hämnas på någon tjej han surade över, det hade tydligen hänt något mellan dem. Sa Angie och ryckte på axlarna då hon själv inte visste något mer. "Det var därför jag kom till er, jag vet att det låter hemskt men jag trodde att han bara dödade dåliga personer, du vet de som hade gjort något dåligt under deras livstid men sen insåg jag sakta men säkert att det var han som gick runt och styckade upp kropparna som polisen var hysteriska om. Han var den onda som behövde dödas" jag trodde henne när hon yttrade de där orden, hon ljög inte, det kunde jag se på henne. Jag nickade och visade att jag uppskattade hennes uppriktighet och började gå mot dörren. Innan jag gick ut vände jag mig om och gjorde direkt ögonkontakt med henne.

- han är förresten död, du får stanna här hur länge du än behöver. Du är vår gäst här. Hon visade inga känslor när jag nämnde att han var död. Hon nickade bara och tackade vänligheten. Jag nickade tillbaka och lämnade rummet.

Jag joggade uppför trapporna igen men stannade till vid andra våningen. Jag tycktes höra mig ljud från någonstans men ärligt talat var jag för trött för att orka handskas med något. Jag ville bara upp den sista våningen, in till mitt rum och sova. Men något lyckades väcka mitt intresse så istället för att fortsätta uppför trapporna gick jag mot ljudet. Några sekunder senare stod jag framför Leahs dörr.

Längre kapitel än vanlig, skriv gärna om ni föredrar kortare eller längre avsnitt, eller om den här längden blir bra. Glöm inte att rösta och lämna gärna en kommentar 💕