Ett nytt liv

"Triggered"

Ett nick, det var allt han gjorde. Dylan reste sig snabbt upp och gick med raska steg bort till Brandon. Utan några fler ord än ett nick gick dem båda ut genom dörren.

Undra vad det var om?

Alla återgick till sin mat återigen utan några ord fast jag var inte lika sugen på efterrätt så jag tackade för maten och gick därifrån.

Väl uppe i mitt rum bytte jag om till ett par rena kläder och lade mig i sängen.

Ingen kommer märka att vi är försvunna, ingen kommer leta efter oss. Den ända personen som skulle bry sig om mig och leta efter mig var här. Vi skulle aldrig komma härifrån förrän dem hittar det dem letar efter.

Innan jag än visste ordet om det somnade jag i en djup väldigt behövande sömn.

~~~~~~~~~~~~~~

Det var mörkt ute när jag väl vaknade upp igen, jag hade ingen aning om när jag somnade eller vad klockan var nu för tillfället. Jag letade efter min telefon som brukade vara på nattduksbordet men kom på att jag hade glömt den i min husvagn och att jag inte var där jag egentligen skulle vara.

Irriterad reste jag mig upp igen och gick in till toaletten för jag visste att det fanns en klocka där inne.

Väl därinne visade klockan kvart över 12. Inte alls så sent tänkte jag för mig själv och himlade med ögonen.

Som vanligt brukade jag alltid bli törstig vid denna tid så jag tassade tillbaka till mitt rum igen. Golvet var för kallt för att kunna gå barfota på så jag slängde på mig ett par knähöga strumpor som gick bra ihop med mina babyrosa mjukis shorts och min nya vita linne.

Tassandes gick jag ner för trappan och gick vidare mot köket som jag nu hade lärt mig vart den var. Utan att dra ut mer på tiden hällde jag bara upp ett glas med kallt vatten och klunka i mig det. Det var så uppfriskande så att man kunde tro att jag inte hade druckit vatten på en hel månad.

Full med energi, jämfört med förut, gick jag tillbaka till mitt rum, ja vatten hade en sån effekt på mig. Väl ute i korridoren, påväg till mitt rum råkade jag gå in i någon riktigt.... pladask. Jag vart så förvånad så jag höll på att ramla baklänges.

Som tur var så hann personens händer fånga mig innan jag även föll pladask mot golvet. Det var tillräckligt mörkt i korridoren för mig att inte kunna se personen.

Jag mumlade snabbt ett tack och raskade snabbt förbi honom men så långt hann jag inte komma förens personen jag gick in i tog tag om min hand.

- jag vill inte ha dig vandrandes omkring i huset helt själv mitt på natten, viskade denna person hes och mörkt i mitt öra. Jag frös på plats och kunde inte komma på något att säga tillbaka fast det behövdes inte för sekunden efter försvann han i mörkret.

Jag kunde inte riktigt identifiera personen för jag visste att det var morgon rösten han hade för ingen jag hade hört hittills lät så men med tanke på kroppsbyggnaden personen hade när jag gick in i honom hade jag en ganska bra gissning på vem det kunde ha varit.

Med mina tankar forsandes i huvudet gick jag uppför trappan påväg mot mitt rum. Tanken att det kunde ha varit Brandon som var mycket snällare än vad han brukade vara, vilket inte var så snällt egentligen, störde mig. Jag menar asså han är på min dumma personer lista och jag vill inte ändra på det. Det är där han tillhör och det är där han ska förbli.

När jag väl var några meter ifrån mitt rum såg jag en gestalt lämna ett av rummen lägre bort i korridoren. Denna gång var det en gestalt som jag kände igen. Läpparna på mitt ansikte började glida upp och jag kunde inte rå för flinet som började forma på mina läppar.