Ett nytt liv

"Altercation"

Dylans pov

Jag visste att Leah dolde något men jag har inte rätten att pressa henne, vad för en person skulle jag vara då? Jag önska hon kunde öppna upp dock.

Jag visste vad jag var tvungen att göra, jag kunde inte låta det hända, inte efter vad som hände nyss. Jag gick mot trapporna och joggade lätt upp för trapporna till tredje våningen. Svängde av vid höger och öppnade sedan dörren längst in. 

På kontorsstolen satt Brandon med fötterna på varandra på bordet och fifflade med en kniv i handen, en dålig vana han hade.

- Dylan, sa Brandon och kollade upp på mig med ena ögonbrynet upphöjt.

- vi måste prata, sa jag och stängde noga dörren efter mig.

- vad händer? Fråga han och började flina, "har det nåt med Nicole att göra?"

Jag kunde inte låta bli att rulla med ögonen.

- nej, vi har viktigare saker att diskutera, sa jag lite irriterat och satte mig ner vid en utav stolarna framför honom. Han tog ner sina fötter från bordet och lutade sig mot bordet samt lade sina händer som var knäppta tillsammans på bordet.

- hur kan jag hjälpa dig? Frågande han med sin hånfulla röst.

- det är seriöst Brandon, sa jag nu lite trött på hans vanliga beteende.

- okej, sa han nu mer seriöst och professionellt.

- du måste ställa in uppdraget ni hade idag, sa jag seriöst. En stund av tystnad vart det i hela rummet innan Brandon brast ut i skratt.

- ursäkta dig, men vad får dig att tro att jag kommer göra det? Frågade han lite skratt irriterad men jag vet att han är mycket mer irriterad än vad han låter.

- jag menar det, jag tror inte det blir bra om ni genomför uppdraget, speciellt inte idag, sa jag och försökte få honom att fatta.

- och varför inte det då? Frågade han irriterad och höjde på ena ögonbrynet.

Jag kunde inte säga varför, inte ens Leah hade berättat det för mig utan allt jag gjorde var utav ren magkänsla, hur skulle jag förklara det?

- nå? Jag väntar? Sa han nu otåligt.

- jag kan inte berätta det, du måste helt enkelt lita på mig, sa jag och ryckte på axlarna.

- precis som jag litade på dig med Grace? Sa han och lade händerna på kors och stirrade intensivt på mig.

- Brandon snälla inte nu, sa jag trött, jag ville inte direkt starta upp en argument mellan oss.

- nej jag undrade bara, var det så du menade? Att jag skulle lita på dig? Lita på att du skulle hålla ditt ord? Sa han med en mask framför ansiktet, han försökte se modig och tuff ut men innerst inne visste jag att han kände motsatsen.

- Brandon det är ingen idé att prata om det här nu, det är i det förflutna och vi kan inte längre göra något åt det, sa jag för sympatiskt vilket var mitt fel.

- så du har lämnat allt bakom dig? Så Grace är inte längre någon person du tänker på, någon som du har skuldkänslor över? Så du har bara glömt bort allt och levt ditt förbannade liv under hela denna tid?! Brast Brandon ut och stod upp från stolen med knytnävarna hårt knutna på bordet.

- Brandon du vet att det inte var så jag mena! Sa jag och försökte lugna ner honom, jag visste att jag hade tryckt på en knapp jag inte borde ha tryckt på.