Ett nytt liv

"Deja vu"

Nästa sak jag vet så har han lämnat rummet med mig ståendes där förbluffad. Efter att jag hade återhämtat mig gick jag ut ur det lilla rummet som jag nu såg var en skrubb. Jag skakade av känslan av deja vu jag fick och såg att både Dylan och Brandon inte var kvar där längre.

Inte för att det spelade någon roll.

Jag gick nu in till köket och drack ett glas vatten innan jag sprang uppför trapporna och in till mitt rum. Jag slängde av mig kläderna på sängen och hoppade in i duschen.

Varmt uppfriskande vatten rann nerför min kropp vilket var en av dem bästa känslorna jag älskade i livet. Från ingenstans började jag tänka på Brandon, varför? Ja du... jag har ingen aning. Och jag kunde inte rå för att hjärtat hoppade över ett slag när jag tänkte på honom. Han var så... annorlunda

Jag skakade argt på huvudet och försökte förtränga bort dem positiva tankarna om honom och fokuserade bara på dem negativa.

Den jäveln är och kommer förbli på listan av personer jag hatar mest i världen.

Jag hoppande ur duschen och knöt en handduk runt mig innan jag gick ut ur toaletten och in i walk-in-closet:en. Väl därinne scannade jag lite lätt över alla kläder som fanns därinne. Grejen var den att det inte spelade någon roll över hur jag såg ut eftersom jag ändå skulle vara fast här hela dagen.

Jag gick igenom kläderna och vart irriterad över att allt som fanns där var typ bara korta tajta klänningar. Suckandes tog jag tag i dem två klädesplaggen som såg minst obekväma ut vilket var ett par svart leggings och en grå magtröja med kortärmar som var rullade och där det stod "fiesty" på, vilket jag inte klaga över.

Jag tog in kläderna till sovrummet och skulle klä på mig men just som jag skulle ta av handduken öppnades dörren till mitt sovrum och in kom Dylan, igen.

- vi måste verkligen sluta springa in i varandra i sådana situationer, sa han flinandes. "Inte för att jag klagar eller nåt sånt"

Jag skakade lätt på huvudet och kunde inte undvika leendet på mina läppar.

- håller definitivt med, sa jag och började ta kläderna jag tog och gick in i WIC:en igen.

- vad var det du ville då? Halvskrek jag från WIC:en.

- ja du, förutom att se dig halvnaken skulle jag komma och säga till dig att maten är klar, sa han och flinet hördes tydligt i hans röst. Jag kunde inte låta bli att le och skaka på huvudet.

- haha, tack så jäkla mycket för den vänliga påminnelsen, bro, sa jag som jag stack ut huvudet ur WIC:en.

- ouch, sa han som han fortsatte att flina. Jag skakade på huvudet med mitt dumma leende på läpparna som jag drog tröjan över huvudet. Sedan gick jag ut ur WIC:en och vi båda började gå nerför trapporna till matsalen.

I tystnad satte sig alla på sina platser och började äta maten. Mittemot mig satt Zoey och bredvid henne satt Tyler, vilket fick mig att le lite snett, de två är gulliga tillsammans. Jag kollade på medan hon petade på maten utan att äta nånting, jag skulle precis säga åt henne att åtminstone äta lite innan Tyler hann innan, han böjde sig fram och viskade något i hennes öra som fick henne att le som ett fån. Hon skakade sedan lätt på huvudet innan hon tog en tugga av maten, fortfarande leendes.

Jag var verkligen tacksam för det Tyler gjorde åt henne, visst vår första träff kanske inte var den bästa men den håller iallafall på att bli bättre, eller igentligen måste den bli bättre, för Zoeys skull. Tyler kollade upp mot mitt håll och vi gjorde ögonkontakt. Jag log och nickade tacksamt vilket även han gjorde. Jag känner att det här ändå inte kommer bli så farligt.

In genom de stora dörrarna kommer Brandon farandes in med en slug flin. Jag höjde på ena ögonbrynet misstänksamt. Han nickade mot Dylan och han reste sig upp. Jag kunde inte låta bli att fnysa till lite innan jag lutade mig fram mot honom och viska ett lycka till. Han slängde en lekfull blick på mig innan han själv fnös till lite lätt och skakade på huvudet, den kända flinet på plats.

- du med Leah. Sa han kort och skarpt. Jag som hade vatten i munnen och som inte alls förväntade på att mitt namn skulle lämna hans läppar fick mig att spruta ut innehållet på personen framför mig vilket i detta fall var Zoey, som tur. Hon slängde en irriterad blick på mig medans jag slängde en ursäktande blick på henne. Hon skaka lätt på huvudet men jag visste att hon redan hade förlåtit mig. Ursäktandes vände jag mig om och stod upp.

Det var inte förens nu jag gjorde ögonkontakt med en väldigt road Brandon och en tomatröd Dylan som verkligen, ytligare en gång, höll sig för skratt. Innan jag passera förbi Dylan gick jag in i honom med axeln och puttade till så hårt jag kunde.

- du och dina jävla miner, viskade jag till honom under tystnad. Han fnös till lite kort innan han försökte kontrollera sig själv och följde efter oss ut ur matsalen.

~~~~~~~~

- vad är det här om? Frågade jag och kollade på den okände mannen framför mig.

- det är ett erbjudande jag erbjuder, sa han med sitt sluga flin.

- ja, jo, jag tror nog jag har fattat den delen, sa jag och demonstrerade på nålen som den okände mannen höll framför sig. " men jag undrar, vad exakt det här är om"

- är du verkligen säker på det här Brandon? Frågade Dylan som satt på en utav kontorsstolarna med bena över varandra och armarna korsande över bröstet, han såg ut som en riktig boss där sittandes på stolen som antagligen är Brandons, dock såg Brandon inte berörd ut.

- ja då, helt säker. Sa han nu kollandes på mig med sitt kända flin.

- skulle underlätta situationen om någon förklara för mig vad som försiggår här, sa jag lite irriterad.

Brandon satte sig roat ner på en av stolarna bredvid Dylan och knäppte fingrarna framför honom.

- han är vår tatuerare, han tatuerar våra gängslogan på medlemmarna.

- och? Vad har det här med mig att göra? Frågade jag nu lite mer skeptiskt med ena ögonbrynet höjt.

- som sagt är det här ett erbjudande, jag erbjuder dig en chans till att då med i the sly cobras, sa han roat, inte ens den minsta berörd.

Jag var överväldigad med känslor och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Men det slutade med att jag började skratta, lite för aning mycket.

- ursäkta? Och vad får dig att tro att jag kommer att acceptera erbjudandet du så vänligt erbjuder? Frågade jag i misstro.

Han reste sig upp från stolen och ställde sig bredvid mig, en aning för nära för min smak.

- för om du accepterar erbjudandet kommer vi släppa Zoey och hon är helt fri till att gå, sa han och flina när han såg att han fick den reaktionen han ville från mig. Jag blev glad och glöden i mina ögon lyste till, jag var glad över att Zoey äntligen kommer bli fri från denna lyxiga, dyra skithålan som var mer värd än vad vi någonsin skulle kunna tjäna under hela vårat liv. Det var trots allt mitt fel att hon hamna här i första början.

- jag gör det, sa jag utan att tänka på saken, om det här är den ända vägen så kan jag garantera dig om att det här kommer vara den vägen jag kör.

- nåväl, sa han med det sluga flinet som fick fjärilarna i magen på mig att pirra till.

No captions this time, just enjoy😜🥰💕