Ett nytt liv

"A shoulder to cry on"

Dörren stod på glänt och jag övervägde att gå därifrån och lämna henne i fred men en del utav mig ville in och se om allt var okej. Jag puttade undan dörren lite lätt och kikade in huvudet, mörkt, ingen var där. Jag lade märke till att lamporna i badrummet var tända så jag gjorde min väg dit. Desto närmare jag kom desto klarare kunde jag höra snyftningarna från badrummet. En obekant känsla for genom kroppen och jag var osäker. Jag tog ytterligare ett steg närmare och öppnade dörren som stod på glänt. Jag kikade in huvudet tillsammans med halva kroppen och scannade rummet tills mina ögon landande på Leah som satt ihopkrupen på golvet. Det var något inom mig som stack till när jag såg henne så sårbar men jag kunde inte identifiera vad det var.

Jag gick upp till henne och satt på huk. Jag la en tryggande hand på hennes axel. Hon ryckte till och såg förskräckt över min närvaro där.

- hur är det? Frågade jag bekymrad, kanske var det för att jag visste att jag var ansvarig för det här. Om jag inte hade varit så otålig skulle inget utav det här ha hänt. Hon vände på huvudet bort från mig och torkade snabbt bort tårarna som rann nerför hennes kind. Hon harklade sig sedan innan hon vände sig om mot mig igen och log, försökte att le.

- ja, det är ingen fara. Jag är okej.

Jag såg sorgen i hennes ögon och jag hörde lögnen på hennes ord, hon var inte alls okej.

- vill du prata om det?

Något inom henne slogs på, hon bröt ihop, hur mycket hon ens försökte förhindrade det. Hon höll för munnen och försökte kväva hennes snyftningar men misslyckades. Instinktivt slingrade jag ena armen över hennes axel och drog henne emot mig. Hon försökte inte dra ifrån utan lutade sig emot min bröst istället. Jag omfamnade henne så gott det gick, där sittandes på golvet, och lät rummet fyllas av hennes syftningar.

Jag kände mig skyldig, att se henne så här känslig och sårbar fick mig att inte vilja få henne att gå igenom mer skit i livet. Det var uppenbart att hon inte grät av dagens händelser, det var uppenbart att hennes gamla demoner kom tillbaka för att hälsa på henne och jag vet att jag var anledningen.

Vi satt så tills hennes snyftningar började avta. Jag rörde mig inte ur fläcken tills jag hörde rytmiska, lugna andetag. Jag kollade för att konstatera att hon sov. Jag ställde mig sakta upp utan att försöka väcka henne och bar henne sedan till hennes säng. Jag placerade henne försiktig på sängen och drog täcket över henne.

- jag ska inte placera dig i en situation där du möter dina demoner någonsin igen, jag lovar. Med det sagt vände jag mig om och lämnade henne i sitt rum för att gå upp till mitt egna.

Leahs perspektiv

Det hade gått några dagar sen incidenten med Brandon hände. Jag skämdes fortfarande över att jag bröt ihop framför honom och lät honom se mig som sårbarast men det som är gjort är gjort. Alla i huset har varit upptagna med deras egna skit, jag visste inte riktigt vad som försiggick för igen fyllde mig in i händelserna som pågick. Alla behandlade mig som om jag inte existerade alls och för att vara ärligt började det gå mig på nerverna. Jag var inte van vid att inte göra något och fortfarande ha ett tak över mitt huvud.

Jag gick virrade runt huset för jag hade inget att göra och för att kanske göra lite upptäcker då jag bara hade varit i mitt rum de senaste tre dagarna. Jag gick runt och runt, helt rastlös innan jag kom på mig själv att jag stod utanför Zoeys rum. Jag bet mig själv på läppen av nervositeten, jag visste inte om jag skulle knacka på och gå in. Jag hade inte sett henne på tre dagar och jag skämdes, skämdes över att jag inte kunde var där för henne när hon behövde mig som mest. Jag kunde inte ens ta hand om mig själv, hur skulle jag ha kunnat ta hand om henne?

Jag vägrade fega ur så jag knackade snabbt på dörren och innan jag hann ångra mig. Inget svar. Jag knackade igen men den här gången ropade jag lite lätt på hennes namn. Fortfarande inget svar. Jag öppnade ändå dörren, som var olåst, och gick in. Mina ögon landande direkt på Zoey då hon satt på sängen och stirrade tomt framför sig. Det högg till i hjärtat när jag såg hur undernärd hon var, det var klart att hon inte hade ätit tillräckligt under de senaste dagarna. Hon behövde mig och jag klarade inte av ansvaret. Jag skämdes återigen på nytt.

- Zoey? Hennes blick landade på mig, hon log svagt och klappade på sängen bredvid sig. Jag gick tungt mot henne och satte mig på kanten av sängen.

- dig var det länge sen man såg sist. Hennes röst var knappt högre än en viskning. Hon log återigen svagt.

- Zoey... snälla förlåt mig... sa jag och kunde inte möta hennes blick. Hon la hennes hand på mitt huvud och log när jag kollade upp på henne igen.

- du behöver inte be om ursäkt. Hon lät genuin när hon sa det men hon borde inte förlåta mig för inte ens jag förlät mig själv.

- jag borde inte ha varit självisk, jag borde ha tagit mig samman tidigare och jag borde ha hjälpt dig tidigare! Brast jag ur mig och kände tårarna börja välla upp igen. Hon skakade bara på huvudet och höll sitt lugna, svaga leende.

- du behövde din tid, vad du än gick igenom var uppenbarligen väldigt traumatiskt för dig, så jag säger det igen, du har inget att be om ursäkt för.

Det var då det slog mig att jag aldrig hade berättat hela historien till henne, om mig. Hon visste bara de delarna jag hade känt mig mest bekväm med att dela med mig, vilket var långt ifrån alla delar i hela pusslet. Jag bet mig i läppen och övervägde att kanske börja öppna upp mig, på riktigt den här gången. Det var som om Zoey kunde läsa mina tankar för hon frågade precis det jag fruktade för.

- vill du kanske berätta för mig? Det kanske skulle hjälpa dig om du öppnade upp? Hon frågade sakta, osäkert. Hon ville inte trycka på några knappar som var för ömtåliga för att kunna tryckas på. Jag kollade henne rakt i ögonen, övervägde fördelarna och nackdelarna med att berätta allt för henne. Jag nickade sakta tillslut.

Rösta och kommentera så är jag för alltid tacksam 💕💕