Ett nytt liv

"Train wreak"

Jag sa allt jag hade i hjärtat, allt jag hade inom mig, lät det allt spillas ut utan att oroa mig för konsekvenserna. Zoey höll ett hårt grepp om mig hela tiden, släppte inte mig en enda gång. Jag var förvånad över hur hårt grepp hon kunde hålla om mig med tanke på hur undernärd hon såg ut. Hon fick mig aldrig att känna mig ensam en enda gång vilket jag var oerhört tacksam över. Jag berättade om hur jag hade träffat Mike, om hur jag hade fallit för honom och om hur han hade utnyttjat min närvaro till sin egna begynnelse. Jag försökte berätta de bra delarna i mitt liv först och sen sakta gå in på de dåliga men de bra delarna var så få att det knappt märktes att de existerade överhuvudtaget.

Det var inte förens jag kom till Mike som jag kände strupen snörpa ihop. Jag märkte att jag försökte socker-lagra det han hade gjort mot mig, kanske berodde det på att en del utav mig fortfarande skämdes, skämdes av att jag hade tagit ett liv för tidigt. Kanske var det för att jag hade tagit hans liv medan han endast hade gjort mitt liv till ett levande helvete. Han hade gjort mitt liv olidligt men jag hade avslutat hans lidande. En del av mig hoppas på att han ändå ska lyckas hitta den fred i döden som han inte lyckades hitta vid livet. Det är den delen av mig som föll för honom och det är kanske ändå den lilla delen, som är djupt begravd inom mig, som fortfarande är fallen för honom.

När jag kom till Nicolas var det ytterligare än en gång som om halsen snörpa åt sig, hans svek mot mig, hans handlingar och gärningar. Jag hade inte styrkan att kunna ta mig igenom det han gjorde mot mig med men jag pushade mig igenom med hjälp av Zoey bredvid mig. Efter att jag hade berättat allt jag hade gått igenom de senaste 10 årens av mitt liv satt vi där bara i tystnad. Efter ett tag bröt Zoey tystnaden.

- jag är ledsen att du behövde gå igenom allt det där, speciellt själv. Jag är ledsen att du inte hade någon där när du behövde någon och jag är så fucking tacksam över att du är här när jag behöver dig och jag lovar dig att jag kommer finnas där för dig när du behöver mig.

Jag log svagt mot henne och lutade mitt huvud på hennes axel. Jag var glad att jag berättade det för henne, jag hade gått runt och burit på bördan helt själv men nu har jag någon att dela den bördan med. Jag kände mig på något sätt lättad, som om en vikt över mina axlar äntligen hade lyfts en aning. Jag suckade och andades långsamt in och ut. För första gången på länge kände jag mig någorlunda fridfull.

Resten av dagen gick åt glass och Netflix. Vi hade en efterlängtad tjejkväll där vi spenderade resterande av dagen i Zoeys rum, sängen full med glass och Netflix spelandes i bakgrunden. Det var så mysigt att jag ville förbli i denna stund för alltid men precis som alla saker kom det så småningom till sitt slut.

Jag hade bestämt mig för att ta initiativet till att prata med Brandon imorgon och be honom att ge mig något uppdrag för att jag var så jäkla uttråkad av att bara sitta här och inte göra något.

Klockan var knappt över 10:00 på morgonen när jag stod utanför Brandons rum och knackade på dörren. Jag kunde höra ljud inifrån men ingen kom för att öppna dörren. Jag knackade igen, den här gången hårdare än förra. Jag stod där otåligt och väntade på att dörren skulle öppnas. Precis som jag var påväg att knacka för den tredje gången öppnades dörren. Framför mig stod Brandon, tröjlös, helt  genomblöt av svett. Han tog av sig ena hörluren ur örat och kollade förvirrat på mig. Han undrade vad det var jag höll på med.

- jag behöver prata med dig. Sa jag bara kortfattat. Han stirrade på mig ett tag innan han nicka och gick in i rummet, lämnades dörren öppen för mig att komma in genom. Även jag lämnade dörren på glänt, men bara tillräckligt för att en eller två ljusstrålar skulle kunna ta sig igenom. Han gick och tog tag om en vattenflaska. Han vände sig sedan om och lutade sig mot en bänk i närheten och drack ur sin flaska. Jag försökte att inte kolla på hans väldefinierade kroppsbyggnad, varenda muskel som var synlig ploppade utåt. Jag visste att om jag kollade så skulle han ha märkt det så jag fortsatte att hålla ögonkontakt med honom.

- jag vill ha ett uppdrag, sa jag så lugnt och sansat som möjligt. Det hjälpte inte att Brandon fnös till mittemot mig när han hörde vad jag ville.

- ursäkta?

- ja, du hörde mig. Jag börjar bli less på att bara sitta här och inte göra något.

Brandon hade bara ett sarkastiskt flin på sitt ansikte som han la ner sin flaska på bänken igen.

- jag har inget uppdrag till dig så tyvärr.

- tror du jag är blind eller? Jag ser hur folk springer fram och tillbaka här, jag vet att ni har något stort på gång.

Den här gången mörknades Brandons ögon lite grann och hans kroppsspråk blev annorlunda.

- det angår inte dig.

- men det borde det göra, jag är en sly cobra nu eller hur? Eller glömde du bort när du tvingade ner tatueringen på mig? Sa jag en aning spydigt. Han verkade iallafall inte reagera på det.

- ja men det angår fortfarande inte dig, vi har olika nivåer här och du är... ja, längt ner. Sa han försmädligt. Jag himlade med ögonen över hans barnslighet.

- det är orättvist, jag borde också få några ansvarsområden som resterande av gänget.

- du är inte som personerna i gänget, sa han bara kortfattat.

- varför inte då? Vad skiljer mig från dem? Jag började bli upprörd.

- han tog ett steg närmare mig, blicken kunde inte vara mer seriöst.

- för att jag litar på dem. Jag kände en skarp smärta inom mig. Det han hade sagt var sårandes, varför? För att jag var lojal mot det gäng jag var medlem i, hur omständigheterna än såg ut.

- vad gjorde jag som fick dig att inte lita på mig? Frågade jag och hoppades på att man inte kunde höra besvikelsen i min röst.

- vad du gjorde? Frågade han och fnös till elakt, som om det var uppenbart men att det bara var jag som var dum nog att inte inse det.

- ja vi kan ju börja med att nämna hur du fucka upp ditt senaste uppdrag även efter att jag uttryckligen hade sagt åt sig att inte göra det, eller hade du redan glömt bort det?

Han visste att jag inte hade glömt bort den och han visste att om han tog upp den så skulle det hugga till igen, men han gjorde det ändå. Han visste att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, han ville bara ha någon att skylla på och jag var där.

- jag kunde inte ha gjort något åt det. Sa jag en aning osäkert, kunde jag ha gjort något annorlunda som skulle ha förhindrat allt det här från att hända? Han måste ha hört osäkerheten i min röst för han tog ytterligare ett steg närmare mig.

- fortsätt säga så till dig själv så kanske du börjar tro på det själv snart. Med det sagt började han gå mot dörren. Jag kände mig sårad och värdelös när han påpekade min inkompetensen. Jag vet att jag inte var den bästa men alla har deras fördelar och nackdelar. Han öppnade dörren och var påväg ut, han vilade sin hand på dörren ett tag innan Han vände sig om mot mig igen.

- om du verkligen vill ha något att göra så finns det säkert någon insamling någonstans, sa han och lämnade. Jag var inte säker på om det var menat som en förolämpning då insamlingar vanligtvis görs av personer som inte var medlemmar än men som stod i kön till att bli en. Jag kände mig inte alls förolämpad, jag var faktiskt glad över att ha något annat att kunna göra. Men jag var sårad, sårad över vad han hade sagt. Han var kall och kylig igen, han påminde mig om mannen som kidnappade mig, för några veckor sen, och inte mannen som tröstade mig och höll om mig när jag bröt ihop, för några dagar sen. Jag undrade om händelsen någonsin hade skett eller om det bara var jag som hade inbillat mig det hela.

Så oerhört tacksam för er som tar er tiden till att rösta och kommentera!!!! 💕💕