Ett nytt liv

"Scars"

Jag stängde dörren efter mig och svor till mig själv som jag slängde mig själv på min säng. Varför ska jag alltid förstöra allt för mig själv? Sen kom jag på anledningen till varför jag drack från första början. Det var inte alls jag som förstörde för mig själv, det var Zoey som förstörde allt för mig. Jag kunde inte tro henne!

Men hur mycket jag än skyllde på henne visste jag att jag var den främsta personen att skylla på. Jag kommer aldrig kunna se honom i ansiktet igen. Jag gjorde dumma saker när jag var full men det här var nog det värsta på länge. Bara tanken av att behöva prata med honom efter idag fick mig att dö av pinsamhet. Han är inte heller en person som låter sånt här glida. Han skulle definitivt ta varenda chans han får till att förödmjuka mig. Men kanske ändå inte, han hade ju trots allt blivit lite snällare sedan senaste tiden eller? Jag tänkte uppenbarligen inte klart så jag bestämde mig för att sluta tänkta och bara slappna av. Konsekvenserna för dagens handlingar tänkte jag inte oroa mig för förens imorgon. Och precis som det var sagt slocknades natten och jag föll i en djup sömn.

Ljusstrålarna från springan vid gardinen nådde mina ögon som jag försökte vänja mig vid ljuset. Var det redan morgon? Bakfyllan slog mig samtidigt som tanken gjorde. Fyfan vad den kändes. Jag kollade runt och såg att ett glas vatten och några smärtstillande låg på nattduksbordet, konstigt, jag kommer inte ihåg att de fanns där innan. Å andra sidan kommer jag knappt ihåg någonting från gårdagens händelser. Jag sträckte mig efter tabletterna och svalde dem direkt som jag sköljde ner dem med lite vatten. Jag satt kvar på sängen och väntade tills de skulle slå till men insåg ganska snabbt att det skulle ta ett tag. Jag ställde mig istället upp och gick till badrummet där jag drog av mig gårdagens kläder och hoppade in i duschen.

Det heta vattnet brände huden men på ett avslappnande sätt. Det var skönt att bara stå där och låta vattnet rinna över sig. Sedan slog gårdagens händelser mig och jag suckade, misstrogen till vad jag själv kunde åstadkomma. Jag visste att jag var tvungen att ha mitt samtal med Zoey, hur mycket jag än fruktade det. Jag hoppade ur duschen och slingrade en handduk runt mig. Jag skulle precis göra min väg ut till WIC:en för att slänga på mig några kläder när mina ögon fånga reflektionen av mig själv på spegeln. Jag visste att jag borde ta bort spegeln därifrån men jag kunde inte må för det utav någon anledning.

Min blick fastnade på ärret jag hade strax över knät, minnena över hur den kom till blixtrade förbi mina ögon. Jag svalde klumpen i halsen, det här var inte tillfället. Jag tog ett steg för att lämna badrummet men stannade halvvägs. Jag drog mitt finger över ärret istället. En bild av honom när han högg till mig där med sitt kniv blixtrade framför ögonen på mig. Jag var stark, starkare än jag visste. Greppet om handduken lossnade och jag lät den falla till golvet. Jag vände mig om så en del utav min rygg var synlig i spegeln. Precis som jag hade förväntat mig såg jag den svaga inristningen av de initialerna som brukade få min kropp att darra av skräck. Jag drog mitt finger sakta över en del av ärret, den var stor, täckte nästan halva underryggen. Jag mindes smärtan som jag kände, jag mindes ljudet av mitt blod som droppade ner på betonggolvet. Jag mindes min dinglande kropp. Jag mindes allt som om det vore igår.

Jag kunde inte bli känslig igen, han var död och det var slutet på historian, det var ingen idé att tänka om det nu. Men varje ärr jag hade på min kropp berättade sin egna berättelse. Jag tog handduken från golvet och virvlade det runt min kropp innan jag gick ut ur badrummet. Jag var precis på väg in till min WIC när det knackades till på dörren. Det var troligen Zoey. Jag var delvis tacksam över att hon kom över för jag visste att jag var i en skör tillstånd även om jag hade lyckats ta mig ur ytterligare en självdestruktiv handlande.

- kom in. Sa jag och öppnade dörren till WIC. Men till min förvåning var det inte alls Zoey som kom in. Brandon steg in men stannade när han såg att jag bara var i en handduk.

- oh...

- jag trodde du var någon annan, sa jag för att han inte skulle tro att jag försökte stötta på honom eller något, och himlade med ögonen innan jag gick in i WIC:en och lät dörren stå lite på glänt. Endast tillräckligt för att kunna höra honom om han nu sa något.

- var det något eller? Frågade när jag insåg att han inte hade sagt något på ett tag. Jag drog snabbt tröjan över huvudet och letade reda på ett par byxor. Jag kunde höra Brandon harkla sig på andra sidan dörren innan han började prata.

- ehh ja precis. Jag skulle bara komma förbi och säga att jag har ett uppdrag åt dig. Han verkade en aning virrig på rösten. Jag öppnade dörren och kom ut påklädd.

- okej, vad ska jag göra? Frågade jag och ryckte på axlarna.

- vi ska på fest, sa han och log blygsamt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag torkade nervöst mina svettiga händer på min havsblåa långklänning, som fick mina ögon att poppa mer. Evenemang var inte alls min tekopp, speciellt inte de formella.

- oroa dig inte, vi ska bara snabbt in och ut. Sa Brandon som han fixade till sin slips genom att kolla på backspegeln.

- vad gör jag här nu igen? Frågade jag nervöst och hörde själv ångesten i min röst. Brandon sucka till bredvid mig och vände sig om i sitt säte och kollade på mig.

- Jake ska vara här, jag ska äntligen få tag på honom. Jag kollade lite frågande.

- nu? Här?

- ja, det var det enda stället. Sa han och ryckte på sina axlar nonchalant. "Alla andra gångerna jag försökte få tag på honom så har han alltid lyckats fly genom mina finger. Men inte den här gången, den här gången kan inte han gömma sig bakom sitt gäng."

- men det kan inte du heller, sa jag förvirrad. "Du har ingen backup."

- precis som han inte kommer ha en, det kommer vara han mot mig.

Jag tyckte det lät dumt men jag visste att det här var något personligt. Det här var dock ingen plan som lät pålitligt, något skulle gå fel, jag hade bara en känsla av det. Men vad kunde jag göra åt saken? Det var inte så att jag kunde säga åt honom och han skulle bara lyssna på mig så jag nickade bara istället.

- okej, men vad gör jag här? Jag hade inte riktigt förstått meningen med min närvaro här. Han kollade på mig upp och ner och började småflina.

- jag behövde en fru.

Jag himlade med ögonen, härligt att vara en accessoar.