Ett nytt liv

"A sly cobra?"

Hisnades genom tänderna bet jag så hårt jag kunde på läppen så smärtan av nålen skulle dämpas, jag tänkte inte börja gråta eller på något sätt visa för dem att jag är sårbar, även om det var smärta det ända jag kände inombords. Jag blinkade bort tårarna och fokuserade på något annat, något annat som låg långt, långt, bort härifrån.

Sedan kände jag ett par vänliga varma armar slingra sig runt min midja, som tur nog var det så stadigt nog så jag inte hoppade till av rädsla. De välbekanta armarna. Jag kunde inte låta bli att le.

- börja inte gråta nu va, bebis rumpa, viskade Dylan i mitt öra. Jag fnittrade till lite innan jag log och skakade på huvudet åt hur fånig han va.

- skulle aldrig göra det, sa jag flinandes med huvudet vänt mot honom så jag kollade upp.

Han fnös till lite lätt med ett leende på läpparna. Sedan skulle han självfallet förstöra stunden med att gnida hans handkrog mot mitt huvud så mitt hår vart helt statiskt och flög åt alla håll.

- way to ruin the moment, sa jag lite bittert och skakade på huvudet medan han fortsatte med att skratta.

~~~~~~~~

Tatueringen var äntligen på plats vilket ledde till att jag äntligen fick lämna rummet. Jag gick till mitt rum och slängde mig själv på sängen, äntligen lite lugn och ro. Jag lyfte på armen och observerade den, det var en liten ros omringad av en väderstreck åt varsitt håll, den var fin, det kan jag erkänna men vad var innebörden av den? Det var något jag än inte hade listat ut. Bara tanken av att jag nu var en sly cobra och inte en cold blooded var något nytt för mig. Jag tänker inte ens börja smälta in dagens händelse för jag visste att det skulle ta sin tid. Därför tänkte jag stänga igen allt det och ta en power nap.

Just som jag hade blundat ögonen öppnades dörren till mitt sovrum med kraft och in stormade en väldigt arg Zoey.

- vad tror du att du gör? Frågande hon upprört.

- wow, chilla, vad snackar du om? Frågade jag förvirrad då jag inte visste vad anledningen till allt det här var.

- låstas inte som om du inte vet vad det är jag snackar om! Nästan halvskrek hon. Zoey kan bli lite frustrerad ibland vid seriösa konversationer så jag visste att det var något seriöst hon pratade om.

- inte riktig, snälla upplys mig, sa jag med händerna nu i kors.

- jag fick nyss reda på att jag var fri att lämna huset och lämna denna händelse bakom mig och låstas som om det aldrig hände och leva mitt vanliga jävla liv!! Skrek hon nu helt triggad.

Jag svalde klumpen i halsen och insåg nu vad det var hon vart så arg över.

- och när jag frågade om det även gällde dig så får  jag reda på att du är en jävla sly cobra nu! Sa hon frustrerat och försökte förstå mina handlingar.

- Zoey snälla... låt mig förklara... sa jag nu lugnt och försökte även lugna ner henne.

- nej! Jag vill inte ens höra nåt! Jag är så jäkla trött på det här Leah! Jag orkar inte mer... sa hon helt utmattad.

- Zoey...

Mer hann jag inte säga förens hon vände sig om, med ögon som glänste av tårar, och lämnade rummet. Jag visste att jag verkligen borde följa efter henne och förklara men något inuti mig sa att jag borde ge henne tid till att smälta in all information.

Jag var så utmattad och trött så jag slängde återigen mitt huvud på kudden och skulle drifta tillsömns igen. just som jag kände att mitt medvetande drifta bort öppnades dörren med kraft ytligare en gång till. Jag var så jäkla trött på att folk hela tiden skulle bryta sig in i mitt rum utan att knacka, det är tekniskt sätt mitt rum nu då jag räknas som en sly cobra.

- har du någonsin hört talas om att knacka? Snappade jag irriterad och kollade upp på personen som nyss bröt sig in i mitt rum. Chockad var jag definitivt när jag såg honom.

Han hånlog samtidigt som han kolla ner på sin klocka och sedan upp på mig igen.

- det har knappt gått 1 timme och du har redan markerat ditt territorium? Frågade han fascinerad.
Jag svalde och kollade på honom där han stod road med händerna i kors, lutandes mot dörröppningen. Jag kunde inte rå för att granska hans komplex där han stod så självsäkert.

- kanske det, sa jag och insåg hur dumt det var utav mig att inte säga något.

Han fnös till lite lätt och kollade återigen på mig.

- du råkar inte vilja något? Frågade jag lite skeptiskt då han aldrig brukade komma hit för att bara ha en "vänlig" konversation.

- du har rätt, sa han och fnös ytligare än gång, hans läppar började forma ett lätt flin nu och hans ögon borrade sig in i mina.

- det är dags för ditt första uppdrag...

Inte en regelbunden uppdatering men sån är jag🙋🏾‍♀️
Rösta o kommentera så blir jag glad😚💕❤️