Ett nytt liv

"Drunk hazard"

Jag började skratta nervöst innan jag insåg att hon var seriös.

- är du seriös?! Frågade jag en aning för argts

- ja, hon vek inte undan hennes blick. Jag fnös till irriterad.

- du är helt otrolig! Hur kunde du?! Allt det här, det är för dig! För att du ska slippa det här! Jag var förbannad. "Jag gjorde det här för dig Zoey!"

- jag bad dig aldrig om det, sa hon tyst och vek skamset av med blicken. Jag kände mig ännu mer upprörd, hon kunde inte göra det här. Om hon gjorde det skulle det innebära att allt jag hade gjort, allt jag hade gått igenom, skulle ha varit förgäves. Jag skulle rädda henne från allt gängdrama och rivalerna men istället väljer hon att vara kvar när hon har sin chans att fly, jag gav henne sin chans till att fly genom att offra min chans till att fly. Hon kunde inte vara mer självisk nu.

- hur kan du? Sa jag bara äcklat och vände mig om och lämnade henne ensam där hon stod. Jag klarade inte av att vara där med henne längre. Jag klarade inte av det här längre. Allt jag hade gjort var förgäves. Inget hade tjänat något till. Helt otroligt. Jag passerade förbi alkoholkabinetten och kände en stor impuls av att bli skitfull. Jag orkade inte tänka eller bry mig om nånting längre. Allt var förgäves, mitt liv var förgäves. Jag ville inte orka bry mig längre.

Jag öppnade upp kabinetten och tog fram en röd vinflaska. Jag skruvade upp locket och tog en stor klunk ur den, direkt ur flaskan. Den söta vin-smaken fyllde min mun och jag satte mig ner på golvet, ryggen mot väggen, och fortsatte att klunka i mig resten av flaskan. Efter några klunkar var flaskan tom och jag puttade ifrån mig den som jag sträckte mig efter den andra, den här gången var det en flaska med vodka. Nöjt klunkade jag i mig den med. Jag visste att vodkan skulle få mig att tappa förståndet helt och hållet.

Även efter att ha klunkat i mig hela vodkaflaska kände jag mig inte riktigt full som jag ville. Jag hatade att min tolerans var så hög som den var. Alkohol skulle inte hjälpa mina problem, det fanns bara en sak som kunde få mig att sluta tänka på smärtan som fanns inom mig. Den saken befann sig i mitt badrum. Jag var självdestruktiv men jag såg inte ett problem med det, jag var den jag var.

Jag började göra min väg till mitt rum men insåg inte förens det var försent att jag var en våning för högt upp. Jag kanske var mer full än jag trodde. Jag öppnade dörren och såg till min förvåning Brandon sitta på stolen vid bänken och jobba på sin laptop.

- Leah?

- vad gör du? Frågar jag och stänger dörren efter mig.

- jag kan fråga dig samma sak, sa han road och lutade sig bak i stolen han satt i. Jag gick mot honom och kollade på vad han höll på med.

- usch vad tråkig du är! Varför är alla här bara så fokuserade på att jobba jobba jobba hela tiden! Har ingen här kul någon gång?!

- jo, sa han och skrocka som han stängde igen sin laptop. "Du verkar ju ha kul."

- ja men jag är den enda! Sa jag och himlade uttråkat med ögonen.

- hur mycket har du druckit Leah? Frågade han och log roat, han var väldigt underhållen. Jag sucka och satte mig i gränsle över honom, han var förvånad men gjorde inget emot det.

- uppenbarligen inte tillräckligt. Mina händer pillade på hans tröjkrage.

- du verkar väldigt full enligt mig, sa han och tog tag om min hand som pillade på hans tröjkrage. "Vad sägs om ett glas vatten och en tupplur?"

- jag sa ju att ni alla här var tråkmånsar! Brandon skrocka till.

- vad sägs om det här istället? Sa jag och tog tag om hans ansikte som jag kysste honom djupt. Han blev först förvånad men det tog inte honom länge att kyssa mig tillbaka. Ena handen var på mitt ansikte medan den andra var på lägre delen av min rygg. Han drog mig närmare sig som han fördjupade vår kyss. Jag kände elektriciteten forsa genom min kropp istället för blodet. Hans beröring fick min hud att känna sig elektrifierad. Hela min kropp krävde mer av honom som hans hand åkte upp och ner över min rygg.

Han drog undan och andades tungt, vilket även jag gjorde.

- jag kan inte... sa han och smekte mig över kinden. Jag kände en smärta hugga till inom mig. Vadå kan inte?

- va?

Jag var förvånad. Var jag inte bra nog?

- jag kan inte göra det här. Inte så här... inte nu...

- inte med mig? Sa jag som jag ställde mig upp. Jag kände mig helt plötsligt naken även om jag var full klädd. Jag omfamna mig själv.

- nej, det var inte det jag menade, sa han och ställde sig upp också.

- är du säker? För det är exakt det jag hör. Jag skämdes, vad var det jag höll på med? Det här var inte jag.

- Leah... sa han och tog ett steg närmare mig som hans hand smekte min kind. Jag backade och vände ansiktet till sidan så hans hand inte längre rörde min kind. Han sucka och lutade sig mot bordskanten istället.

- du är full, du tänker inte klart, sa han som han la armarna i kors och kollade på intensivt på mig. Det han inte visste att jag inte var full nog att jag inte alls hade någon kontroll över det jag gjorde. Jag visste mycket väl vad det var jag gjorde vilket skrämde mig.

- det har aldrig stoppat dig innan, sa jag kaxigt som jag också la mina armar i kors. Han kollade förvånande och frågandes på mig.

- vad? Jag har bott här ett tag nu, tror du inte jag har hört ryktena? Han verkade sårad när han hörde mig säga de orden, jag vet att det jag sa var lågt men han hade precis avvisat mig, jag kände mig ful och oönskad tack vare honom.

- jag tror det är dags för dig att gå och lägga dig.

- vad du än säger bossen, sa jag sarkastiskt som jag vände mig om och lämnade rummet. Det här var en katastrof. Vad hade jag gjort?