Ett nytt liv

"Issues"

- låt henne gå!

- prata då, sa han flinandes med kniven tryckandes mot Zoeys hals.

- jag sa ju att jag inte vet! Låt henne gå!

- tror jag inte på...

Kniven dög djupare ner i hennes hals och jag kunde se rött blod tränga sig ur. Ett skrik från Zoey och det var allt som krävdes för att få mig att prata.

- okej!! Jag pratar! Men snälla bara låt henne gå...

Nöjt släppte han taget om Zoey och lät henne falla till marken, jag sprang fram till henne och höll om henne.

- hur gick det? Zoey är allt bra?! Snälla säg att allt är bra!

- snälla det är bara en liten skråma, sa Brandon ifrån sig innan han satte sig på stolen vid bordet och flinade mot oss. Jag såg hur Zoey blängde på honom innan hon återgick till att stoppa blödningen, om bara han visste om vad denna lilla skråma innebar för henne.

- säg mig Leah.... vart är dem? Sa han och lekte farligt med kniven i handen.

- jag sa till dig att de var vid hulten! Skrek jag nu argt och förbannad.

- och jag sa till dig att dem inte är där, sa han lugnt och sansat.

- då är det inte mitt fel att de har flyttat på sig!

- men då är det upp till dig att hitta dem, sa han roat innan han högg kniven i bordet och reste på sig.

- ni kommer inte komma härifrån förens vi har hittat dem, upp till er när tiden passar, sa han flinandes innan han lämna rummet med dörren på glänt.

Strax efter såg jag två figurer raska sig in i rummet, det tog ett tag för mig innan jag insåg att det var Dylan och Tyler.

- jag sa åt dig att vara försiktig med vad du säger! Viskade han skarpt så ingen annan som inte behövde höra hörde.

- va? Vad har jag gjorde nu? Frågade jag irriterad över mig själv.

- inte vet väl jag?! Allt jag vet är att Brandon gick härifrån med den suraste ansiktsuttrycket han hade haft på ett bra tag, sa Dylan allvarligt men man såg en glimt av att han var road med det hela.

- jaha, inte mitt fel att han är lättretad, sa jag roat och vände mig om för att se hur det gick för Zoey och Tyler.

- jag hjälper Zoey till hennes rum så får du ta hand om henne, sa Tyler och blängde lite extra länge på mig.

Jag försökte hålla mig för skrattet men så fort jag såg hur Dylans ansikte såg ut när han försökte hålla in ett skratt, brast vi båda ut i skratt, som tur var så hann dem redan ut innan dem hann höra oss.

Efter ett bra antal försök med att sluta skratta gick vi båda därifrån och ner till mitt rum. Väl i mitt rum igen slängde jag mig själv på sängen och andades lättad ut.

- det verkar som om jag blir kvar här ett tag till, sa jag och reste min överkropp från sängen så jag kunde se Dylan som stod lutandes mot dörramen med armarna korsandes över varandra.

- inte för att jag klagar men var försiktig med hur mycket du retar honom Leah, ibland slutar det inte bra, sa Dylan och såg för en gång skull på riktigt allvarlig ut.

- vad ska det betyda?

- det är inte min ställe att berätta men jag kan säga att det inte slutade väl.

Utan att ifrågasätta mer så nickade jag bara till svars och låg ner i sängen igen.

- om du vill så kan du byta om och äta middag med oss, jag slår vad om att ni inte åt nåt där inne, sa Dylan och flinade, åter tillbaka till sin vanliga jag.