Ett nytt liv

"unbelievable"

När jag kommer ut ur badrummet så ser jag att Brandon redan hade somnat på sängen som låg i rummet bredvid. Jag var för trött för att gå upp till mitt rum och lägga mig. För att vara ärlig var jag nog också för trött för att tänka klart så jag hoppade bara in bredvid honom i sängen som var stor nog för oss båda och somnade så fort mitt huvud nuddade kudden. Jag visste att jag antagligen skulle ångra mina handlingar imorgon men jag hade precis räddat livet på honom så han var skyldig mig.

Jag vaknar dagen därpå när solen stod som högst. Jag undrade hur mycket klockan var för det var tydligt att jag hade missat frukost och kanske även lunch. Jag gäspade och skulle ställa mig upp när jag kände en tyngd hålla mig kvar på min plats. Jag vände mig om du om för att kolla vad det var. Till min förskräckelse var det Brandons arm. Vad gjorde han här?! Vad gjorde jag här?! Sedan slog gårdagens händelser mig som en örfil och jag insåg vad som hade hänt. Lite skamset la jag undan hans arm och hoppade ur sängen. Jag dammade mina skrynkliga kläder påhopp om att se mindre ut som om jag hade somnat i de här kläderna och nyss vaknat i dem. När jag insåg att det inte skulle kunna se bättre ut än vad det gjorde så tog jag min chans och lämnade rummet, innan Brandon vaknade.

Jag började göra min väg mot mitt rum när jag insåg att jag såg en bekant person vid andra våningen.

- Dylan! Ropade jag som jag började jogga lite lätt mot honom. Han vände sig om och lyste upp när han såg mig.

- Leah där är du! Jag letade efter dig i ditt rum men hitta dig inte så jag antog bara att du hade gått ut, sa han och började småskratta när han såg mina kläder. "Men det ser ut som om du nyss hade vaknat."

- haha vad rolig du är, sa jag och himlade med mina ögon.

- visst är jag? Sa han skämtsamt och drog handen genom håret som han fortsatte skrocka. Jag skakade på huvudet och kunde inte låta bli att le lite lätt. Sedan slog frågorna från gårdagens händelser mig. Dylan la märke till min plötsliga ansiktsförändring.

- vad var det egentligen som hände igår? Frågade jag seriöst. Dylan sucka och kollade runt sig innan han kollade på mig igen.

- det var en fälla, sa han och sucka igen och drog frustrerat handen genom håret när han började tänka på gårdagens händelser är

- vad menar du? Han kolla på mig igen och vidareutvecklade.

- vi hade samlat in små snuttar av information här och där från olika gängmedlemmar vi kunde få tag i och tillslut lyckades vi fånga jackpot medlemmen som berättade oss om vart deras förläggning låg. Men vi visste inte att de ville att vi skulle få reda på deras förläggning. De väntade in oss och vi gick blint in i fällan de hade gillrat. Han skakade på huvudet sorgen. "vi förlorade många bra män." Jag kände strupen snörpa ihop sig, folk dog? Det var då jag insåg att jag var väldigt tacksam över att både Dylan och Brandon klarade sig hela, eller så hel man kan vara, ur skottlossningen.

- vilka var dem? Frågade jag och hörde att min egna röst inte var högre än en viskning. Dylan kollade på mig frågandes, som om det redan var uppenbart. Jag visste också att jag redan visste svaret djupt inom mig men det var något som försökte förhindra mig från att inse det själv. Kanske var det för att jag hade varit en av dem bara för några veckor sen och att jag kände någon sjukt omedveten lojalitet till dem även om mitt medvetna lojalitet var till the sly cobras?

- the cold blooded...

~~~~~~~~~~~~~~

Jag var i mitt rum och tog en lång dusch, såret på min mage var nästan helt läkt nu. Jag visste att jag skulle ha kvar ett ärr utav händelsen efter att den hade läkt helt. Den skulle finnas där för att ständigt påminna mig om vad jag hade gått igenom, precis som alla de andra ärren. Jag visste att jag skulle bli självdestruktiv igen om jag fortsatte tänka på ärren så jag hoppade ur duschen och gick in till rummet för att klä på mig igen. Jag hittade ytterligare en oversized tröja som jag drog på mig men den var inte tillräckligt lång för att täcka ett ärr som befann sig precis under tröjkanten, några centimeter över knät. Jag bestämde mig för att dra på mig ett par svarta leggings under tröjan för att täcka ärret. Håret låg fortfarande blött mot ryggen. Jag hade lagt märke till att den svarta färgen hade saktat börjat tvättas bort men än var den svart. Jag gjorde en mental anteckning att färga håret snart igen.

Jag ville gör mig själv upptagen, för jag litade inte på mig själv när jag var ensam, så jag letade upp Zoey som jag redan visste skulle befinna sig i ER. Jag gjorde min väg dit och möttes av en behaglig överraskning. På sängen satt nu Tyler upp. Han hade vaknat till!

- Tyler! Sa jag glatt när jag såg honom vid liv. Han log svagt tillbaka. Jag såg Zoeys hand hålla om hans. Hon såg så lycklig och glad ut vilket glädje mitt egna hjärta. Det här var första gången hon hade vågar röra någon kille sen den händelsen. Jag kunde se att Tyler verkligen uppskattade den lilla gesten.

- Leah... skulle jag få kunna prata med dig? Privat?

- självklart, sa jag lite förvånad som jag såg henne släppa honom och börja göra sin väg ut ur rummet.

När jag hade kommit ut ur rummet stängde hon dörren efter mig så Tyler inte kunde höra vår konversation.

- är allt okej Zoey? Frågade jag lite orolig nu över hur allvarlig hon såg ut.

- jag vill berätta något för dig, sa hon nervöst som hon pillade med hennes läpp.

- vad? Zoey andades djupt några gånger innan hon kollade rakt in i mina ögon.

- jag har tänkt på det här ett tag nu och... jag vill inte att du ska tro att jag gör det här på grund av honom men...

- vad Zoey? Säg det bara. Jag kände en nervositet stiga inom mig.

- jag vill bli en sly cobra.